Strejk, kris, nedskärningar och uppsägningar. Tv-året fortsätter vara turbulent.
2023 har varit ett krisår för tv. Först nu återvänder USA:s manusförfattare till sina tangentbord efter en flera månaders lång strejk. Men för skådespelarna pågår demonstrationer och protester fortfarande. Så oavsett om vi snart får färska manus finns inga Hollywoodskådisar tillgängliga att rollbesätta dem med.
Samtidigt meddelar TV4 i Sverige att de säger upp 100 tjänster och stramar åt sitt programutbud så hårt att blodcirkulationen stryps. Tittarsuccéer som Talang, Let’s Dance och Parlamentet har pausats för att kunna satsa på, om möjligt, ännu säkrare kort.
Även SVT har fått stenhårda sparkrav. Public service ska ner på knä och veta både hut och sin plats. 200 miljoner ska sparas och upp emot 80 tjänster ska skäras ned.
Om det här var en överfakturerad powerpoint-presentation eller ett peppigt inlägg på LinkedIn skulle jag skriva något om att tv-bolagen måste fokusera på synergier. Men det jag egentligen menade var att hitta fullösningar, greppa efter halmstrån och möjligtvis drabbas av panik.
En annan trend för året har varit oväntade adaptioner. Det ena har såklart inget med det andra att göra, de har liksom löpt parallellt med varandra. Samtidigt är det svårt att inte bli konspiratorisk.
Tre av årets största tv- och filmhändelser har varit baserade på minst sagt otippade förlagor. I början av året blev tv-serien The Last of Us en lägereldssnackis som engagerade alla, trots att den utgick från ett tio år gammalt Playstation 3-spel om svampzombies. I somras annekterade Barbie bioduken med sin Greta Gerwig/Noah Baumbach-skapade film om en plastdockas liv och leverne. Och hösten 2023 är One Piece det mest livsgivande du kan hitta på Netflix. Ett färgglatt äventyr sprunget ur en japansk serietidning om en spenslig gummipirat.
Gemensamt för dessa produktioner, utöver ovanlig förlaga, är att de blev betydligt bättre än vad de borde vara.
Efter en torftig ökenvandring genom Marvels cinematiska universum är vi mätta på varumärkesmjölkning. Så när leksaksfabrikanterna Mattel omedelbart efter Barbies bioframgångar släppte bomben att de kommer att göra innehåll av hela sin leksakskatalog var hoppfullhet och framtidstro det sista vi kände.
En av de utannonserade produktionerna är en filmatisering av Polly Pocket, minatyrdockhuset som får plats i fickan och var populärt bland barn på nittiotalet och mammor på tjugotalet. Även om det är en svag premiss för en film är Lena Dunham kopplad som regissör. Det är inte en garant för kvalitet, men det betyder något. Att det finns ambitioner.
I tider av akut kris och tv-bolag som förblöder i rännstenen ter sig en framtid fylld av tv-spels-, leksaks- och mangaadaptioner inte som en mardröm, utan som en livboj.
Eller för att citera en hyfsad serietidningsadaption: det är inte hjälten vi förtjänar, men hjälten vi behöver.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2023.
