Lorentz vill att det ska kännas

Redaktion 15:10 26 May 2014

dsc_9313.jpg
Foto: Josefin Mirsch

Det har blivit dags för Lorentz att pröva sina vingar. Camila Astorga Díaz har träffat solodebutanten för ett samtal om kreativa titlar, nya albumet och ord som är äkta.


Vi går från tunnelbanestationen till studion. Stadshagen, ett område som är både gammalt och nytt. På vägen passerar vi tomma gator och nybyggda lokaler som inte riktigt ser ut att ha hittat sin kostym än. Vi skämtar om att parkeringen vi måste gå genom liknar en kuliss till en Beck-film, precis mitt i den, när det är något slags biljakt. De har haft sin studio här sedan årsskiftet, på fjärde våningen ovanför en nattklubb med namnet skrivet i ett tveksamt typsnitt. Lorentz pekar upp mot fönstren och säger att det är första gången som de har en studio ovan marken. Det gör något med musiken. I alla tidigare lokaler har de alltid varit under marknivå, i källarlokaler och i rum utan fönster. 

– Men om man tänker på andra kreativa yrken, typ författare, skulle de aldrig sitta i en källarlokal och jobba. Det är nästan som om man är ovan molnen.

 

Lorentz pratar som han rappar, enkla rader med mycket innehåll. I studion, med tungt trä runt monitorerna och med stora fönster i det sluttande taket, spelar han upp låtarna till skivan som precis håller på att bli klar. En låt saknar en rad, eventuellt ska en låt tillkomma och albumet har inte fått något namn än. Men trots att det är tidig lördagseftermiddag sitter producenten Vittorio Grasso, eller Vito som Lorentz kallar honom, i rummet intill och provar lite nya ljud. Släppdatum är satt till början av juni. Men skivan kommer också att släppas under maj månad via Spotify. Lorentz är först i världen med att släppa musiken på det här nya hemliga sättet, som bygger på interaktivitet mellan användarna och inbjudningar från ens Spotify-vänner. På bordet vid datorn ligger ett par solglasögon och pappershögar med nedklottrade meningar. När jag påpekar det vänder Lorentz på papprena och ler. På baksidan är det lika fullklottrat men ändå ser man inte vad det står. 

Lorentz, eller Loso som han tidigare har kallat sig, rappar genom-gående med autotune, med mycket engelska ord inslängda och med överdrivna diftonger. 

– Det är eftersom jag skriver alla texter på engelska först. Jag säger ”att jag är down” ganska ofta, att jag är på eller ska med. Det är nog mitt favoritord, just ”down”. Det är svårt för det ordet funkar så bra när man skriver låtar, men sedan är det svårt att hitta ett ord på svenska som är lika bra. 

 

Med sin bror hade han duon Lorentz & Sakarias, som förra året vann en Grammis för albumet Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast tillsammans med producenten Vittorio Grasso. Det nya albumet är ett soloprojekt och i intervju efter intervju poängterar Lorentz att det inte är ett uppbrott från brodern, att de fortfarande jobbar ihop men på andra sätt. 

– Det är klart att man någon gång bråkar med någon man är släkt med. Men det här är inte ett bråk. Vi har ju alltid gjort musik tillsammans och vi fortsätter också att jobba ihop på olika sätt. Men nu var det mer som att jag började göra låtar så som jag ville göra dem, utan att tänka på låtstrukturer eller hur de uppfattas, och så blev de mina. Det är kul för jag har inte hållit tillbaka. 

Albumet, som inte har något namn än, delar mycket av den känsla som man lämnades med efter Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast. Lorentz rappar om att moden är på väg och notisljud i mobilen mixas med storslagna körer och samplingar av tv-serien OC. Bland gästartisterna hörs bland andra JJ, Duvchi, Jaqe och Joy. Lorentz gamla mellanstadiekompisar Say Lou Lou gästar på The.OC.S01E01.DVDRip.XviD, som är en låt som bytt namn flera gånger. 

– Det är kul med titlar och den här gången tänker jag döpa dem till exakt det jag vill. Den första låten heter Allt från mig men jag funtar på att döpa den till Allt från mig in b major accelerando som man skriver ut klassiska operatitlar, och jag döpte en låt till Acqua Di Losó efter en parfym jag hade när jag var liten. Och OC-låten har jag döpt till en torrentfil. Jag vill inte känna mig begränsad till att titlar ska vara fyra-fem ord. Det var därför Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast fick vara så lång. Jag undrar om man kan döpa låtar till emojis, det hade varit fett. 

 

Vito kommer in och letar efter sin mobiltelefon och från rummet intill kan man ana Lorentz rap. När dörren stängts fortsätter Lorentz:

– Det är därför det är svårt att komma på vad albumet ska heta. Jag har en tanke om att döpa något till ”life event”, som det heter när man är med om något större på Facebook. Det kan vara att man blir ihop, gör slut eller får ett nytt jobb. Men det kan inte bli titeln på albumet eftersom just den ska vara på svenska. Det kanske ska vara en klubb istället? Men det är roligt för det är precis som när jag kom på Let’s Make That Happen, jag ville använda det till något men jag visste inte vad. 

Men när ni spelade skivor på Yaki-Da i Göteborg hade ni ju det tryckt på kepsarna? 

– Ja, det hade vi! Men då visste jag inte om det skulle vara en låttitel eller en rad eller om jag skulle trycka det på en t-shirt. Men nu heter mitt skivbolag det, Let’s Make That Happen. 

Skivan har kommit till under 2013 och tecknar i mångt och mycket en bild av ett år i Lorentz liv. Lorentz rappar till och med ”shout out till i fjol” i en av låtarna.

– När förra skivan kom till jobbade jag på dagarna, på ett vanligt kneg som var ganska slitsamt. Efter jobbet drog jag till studion och sedan sov jag. Så var det i perioder. Men den här skivan har inspirerats av förra året, som var flera nya kapitel. Jag flyttade, det gick bra för skivan och vi spelade i Göteborg sex gånger så det känns som om skivan inspirerats mycket av att vara där. 

 

På albumet leks det mycket med teatraliska effekter. Ett plötsligt mellanspel mitt i en pampig låt och flera skarpa avbrott och pauser. 

– Ibland är det pampiga mäktigt men ibland kan det också vara mäktigt att släppa allt. Man reagerar på tystnad i musik. Jag vill att musiken ska kännas exakt så som jag känner, som när jag går på en gata, som Sveavägen där vi mixar skivan – musiken ska låta precis som det jag ser. Svart himmel, stark gatubelysning, snabba bilar. Det är därför jag är så involverad i producentbiten även om Vito är huvudproducenten. Allt måste kännas. 

Har du kontrollbehov?

– Jag säger inte till Vito att ”nu ska vi göra en låt som låter som bambuskog”, utan han kan ha en produktion klar som jag känner för direkt och så tar jag det därifrån. Nu har vi jobbat ihop så länge att han vet vad jag gillar och vice versa. Produktionen och rappen går ihop mycket i hiphop. Men jag tycker att vi har hittat ett sound som låter som jag har tänkt. Som i Mimosa som jag gör ihop med Elin (från JJ, reds. anm.). Den ska låta som två homies som hänger runt, då ska musiken spegla det och texten ska låta som saker vi skulle ha sagt till varandra om vi var fulla ihop. Det ska liksom vara kapitel och allt ska gå i symbios, för då känns det mer äkta på något sätt. 

 

När Lorentz berättar om sitt skrivande återkommer han till att det ska vara på riktigt, att det ska kännas, att det är viktigt att det är ärligt. Att det ska vara som livet är. Men där musiken blir en ventil finns det också en risk att man tar med sig flera personer i sitt berättande som inte har valt det själva. 

– Jag försöker hålla någon balans, jag har pratat mycket med Vito om det, att det blir en dubbel effekt. Man tänker att det ska hjälpa att göra musik men sedan blir det ännu jobbigare för att det känns som att man utelämnar folk. Då kan det kännas skönare att utelämna sig själv än att prata om andras tillkortakommanden. 

 

Det går bra för svensk hiphop just nu. The Latin Kings blir invalda i Music Hall of Fame och Linda Piras spelning baserad på Knäpper mina fingrar-remixen sålde slut på en timme. Men Lorentz & Sakarias och andra artister nämns sällan när man pratar om den nya svenska hiphopvågen, trots att Lorentz redan som 14-åring spelade in i Redline-studion och har släppt musik sedan dess. 

– Jag känner mig inte besviken över att inte räknas till den svenska hiphopvågen. Det jag strävar efter är att göra min musik och det var inte för hiphoperkännandet som jag började göra musik heller, även om jag hängde med Salla varje torsdag i högstadiet för att jag var stökig. Jag har alltid rappat och jag har alltid stått upp för hiphopen. Räknas jag inte med i den svenska hiphopvurmen gör inte det något. När jag började göra musik var det ett häng att vara i studion och jag ville att folk skulle lyssna på mina rader och skratta. Då pushade jag mig själv för att jag tyckte att det var kul att få folk att reagera. Så känner jag fortfarande.

 

Kärlekslåtar (Sony) finns recenserad här.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!