Lisa Carlsson på Instagram.
Vad är det med selfien som både lockar, stärker och provocerar? Varför är smink som feministisk strategi så bespottat? Med anledning av diskussionerna kring Kakan Hermanssons texter om hudvård skriver Lisa Carlsson om skönhet och kvinnokamp.
Jag har utvecklat ritualer. Jag tar fram mitt smink och mina penslar. Jag känner mitt ansikte väl. Jag har gjort det här sen jag var elva. Det är en trygghet. En njutning. Det lugnar mig.
Länge kände jag mig ful utan smink, men jag försöker verkligen att tycka om mitt ansikte som det är. På morgonen. Naket och nyvaket. Jag tycker mer om det när jag vaknar med utsmetat smink efter att ha varit ute en hel natt. Det är riktigt sexigt. Jag tycker om känslan av makt det ger mig. Det är en rustning. En förberedelse och en skapelseprocess. Jag träder in i mig själv.
Jag tar nästan alltid selfies när jag har lyckats sota ögonen riktigt bra eller när vingen på eyelinern blir sådär perfekt. Sen lägger jag upp den på Instagram och suger åt mig bekräftelse. Och jag kämpar som fan för att stå för det. För att kunna säga: ”Fuck you om du tycker att jag är patetisk." Jag kliver över alla haters i mina höga klackar som jag älskar, för jag gillar hur de får mina ben att se ut och hur de smäller i asfalten när jag går.
Och jag likear andra tjejers selfies. Tjejer jag inte känner. Ger bekräftelse och peppar. Skriver ”shit vad snygg du är darling” och gör smileys med ögon som är hjärtan. Jag läser om hudvårdsprodukter. Är lite besatt ibland. Jag vill inte behöva känna skam för att jag arbetar med det som givits åt mig av patriarkatet. Skuldbelägg oss inte för att vi tagit de förtryckande verktygen och använder oss av dem med glädje. Hur vi än gör blir det fel, så hur ska vi leva?
Vi har alla olika överlevnadsstrategier. Oavsett om det är en orakad armhåla, en skönhetsoperation eller en längtan efter strålande hy. Skönhetsindustrin är fruktansvärd, visst är det så. Den lever och frodas på vårt underläge. Den gör oss sjuka och reproducerar normativa ideal. Skapar den lögnaktiga uppfattningen om att dessa ideal, hårlösheten, det slanka, släta är naturligt vita västerländska egenskaper.
Den förstör miljön. Det gör jag också, som konsument och som vit ciskvinna. Så jag kämpar med mig själv. Jag checkar mina privilegier. Försöker lyssna, läsa, lämna plats. Gör säkert oftast fel. Försöker igen och igen och igen. För hur är man en god praktiserande feminist?
Det är ärligt talat skitsvårt. Kan vi få leva? Kan vi få vara motsägelsefulla och ambivalenta? Det här kapitalistiska systemet är helt sjukt. Men jag kan hata hur samhället ser ut, arbeta för förändringar och samtidigt tycka att krämer och serum är härliga. Jag försöker att andas i mellanrummen, där nyanserna får finnas.
Den svarta amerikanska poeten och civil rights-aktivisten Audre Lorde har sagt detta fantastiska: ”Caring for myself is not self-indulgent, it is self-preservation and that is an act of political warfare.” Det är taget ur sin kontext, men jag tänker ofta på det. Borde skriva det i rosa läppstift på min badrumsspegel för att påminna mig.
Jag tänker på vad skönhetsprodukterna har gjort för mig. Ritualerna är inte bara mina, jag delar dem med mina systrar. Vi har skapat dom tillsammans. Vi hör ihop. Vi har lindrat krossade hjärtan med ansiktsmasker. Druckit vin i badrummet och sjungit med till Beyoncé. Flawless ansikten, flawed röster. Få saker är så intima som att måla en väns naglar.
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan det här. Mina strategier. Och jag vill höra om andras. Så Kakan, om vi springer på varandra någonstans så vill jag gärna höra mer om AHA-masker. Hur målar du din eyeliner? Om du vill kan jag berätta om mina favoritögonskuggor.
Läs också Kakans text som inspirerade Lisas: När hudvård blev ofeministiskt.
