Johan Kling

Som alldeles för många gånger tidigare vaknade jag upp ett år äldre den sista oktober i fjol än jag varit den näst sista oktober. Bara det tydde på att detta skulle bli en dålig dag. Sedan kom regnet. Och bussen som stänkte ner mig innan jag fick kliva på. Men så vände alltsammans när jag såg Johan Klings debutfilm Darling på en förhandsvisning ute på Filmstaden i Råsunda. En mörk och mycket träff­säker komedi om ung extremt självupptagen överklass med Michelle Meadows och Michael Segerström i huvudrollerna. Johan har tidigare regisserat tv-serier som Spacer och Stockholmare där han visade samma känsla för hur folk verkligen pratar. Små, lakoniska repliker som man fäller bara för att säga något, men som många gånger innehåller så mycket mer. Jag träffade honom under en paus i slutklippningen.

När blev egentligen överklassen en subkultur bland andra?
— De har ju förändrats så mycket. Jag föredrog överklassen på sjuttiotalet när de var beskattade till ödmjukhet på något sätt, de satt med något bittert i ögonen uppe i sina östermalmslägenheter i ärvda lodenrockar och svor över Palme och skattetrycket. Jag föredrog det framför det här.

Då hade de någon dröm eller revanschlusta kanske.
— Ja, nu har de ju allt det här och tar plats på ett mer osympatiskt sätt. Det var några år sedan jag skrev manuset och då syntes inte det här bratsfenomenet i media på samma sätt som idag. Och ursprungstanken när jag gestaltade det var att det inte skulle vara backslick och uppknäppta skjortor, jag var inte så intresserad av att bara kalkera av verkligheten runt Stureplan. Det intressanta är självupptagenheten, i det här fallet Evas, i privilegierade miljöer. Jag är inte primärt intresserad av att visa ”Så här är det på Östermalm”, som jag för övrigt inte vet någonting om.

Men är självupptagenhet ett klassfenomen?
— Nej, det tror jag inte alls, och lite tycker jag att det framskymtar i filmen. Sedan är det ju så att självupptagenhet kan få lite större utrymme när man materiellt har betydligt färre begränsningar. Jag hörde för övrigt någon använda ordet ”stekare” i beundrande tonfall: ”Han är värsta stekaren”. Då har väl någon form av paradigmskifte skett. Någonting har förändrats, kanske i hela samhället.

Var kommer det här absoluta gehöret från? Eller är det så att ni improviserade mycket?
— Nej, det skulle jag kanske kunna göra, men jag ville ju ha det på ett speciellt sätt. Ju friare man är, desto lättare är det att hitta den här naturalistiska tonen. Men har du ett manus blir det svårare, kräver mer av skådespelaren. Det som jag gjorde i tv-serierna är betydligt lättare på många sätt.

Genomgående när det gäller dina tv-­serier, reklamfilmer eller långfilmen är att ingen någonsin blir exalterad eller riktigt förbannad.
— Nej, jag gillar inte det, vet inte vad det beror på faktiskt.

I svensk film använder man ganska grova ord och ett yxigt kroppsspråk när man ska reagera starkt, man förlitar sig inte på blickar och mimik. Men i verkligheten gör man ju sällan de här stora gesterna som man kanske tror att man gör.
— Nej, på film handlar det ofta om att man talar väldigt högt, gråter, kramas, skakar... Men jag tycker att det ligger närmare verkligheten att det bara syns i ögonen, det handlar om en jakt på autenticitet.

Finansieringen gick sådär…?
— Vi var väl lovade pengar av SFI ett tag men sedan blev det inget, så vi fick anstränga oss enormt eftersom jag ville ha en viss nivå på själva genomförandet. Pengar är verkligen kvalitet; hur mycket tid man har, hur många omtagningar man kan göra, antal bilder och vinklar...

Vad vill du göra efter det här?
— Jag vill göra några långfilmer till, typ tre eller fyra. Gärna på det här sättet med ett litet produktionsbolag som Spader Knekt. Jag tror att det skulle vara sunt för svensk film om man bröt upp lite, att initiativen kom från flera håll.

Vilka håll då?
— Göra det möjligt så att det inte bara är de redan etablerade aktörerna som kan få en film på banan. Där tycker jag att filmstödet är lite olyckligt. Det är visserligen fantastiskt att det överhuvudtaget ges pengar till att göra film, så det är ju lite oartigt av mig att klaga, men övriga finansiärer vill hemskt gärna att det finns stöd från SFI för då blir det en bättre utväxling på deras pengar. Så i praktiken är det de två långfilmskonsulenterna i Stockholm som bestämmer vilka filmer som ska göras i Sverige. Och det säger sig självt att det inte är bra.

Vad tycker du själv är bra svensk film?
— Troell är jävligt duktig, hans Uppehåll i myrlandet är fantastisk. Och svensk sjuttiotalsfilm, hur de jobbade med de här långsamma skeendena. Nu är det som någon filmkritiker skrev att ”svensk film är konstlös funktionalitet”, det ska vara effektivt historieberättande med saker som händer hela tiden istället för att utnyttja det som jag tycker är filmens styrka — stämningar och dofter på något sätt. Det finns ett uttryck som jag avskyr och som återkommer hela tiden: ”Berätta en historia!”. Visst är det ett sätt att hålla uppe intresset, men jag tycker att det som sker runt historien är det mest intressanta.

Hur valde du Michael Segerström?
— Jag testade faktiskt jättemånga, och han var helt outstanding. Jag mindes honom inte så mycket från På kurs med Kurt, utan främst Teaterterroristerna som gjorde ett väldigt intryck på mig. Hans karaktär i Darling, Bernhard, är så oerhört god och vänlig, en person helt utan bitterhet och självömkan. Det kan ju lätt falla över och bli platt, så jag tyckte att han hanterade det otroligt bra. Många manliga skådespelare i den generationen ska gärna vara tuffa och svära mycket, det finns en lite hård och klanglös skådespelartradition där.

Hur kommer det sig?
— Jag vet inte om det möjligen har att göra med det politiska klimatet när de var unga, att det handlade mycket om en tuff arbetarklassmentalitet som var ett ideal då.

Ibland kände man ”Ånej, nu börjar det närma sig melodram här”, men så släpper du det precis i tid.
— Michael var lika rädd som jag att det skulle bli sentimentalt. Vi försökte hela tiden upprätthålla den balansgången, annars hade det gått åt pipan. Jag ser verkligen Darling som en komedi rakt igenom, även Bernhards lidande är ju svart komedi.

Darling bygger på din novellfilm Jag som även den hade Michelle Meadows i huvud­rollen.
— Ja, det är ju skrivet för henne. Hon har någonting som är lite gåtfullt. Hade hon bara varit en vanlig stureplanstjej tror jag inte det hade blivit på samma sätt. Jag tyckte att Michelle laddade rollen med något intressant.

Hon var missnöjd med ljussättningen av hennes näsa.
— Ja, hon nämnde det. Michelle är väldigt självkritisk.