Mat är alltid politiskt

I det här numret skriver jag långt och länge om molekylär gastronomi. Det är ett spännande fenomen i sig, och jag är säker på att läsvärdet hade varit högt om jag hade begränsat texten till att enbart handla om själva maten. Men också för att lyfta analysen ett snäpp kändes det viktigt att zooma ut en bit. Varför? För att mat alltid är politiskt. Och för att vi inte ska glömma bort det krävs att vi ställer frågor om vem som har tillgång till vad och varför.

Under flera års tid har Nöjesguiden visat att det går att skriva texter som kombinerar populärkultur med ämnen som politik, genusteori och samhällsvetenskap. Kopplingarna hjälper ofta till att belysa strukturer och maktordningar i världen, samtidigt som de utgör ett tacksamt retoriskt verktyg när större skeenden runtomkring oss behöver förklaras. Så har det inte alltid varit i tidningsbranschen, men nu är detta ämnesövergripande förhållningssätt kutym i nästan alla betydande delar av det moderna medielandskapet och det är förstås fantastiskt. Jag hade gärna sett att matjournalistiken gjorde en liknande resa.

Vid en första anblick kan mat verka som en typiskt onödig grej att politisera. Kan det inte bara få vara gott, nyttigt, något vi äter när vi är hungriga? Både ja och nej. (Det finns en mängd tråkiga strukturer även inom matväsendet som vi inte kan blunda för.) Som att det är lättare för män att ansöka om lån till nya projekt, eller att vi slänger alldeles för mycket mat, vår djurhållning är skit och att var åttonde person i världen inte har tillräckligt med mat för att leva ett friskt och aktivt liv. 

Det är därför publikationer som Cherry Bombe, Hunger, Lucky Peach och Roads And Kingdoms är så viktiga. De lyckas kombinera texter om ovan nämnda ”tråkiga strukturer” med intressanta trendspaningar och traditionella matreportage från hela världen, utan att det höga läsvärdet går förlorat. De visar att matjournalistiken kan vara något mer än bara recept och syrliga krogrecensioner, precis som Nöjesguiden har visat att populärkultur kan vara mer än bara nörderi och kändisskvaller.

Som sagt: mat är alltid politiskt. Mat är mer än simpel föda. Den kan finnas och saknas, förgöras, trösta, utesluta och knyta samman. I maten ryms grymhet och gottgörelse, men där ryms också frågor om identitet, genus, religion, historia och statsskick. 

Förstår vi det tror jag också att vi förstår att det är hög tid att vi uppvärderar matjournalistiken.