Männen och deras evigt pågående chilifrossa

Hateff Mousaviyan spånar kring scovilleskalans betydelse för de manliga männens manlighet.

Okej, såhär: Långt ifrån alla män jag någonsin har träffat skryter om att de gillar stark mat, men alla jag någonsin har träffat som skryter om att de gillar stark mat har varit män. Det här är knappast något nytt. Att klara av att äta stark mat har länge setts som en av hörnstenarna i den klassiska Män Som Till Varje Pris Inte Vill Uppfattas Som Fjollor-rörelsen (tillsammans med att köra fort, basta länge och att kunna dricka sin egen vikt i etanol).

Vad som däremot är nytt är sättet på vilket sociala medier har gett denna evigt pågående chilifrossa en större och mycket tydligare arena. Det tycks idag omöjligt för mig att gå in på Facebook, Twitter, Instagram eller Youtube utan att se spåren av någon dåre som har ätit kusligt stark chilifrukt framför kameran.

Primärt rör det sig just nu om två karaktärer som båda, på sina respektive vis, tycks ha hittat den perfekta formulan för att värderas högre av de sociala mediernas algoritmer. Den ena är amerikanen Sean Evans, programledare för Youtube-serien Hot Ones. Den andra är den danske youtubern Claus ”Chili Klaus” Pilgaard. Dessa hettans hovnarrar lockar hundratusentals tittare till sina kanaler varje vecka och har varit högst bidragande till den här nya vågen av chilifanatiska män på internet.

Ungefär samtidigt som jag började reflektera över att mina flöden har blivit så mycket capsaicin-stinnare på sistone kom jag över en anekdot om Prince’s Hot Chicken Schack i Nashville, en legendarisk snabbmatsrestaurang som anses vara ursprungsplatsen för riktigt pikant friterad kyckling i staterna.

Enligt myten ska receptet på deras patenterade klassiker ha kommit till på 30-talet, då Thornton Prince, den nuvarande ägarens gammelfarbror, hade varit ute och vänsterprasslat en lördagskväll. På söndagen ville hans fru – som tydligen var in the know gällande Thorntons otrohet – hämnas, så hon fullkomligt välte över starkt chilipulver på hans dagen-efter-kyckling. Ironiskt nog fick hennes hämndaktion motsatt effekt. Thornton tycks nämligen ha älskat sitt straff så mycket att han bara ville ha mer.Denna skröna fick mig att fundera kring varför så många män tycks hysa så varma känslor för läppbedövande styrka. Jag hörde av mig till Nicklas Neuman, doktorand vid Institutionen för kostvetenskap på Uppsala Universitet, för att få hans take på kopplingen mellan chili och manlighet. 

Vad är det som gör att det företrädelsevis är män som dras till det här med att äta starka chilifrukter framför kamera, tror du?
– Ett svar skulle kunna vara att en viss form av manlighetsuttryck handlar mycket om att visa att man utsätter sig för extrema saker, inklusive saker som leder till ett intensivt lidande. Och det gör ju detta. Ingen stoppar i sig världens starkaste chilifrukt för att den smakar gott. Men det finns också en komponent av nördighet i detta, att intressera sig för scovillegrader i olika chilifrukter, hur och var de odlas och så vidare. Så även om jag ser chiliätandet som bara ett av många uttryck för den här typen av extrema aktiviteter som män verkar utsätta sig för. Kanske kan förklaringen till att detta kommit just på senare år ha att göra med ett större nördintresse för exotisk mat. För det går ju även att köpa extremt starka såser och dylikt som man faktiskt kan använda i mat. Även där gåt det ju att nörda ner sig och experimentera. 

Scovilleskalan som Niklas Neuman nämner är måttenheten med vilken man mäter den upplevda hettan i chili. Utan att gå in på för mycket detaljer är det intressant att bara på ett ytligt plan beakta hur fruktansvärt maximalistisk skalan är. De riktigt potenta chilisorterna (som heter saker i stil med Carolina Reaper, Trinidad Scorpion och Dragons Breath) ligger nämligen på över en miljon scovillegrader, vilket hos mig för tankarna till SD-politikern bakom den ökända "fyrtiotusenmiljarder"-kalkylen såväl som unga pojkar som verkligen vill ta i för att visa hur "giga" någonting är. Det är ett mått precis lika uppblåst som egot på de som påstår sig känna nyansskillnader i sina självförvållade gombränder. 

Jag frågar Nicklas om han anser att man kan tolka ätandet av dessa överdådigt starka chilifrukter som ett slags mandomsprov. 
– Ibland kan det nog vara det. Kanske inte uttalat, men i alla fall en sorts förväntan män emellan att man ska palla med extrema saker. Samma sak med viss form av dryckeskultur där man förväntas kunna dricka redigt med sprit. Sedan tror jag förvisso att spritexemplet handlar mer om ett steg in i vuxenlivet också, den associationen tror jag inte finns hos chilifrukter. Men ett sätt att visa upp sig för andra runtomkring, oavsett om det är för folk på en lägenhetsfest eller inför hela världen på Youtube, handlar det nog mycket om. Att sedan tolka allt män gör i högre utsträckning än kvinnor som direkt kopplat till en intention att visa sig "tillräckligt manlig" bör man vara försiktig med. Det kan vara så, men det bör tolkas med försiktighet. 

Oavsett om intentionen är att framstå som "tillräckligt manlig" eller inte går det att säga ett och annat om den eventuella dumdristighet som präglar många av de här utmaningarna på Youtube. Vissa av de chilifrukter som förtärs är till exempel så starka att de, likt ett kraftfält av kryddpulver, strös ut på marken för att hålla elefanter borta från bebodda områden i Zambia. Det är svårt att inte tänka på Thornton Prince och hans oavsiktligt njutbara kycklingstraff. 

Vad kan man läsa in i själva självspäkningsaspekten, Nicklas? Tänker man som chiliman i de banorna, att man blir någon slags folkets smaklöksmartyr när man gör såhär?
– Att det skulle ha med martyrskap att göra tror jag är en alldeles för vågad tolkning. Jag tror som sagt att förklaringarna till detta, vad de nu kan tänkas vara, delar principerna med andra former av extrema och ofta smärtsamma aktiviteter som verkar locka vissa män. Om jag ska våga mig på en gissning så tror jag att det är en mix av att visa upp sig för andra med en sorts tävlingsdrift att pressa sig och klara av något. För det senare skall inte underskattas. Det finns ju många som pressar sig i löpspåret och som lyfter tunga vikter utan att det visas upp för hela världen. Att ha ätit världens starkaste chilifrukt kanske ger vissa en känsla av att ha åstadkommit något. I alla fall efter att smärtorna lagt sig. 

I någon mån kommer det vara skönt att ha Nicklas Neumans sans i åtanke nästa gång jag ser Sean Evans eller Chili Klaus irriterande nunor flimra förbi i flödet. Jag kan nämligen tillstå att jag innan vårt prat var på väg att kalla den här vågen av chilifanatism för någonting i stil med "den kodade manlighetens sista bastion" – och så är det ju förstås inte. Vi har fortfarande lite för många bastioner kvar att bryta ner innan vi kan unna oss den typen av magiskt tänkande.