Uteblivna solsemestrar, inställda planer och förlorade karriärsmöjligheter. Omkring var tionde svensk har, eller kommer att utveckla, en fobi. Rädslor som hindrar oss från att göra något vi vill och i andra högst ofarliga fall förvandlar oss till irrationella, smått patetiska våp. Vardagliga situationer som de flesta människor knappt reflekterar över transformeras till mardrömslika scenarier för andra. Vi tvingade fyra av våra skribenter att konfronteras med sina fobier (och i ett fall en på-gränsen-fobi). Här är deras skakande berättelser.
Flygande fängelse
För någon som hatar att flyga har jag en märklig fascination för flygplatser. Jag älskar dem. Upprymda människor som reser bort, familjer som återförenas och affärsmän som bär stela kostymer trots att de kommer att tillbringa tio timmar med att sitta instängda i en vingförsedd aluminiumkonstruktion. Det är denna konstruktion som är mitt problem. I den här frågan får jag talibanerna att verka framåtsträvande när jag, i bilen på väg till Arlanda, muttrar något om att det inte är meningen att vi människor ska flyga.
Jag är säker på att fobin har sin grund i något jag var med om för tio år sedan – hade Aftonbladet fått nys om det hade planet döpts till ”Skräckflyget”. På egen hand har jag dock försökt utbilda bort det här högst osmickrande draget. Fråga mig vad som helst. Förhör mig om varför turbulensen ökar när man flyger över berg, vad specifika ljud planet ger ifrån sig innebär och vad piloterna måste pricka av på sina checklistor innan de lyfter – jag kan allt.
Ändå känns det som att någon tar tag och vrider om mina inälvor, hårdare för varje steg jag tar i den gudsförgätna gången mellan terminalen och planet. Så här måste det kännas att gå på planka. Det som från början bara var en känsla av obehag, symboliserad med en mörk prick i mitt bröst, har nu växt sig till ett skräckinjagande svart moln som snabbare än vad som borde vara möjligt tar över mitt sinne.
Jag faller ihop i sätet, drar åt bältet svinhårt och noterar att en petit man redan har lagt sig tillrätta för att sova. Hade det här varit en film och jag var en typecastad zigenare är det nu jag hade lagt en uråldrig förbannelse på den bekväma jäveln. Istället konstaterar jag att människor över 190 centimeter inte borde flyga ekonomiklass och att jag är dömd att vara vaken och leka med kalla-på-flygvärdinna-knappen för att få tiden att gå. Den enda jag kan hålla fast vid är att min skräck inte syns utifrån. Enligt vittnen blir jag bara extra introvert.
Ben som skakar. Ögon som är uppspärrade. Det är tecknen jag nu, i ett försök att vara mer konstruktiv, letar efter hos mina flygstolsgrannar. Skulle mina resekamrater också vara flygrädda lättar nämligen min egen förtvivlan. Då kan jag tillbringa hela tortyren med att vara en hycklare och ge dem stödjande tips som jag inte själv följer.
När jag märker att planet samlar alla sina krafter för att lyfta, den mest kritiska delen under flygningen, ber jag en bön. På riktigt. Så fort det skakar till får jag hjärtklappning i miniatyrformat och i huvudet har jag redan gått igenom de flesta katastrofscenarier. Jag har redan föreställt mig hur jag, sekunderna innan planet slår i marken, använder den vattenflaska flygvärdinnan gav mig och häller den över mig så att vattnet förhoppningsvis gör att jag inte tar eld lika fort.
Men jag vet hur liten risk det är att något ska hända. Det finns dock en tanke jag inte kan släppa. Och det är att i varje krasch, från American Airlines Flight 191 till Air France Flight 447 (googla inte), har det funnits någon som jag. Någon som med kokande blod och känslan att organen har bytt plats, kliver på flyget och intalar sig själv att inget kommer att hända.
Mitt uppe i tankar om det stundande brinnande metallinfernot hör jag det bekanta plinget som fungerar sedativt. Piloten knäpper av bältet-på-skylten och signalerar därmed att den brådskande faran jag har målat upp i huvudet är utom räckhåll. Norah Jones, Gregory Isaacs och annat lugnande fyller mina hörlurar och snart glömmer jag att jag är luftburen. Inte ens under landningen, flygningens andra mest kritiska moment, reagerar jag. Hur det än går är jag ju på marken inom några minuter ändå.
Sekunden hjulen nuddar mark vaporiseras allt obehag och jag förvandlas återigen till en människa. Medan alla andra trängs och försöker slita ner sina väskor från bagageutrymmena njuter jag av ett lyckorus – jag har klarat det.
På väg i bil från Heathrow tänker jag att jag på allvar skulle kunna kyssa marken nu. Men plötsligt händer det. Jag upptäcker återigen den mörka pricken i min nedre bröstregion och känner hur den ännu en gång vill äta upp mig inifrån. Under hela London-vistelsen, lyckad som den är, har jag ändå morgondagens flygning tillbaka till Stockholm i bakhuvudet.
Av: Amat Levin
Luftens hyenor
Jag var tolv år och på familjesemester i Chicago. Jag hade ett litet flingpaket från hotellet i ena handen. På ett stort torg stannade vi för att ta bilder framför en meningslös skulptur. En stor samling duvor blev matade av turisterna som hade dragits dit av lika idiotiska anledningar som vi. Men inte duvor av svenska mått. Kallar ni svenska duvor luftens råttor skulle Chicagos motsvarighet kallas luftens hyenor. Rena rovdjur, uppsvällda av en diet på sopor, samlades kring mina fötter när jag delade ut mina dyrbara Rice Krispies.
En enorm fjäderprydd demon minns jag speciellt. Kommer att tänka på Vänner-Phoebes The Smelly Cat Song – ”What are they feeding you?”. Det var ett vandrande lik, varfyllda blåsor täckte klorna och ut sipprade en gul trögflytande vätska. Pappa hade alltid sagt ”de är räddare för dig än vad du är för dem”, när jag skrämts av deras ryckiga, oberäkneliga rörelsemönster. Men det här djuret haltade efter mig och bet på mina vader i sin desperata hunger. Mina bröder skrämde mig med att jag skulle förvandlas till en fågel och jag som just hade sett Spider-Man drömde mardrömmar om att vakna täckt av blåsor och med näbb.
Åren som följt har färgats av den händelsen. Jag har blivit hemskickad efter att ha kastat morötter på fåglarna på Skansen. Jag har atombombsduckat mitt bland folk, kastat mig mot marken när en flock fåglar flyger för nära för att jag är övertygad om att deras näbbar kan genomtränga min hud. Vänner som har haft papegojor i bur har inte lyckats få mig att komma på besök.
Tänk att i vuxen ålder fullständigt tappa fattningen inför ett djur med en hjärna mindre än den största av bröstvårtor. Släppa allt man har för händerna för att kapitulera helt inför en irrationell skräck. Jag vet ju om att de inte kan göra mig något. Jag har sett Hitchcocks Fåglarna och rörde inte en min. Men går jag på Sergels torg och känner en vinge flaxa i närheten av mitt huvud blir jag förlamad.
När jag fick uppdraget att möta min rädsla blev jag bara road. Jag, som skriker så att tårarna pressas ut bara en fjäril närmar sig, ska försöka stanna i en miljö av fåglar. Alla i min omgivning kommer att bli roade, det unnar jag dem.
Ett säkert ställe att träffa dessa flygande parasiter är Hötorget. De jagar överblivna grönsaker från stånden. Pockar i överlämnade mackor som lunchare romantiskt har intagit i höstsolen på trappan till Konserthuset. På en solkig gratistidning sätter jag mig med en ciabatta på vitt bröd som smakade frigolit.
Till en början går det bra. En duva närmar sig, men håller sig utom räckhåll för sparkar, rutinerad som den är. Skocken av gråa och svarta farsoter på trappstegen nedanför mitt kommer inte hålla sig lugna länge. Jag undviker hastiga rörelser, då jag känner mig omringad av giftiga huggormar. Så händer det. En pubertal unge i vindsjacka springer rakt genom deras formation med ett vrål och kaoset är ett faktum. De bryter upp åt alla tillgängliga håll varav ett är där jag sitter, stel som en fura. Jag bygger upp ett vrål som börjar med en pipning och slutar med att hela jag vibrerar, slänger min macka åt asätarna och tänker att det här, det var en jävligt dum idé.
Av: Parisa Amiri
Män i grupp
Det finns flera olika typer av fobier för män. Jag kan dock inte, min dramatiska ådra till trots, påstå att jag är rädd för hela jordens manliga befolkning. Nä. Däremot har jag ett klart undvikande beteendemönster när det gäller Den Manliga Stereotypen. Ni vet, den där uschliga mansrollen, fylld av plumphet och gränslöst vardagsförtryck. Den där kvävande grabbigheten som får florera fritt när (vissa) män umgås i grupp. Jag får panik av den. Inte för att jag tror att de ska go all Kongo on me, utan mest för att nivån av obehag är mer än min kropp klarar av.
NHL-match i Globen. Den största samling vita män jag sett, någonsin. Pressad sjunker jag ner på den röda fällstolen. Dofter av avslagen tappöl, eau de cologne av bästa billiga sort och Regaine hårväxtmedel sprider sig runt förväntansfulla manskroppar.
Jag får menande blickar när jag, något glupskt, sätter i mig min varmkorv. En man utan balanssinne bussvisslar mig rakt i örat. Jag intalar mig själv att det är lugnt.
Bredvid mig sitter en äldre man med valrossmustasch och protokoll. Så fort matchen börjar noterar han flitigt minsta händelseutveckling på isen. Jag tycker att han är gullig.
Plötsligt bryter ett utdraget läte igenom allt annat ljud. Det är en kortväxt amerikansk man, i petroleumfärgad matchtröja med haj på, som kommer gående. Med exceptionell brölighet och ölglaset svischandes i luften buar han vrålandes ut domare och skriker ilsket åt spelarna. Naturligtvis slår han sig ner precis bakom mig.
Medan jag tar ett djupt andetag i hopp om sinnesro, får amerikanen sällskap av två skåningar som bär låtsashjälmar av papp. De känner inte varandra till en början, men amerikanens sätt att föra sig gör dem så förtjusta att de har svårt att sitta still. De tittar storögt på honom, garvar högt åt allt han skriker och efter ytterligare en öl vågar de till slut stämma in i hans svordomskryddade klagokör. Vem kan skrika flest obsceniteter? Vem kan vråla ”fuck” allra högst? De triggar varandra och allt belönas med ryggdunk.
Gubben med mustasch, anteckningsblock och vässad penna skakar urskuldande på huvudet när han får en frågande blick från sin lille son.
Ingen säger något.
Min puls är den av en hares, mina knogar krampaktigt vita och jag längtar mest av allt efter en välplacerad puck i tinningen.
I tredje period kokar hela sektionen. Männen runt omkring ser ut att förgås i tyst raseri. Amerikanen med entourage ger blanka fan. Gång på gång upplyses alla om att spelarna är odugliga jävla bögar! Maskoten Sharkie är en äcklig jävla bögjävel, han med, efter vägran att spöa motståndar-lagets getingmaskot. Ja, egentligen är väl alla i hela Globen ena fucking faggots, alternativt worthless pieces of shit! Alla utom en. Den medelålders kvinnliga supporter som visas på storbildsskärmen. Hon hejar på motståndarlaget och är således: en jävla fitta!
Svenskarna berättar att de satt bredvid henne på förra matchen. Hon är mamma till en av spelarna. Jahaja. Ja, men då är hon ju verkligen en jävla cunt alltså. Heh.
Med de två svenskarnas ängsliga hetsskratt ringandes i öronen växer paniken i mitt bröst. Jag tänker: Nu slår jag ihjäl dem. Nu tar jag deras huvuden och slår mot ryggstöden i raden framför tills det inte finns något kvar att slå sönder.
Bara eliminera hotet. Fullständigt.
Men, det gör jag förstås inte. Jag sitter kvar, lätt paralyserad, på min plats. Totalt acklimatiserad i mansgruppen: Tyst framåtlutad som alla andra, med benen brett isär. (Mest för att den hårda stolen ger mig ont i rumpan i alla andra ställningar.)
Det är nämligen det den stora majoriteten män i Globen gör. De, som inte vrålar om kuksugare och allehanda fittor till hockeyspelare, sitter lydigt på sina platser. Till tonerna av Queen. Och med munnen full av korv. Typiskt bögjävlar.
Av: Maja Bredberg
Svindlande höjder
På markhöjd är jag en helt vanlig kille. En kille med helt vanliga kompisar, sunda värderingar, dåligt ölsinne och förutsägbar känsla för film och musik. Men någonting skiljer mig ur mängden – jag är oerhört angelägen att få stanna här på marken. På höga höjder skriker jag som en brandvarnare och skulle utan att tveka kasta ner min egen mamma med huvudet före om det stod mellan henne och mig. Jag är ett skal av en människa där uppe. Ett vrak! Och det är lustigt, för i flygplan har jag inga problem. Det är liksom för högt, så surrealistiskt högt att jag inte ens förmår mig själv att bli rädd. Nej, broar och höga byggnader är alldeles perfekt.
Jag åker över Angeredsbron – Göteborgs svar på Västerbron i Stockholm – en populär plats för självmordsbenägna. Jag kanske är smaklös, men när jag tittar över kanten tänker jag: Även om jag verkligen ville dö nu, hade jag inte hoppat. Jag hade hittat en stege, klättrat ner i vattnet och där påbörjat mitt företag. Så vansinnigt högt är det.
Jag har en tanke om varför det har blivit som det blivit. Det går tillbaka till en sommar då jag plötsligt blev väldigt lång. Jag brukade vara precis lika kort som alla andra i 14-årsåldern, men så en sommar växte jag ifrån dem allihop. Ja alltså, jag satte iväg i en jävla fart den där sommaren. Så när vi kom tillbaka efter sommarlovet stod alla i en ring omkring mig och såg nyfiket upp. Och jag stod där i mitten som någon slags midsommarstång och vinkade ner. Min tanke är att jag växte för fort. Hjärnan hann helt enkelt inte med, den har fått dåliga erfarenheter av plötsligt höga höjder.
Jag åker vidare och står snart i glashissen till ett av stans högsta torn, tillsammans med en man i kostym. Mannen trycker på knapp nummer 15 och jag på 23 – högsta våningen. Dörrarna stängs lika snabbt som jag hinner ångra mig. Jag inte bara ångrar mig, jag föraktar mig själv för att jag ska ta min organism 23 hela våningar upp i luften. Och hur mycket jag än ber till Gud om nåd känner jag plötsligt hur glashissen lämnar Jorden. Samtidigt lämnar blodet benen, försvinner från armarna och samlas uppe i huvudet. Där går det runt, runt, runt. Stan blir mindre och mindre för varje våning. Ögonen klipper. Hissen stannar, men än är vi bara på våning 15 där kostymen kliver av – lyckligt ovetandes om att han drar ut på mitt lidande. Dörrarna stängs och hissen fortsätter sin vansinnesfärd hela vägen upp till toppen. Utsikten är sensationell, och jag avskyr varenda centimeter av den.
Av: Rasmus Blom
Vad säger psykologen?
Ordet fobi kommer från grekiskan och kan översättas med skräck eller rädsla. Enligt Louise Malmliden, psykolog med kognitiv inriktning, handlar det dock om en oproportionell rädsla. Nöjesguiden hörde av sig för en pratstund.
–En förklaringsmodell till att fobier utvecklas är barndomsminnen. Vi upplevde exempelvis något som femåringar och fick en föreställning om att det innebar en fara. Under uppväxten försöker vi sedan undvika det vi är rädda för samtidigt som vi göder vår skräck. När vi tänker på situationen går vi tillbaka till en femårings känslor av rädsla. På så vis kan vi från en rädsla bygga upp en fobi.
Kan inte vissa fobier vara bra att ha? Att vara rädd för ormar är väl helt logiskt?
–Det stämmer. Ormar kan vara giftiga och dödliga. Den biologiska förklaringen till att vi kan få fobier bygger på att vi människor härstammar från en tid då vi behövde vara rädda för vissa djur.
Av samma anledning är många rädda för insekter, och spindlar i synnerhet. Vår hjärna har utvecklats att hantera och undvika faror genom rädsla. Andra forskare menar att fobier handlar om inlärning. Såg vi som barn någon skrika vid åsynen av en spindel lärde vi oss redan då, trots att vi inte själva nödvändigtvis var rädda, att spindlar innebär fara. Men var går gränsen för en fobi?
–Fobi för exempelvis getingar kan yttra sig genom att en person upplever skräck vid blotta åsynen av en geting. Upplevelsen liknar ångest. Personen flyr. Man kan också bli så rädd och ångestfylld att man tror att man ska dö. Det är alltså inte bara en fråga om att tycka att getingen är äcklig.
Louise Malmliden tror inte att fobier är ett i-landsproblem och hänvisar till en amerikansk studie som visar att ungefär elva procent någon gång under livet utvecklar en fobi. Däremot finns det fobier knutna till specifika kulturer. I många asiatiska länder är exempelvis tetrafobi, rädsla för siffran fyra, utbredd då ”fyra” och ordet ”död” är lika varandra i skriftspråk.
Vilket är det bästa sättet att bota sin fobi på?
–Att exponera sig för det man är fobisk för är det bästa och det som har visat sig vara mest framgångsrikt. Det enda undantaget är kräkfobi som tvärtemot kan förvärra fobin om personen exponeras med kräkningar. I de starkaste fobiska fallen används ibland medicin för att få ner den värsta ångesten.
Vilken fobi är svårast att bota?
–Social fobi.
Varför?
–Den grundar sig ofta i ungdomen och personen i fråga har ofta byggt upp ett nät av beteenden som håller kvar fobin. Exempel på detta är att undvika vänner i tidiga tonår, bli mobbad, få lägre självkänsla och söka jobb utifrån ett undvikandeperspektiv. Livsmönstret kan därför göra att den sociala fobin blir mer komplex än till exempel en spindelfobi.
Hypnos brukar nämnas som ett möjligt botemedel. Fungerar det verkligen?
– Ja. I hypnos är det undermedvetna mer tillgängligt och där kan minnen kopplade till fobierna ligga. Minnena tas då om hand och rädslan kan tas bort. En del föreställer sig män i trollkarlsdräkt när man pratar om hypnos. Det stämmer inte utan hypnos handlar om en djupavslappning.
Borde inte främlingsfientliga människor kunna ”botas” på samma sätt som andra med fobier?
–Det handlar om olika typer av rädsla. För en fobiker handlar det om en oproportionerlig rädsla för något som kan få fysiska symptom så som ångest, svettningar och hög puls. När det gäller främlingsfientliga människor har de en rädsla för något som är annorlunda, men det yttrar sig inte fysiskt. Eftersom “symptomen” av rädsla är olika blir även botgöringen olika.
Av: Amat Levin
Det kunde ha varit värre
Arachibutyrofobi
Rädsla för att jordnötssmör ska fastna i munnen.
Bibliofobi
Rädsla för böcker.
Hippopotomonstrosesquippedaliofobi
Rädsla för långa ord.
Mnemofobi
Rädsla för minnen.
Peladofobi
Rädsla för skalliga människor.
Phronemofobi
Rädsla för att tänka.
Cacofobi
Rädsla för fulhet.
Dutchfobi
Rädsla för holländare.
Consecotaleofobi
Rädsla för ätpinnar.
Phobofobi
Rädsla för att utveckla en fobi.
