Kaspers fettisdag har premiär den 7 december.
Vi är flera som kommer ut ur salongen med en olustig känsla i magen, går in på toaletten och sköljer ansiktet, ringer en god vän och pratar ut. Några går under föreställningens gång. En kille i hörnet biter på naglarna. Vi nickar stelt till varandra, ”jaha, japp”. Ingen ler. Utanför regnar det. Jag vill springa därifrån. Jag vill sluta syssla med kultur.
Häromveckan var jag på en föreställning på en av Malmös scener som fick mig att hoppa av ilska och frustration efteråt. Hade det varit en tecknad film hade det rykt ur mina öron. Kanske var det meningen att jag skulle känna så. Jag tror att gruppen som gjort verket faktiskt vill skapa diskussion kring, och jobba emot, allt det vidriga som de visade på scenen; rasism, homofobi, och en hel svärm av allmänt sunkiga människosyner och oempatiska handlingar. Men behöver vi se det på scenen? Vet vi inte redan att mycket är skit på många håll?
Jag hade jackan på under halva föreställningen för att vara redo att gå om det blev ännu mer homofobiskt eller rasistiskt än det redan var. Egentligen satt jag kanske mest kvar där med en förhoppning om att det skulle komma en slående knorr på slutet där jag äntligen skulle få svar på frågan som snurrade i mitt huvud – vad vill de ge oss?
Det är inte första gången jag har höga förhoppningar på ett styckes innehåll och budskap, och kommer ut ledsen, arg och lite illamående. Jag tycker inte illa om vräkig scenkonst, tvärtom. Jag älskar framfusiga verk som vågar maxa, vågar utmana och vara storslagna. Less is oftare bore, än more. Det handlar om hur man gör det. Och framförallt varför.
Jag är trött på grupper med ambition att vara politiska, som vill förändra, men i slutändan bara blir svårbegripliga och får publiken att må dåligt. Trött på verk som bara är till för dem som ser scenkonst flera gånger i veckan, har en speciell analysgrupp att diskutera verket med efteråt, och dessutom har sett gruppens alla tidigare verk för att förstå något av vad de just såg.
Jag längtar efter att via konsten få konkreta verktyg till förändring, förebilder, inspiration. Jag vill ges hopp. Något som hjälper oss att hantera allt makabert vi matas med hela dagarna. Och som ger oss viljan, lusten, orken att agera och jobba för en mjukare värld. Jag längtar efter konst som på riktigt är visionär, och ger sin publik inspiration och vilja att agera. Som sprider kraft och kunskap, som bjuder in. Ge mig lite varm kamplust, tack.
1. Kaspers fettisdag
Mejeriet, Stora Södergatan 64 i Lund, den 21–22 december
Konstkompaniet Bombina Bombast sätter upp ett av Strindberg sista verk, Kaspers fettisdag – en dockteaterpjäs som faktiskt aldrig tidigare spelats med dockor! På så vis är det urpremiär i luften. Jag tror att Bombina Bombast är gruppen som kommer att göra att både dockteater och Strindberg känns nytt och spännande!
2. Karneval
Karavan, Bokgatan 18 i Malmö, den 12 till 27 januari
”… Ung bestämmer och kvinnan har pung. Absurd, grotesk och hysteriskt kul för ung som gammal. Båten har hjul. Kaos blir till ordning och världen är ful.” Under medeltidens karnevaler verkar inget ha varit tabu, tjänstefolk kunde ge order åt sitt herrskap, hemmafruarna röka pipa och bära gevär. Något som skaparna bakom föreställningen Karneval vill ta till vara på. Hur skulle de ombytta rollerna se ut idag?
3. Jag ringer mina bröder
Malmö Stadsteater, premiär den 18 januari
En bomb har utlösts, en stad i panik. Vem var det som gjorde det? Hur känns det när andra människors fördomar och rädsla börjar projiceras på dig själv? Jag ringer mina bröder är Jonas Hassen Khemiris senaste pjäs. Den utlovar en uppgörelse med våra fördomar mot andra och varandra – livsviktigt!
4. Corpus, Hübberiet
Den Kongelige Ballet, Kongens Nytorv i Köpenhamn, den 15 december
Corpus är namnet på en nybildad grupp vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn. De vill utveckla baletten. De vill undersöka om det går att göra en konstnärlig process helt demokratisk. De vill inkludera och interagera. Med mera! Saker som gör mig förväntansfull. Deras första framträdande blir en del av showen Hübberiet.
5. The Tailor of Inverness
Malmö Stadsteater, den 24–25 januari
Ett flerfaldigt prisbelönat stycke gästar Malmö! Om en människas öde under andra världskriget – från ett tillfånga-tagande i Polen, via Teheran, Egypten, Nordafrika och Italien till ett liv som skräddare i Skottland. En historisk skildring med nya perspektiv? Och kanske en livsskildring som kan påminna om vår tids krig och de människor som drabbas och tvingas fly ifrån dessa.
