Efter det högerextrema attentatet i Charlottesville tappade techföretagen tålamodet: alternativhögern skulle ut! Det här är historien om när internet tog ställning, vad det fick för konsekvenser och om det i slutändan spelade någon roll.
“You shall not replace us! You shall not replace us!”
Tåget som med facklor i hand marscherade marscherade mot Emancipation Park i Charlottesville, Virginia, bestod nästan uteslutande av vita män. Två månader före denna augustikväll hette grönområdet Lee Park och i mitten stod en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee. Men när beslut fattades om att statyn skulle plockas ner och parken döpas om blev aktivisterna bakom “Unite the right”-demonstrationen rasande. De såg den vita rasen bli åsidosatt, och de vägrade finna sig i det.
En som verkligen inte ville finna sig i den nya ordningen var James Alex Fields Jr som under manifestationens andra dag körde sin bil in i en folkmassa av motdemonstranter. Den 32-åriga advokatassistenten Heather Heyer dog på platsen. Dagen efter höll president Donald Trump ett tal till nationen och fördömde båda sidorna: de som körde bilen och de som stod i vägen.
Jag vet inte hur jag bäst förklarar den “alternativa högern”, så jag låter Angela Nagle – författaren till boken Kill All Normies – göra det:
”Det vi ser är en blandning av den äldre generationens vit makt-grupperingar och en yngre internetburen generation av gamergate-anhängare, ‘pick up-artister’ och antifeminister som har förenats i sitt gemensamma förakt mot det politiskt korrekta.”
På samma sätt som pro-life är en förskönande term för abortmotståndare är alternativhögern en omskrivning för högerextremism. I grund och botten är alternativhögern samma gamla tankegods, fast i ett modernt internetfordon tankat med memes och grodemojis. Det är förstås ironiskt att högerfalangen som formades av internet blev utslängd från detsamma – till följd av Charlottesville. Under flera års tid hade IT-företagen anklagats för att inte ha gjort tillräckligt för att bekämpa trakasserierna på deras plattformar, men efter Charlottesville fick de nog. Airbnb kastade ut dem som erbjöd övernattning till “Unite the right”-deltagarna, Facebook stängde ner gruppen som bjöd in till demonstrationen och Paypal och GoFundMe ströp transaktioner till flera högerextrema grupper. Och när den ökända hemsidan The Daily Stormer kallade terroroffret Heather Heyer för en “påfrestning för samhället” tappade deras domänregistrator GoDaddy tålamodet och slängde ut dem. I samma veva lovade sociala mediejättarna Facebook, Twitter och Instagram att ta hårdare tag mot hatgrupperna.
Men vad betyder det här? Kommer samtalsklimatet på internet förändras nu? Och vad händer här? För även i Sverige finns det så kallade hatsvansar på sociala medier, Granskning Sverige har registerfört meningsmotståndare och i våras lanserade Nordfronts satirgrupp “veckans meme” som “en metod att sprida budskapet”.
Jag kontaktar några svenska webbhotell, som säljer domännamn och serverutrymme till hemsidor, och frågar hur de förhåller sig till informationen de lagrar och domänerna de registrerar.
“Loopia följer svensk lag och våra villkor när det kommer till vilka slags webbsidor vi har som kunder. Loopia står för yttrandefrihet, att ingen är skyldig innan den dömts och för alla människors lika rättigheter. Vi tar tydligt avstånd mot webbsidor med innehåll som bryter mot lagen”, svarar Jimmie Eriksson, vd på webbhotellet Loopia, på mitt mail.
Bland företagen jag kontaktar verkar det här vara ett återkommande förhållningssätt. De har “löpande diskussioner” om innehållet, men samtidigt konstateras att “vi kan inte ha koll på vad alla våra kunder skriver på sina hemsidor”. Bara ett av webbhotellen säger att de tar aktiv ställning mot hets mot folkgrupp.
“Så snart vi blir varse om en hemsida med hatiska budskap under vår hosting, stänger vi ner den direkt – antingen via egen kontroll eller om vi blir uppmärksammade på hemsidan av någon annan“, skriver Jovana Obradović, från Svenska Domäner.
Ett exempel på ett svenskt techföretag som har tagit ställning är Spotify. Deras reaktion på Charlottesville (men kanske framför allt en artikel av Digital Music News som listade deras utbud av vit makt-musik) var att plocka bort ett dussintal rasistiska band och artister. I ett officiellt uttalande förklarade de: ”Olagligt innehåll eller material som uppviglar till hat eller våld gentemot raser, religion, sexualitet eller dylikt, tolereras inte på musiktjänsten.”
Det är svårt att få rätsida på det här. Samtidigt som Spotify rensar ut låtar med grupper som Freikorps kan jag fortsätta lyssna på Buyu Bantons Boom Bye Bye, som handlar om att skjuta homosexuella män i huvudet.
Jag ringer upp Daniel Westman som är jurist specialiserad inom informations- och kommunikationsteknik och frågar vilket ansvar företagen har för det som sägs på deras plattformar eller lagras på deras servrar.
– Ansvaret för internetföretag som lagrar innehåll från användarna ligger någonstans mellan det ansvar en telefonoperatör har och det ansvar som som en ansvarig utgivare på en tidning har. En telefonoperatör kan inte ta något ansvar för det som sägs över telefonledningarna, medan en ansvarig utgivare ansvarar strikt för allt som skrivs, säger Daniel Westman och tillägger att företagen måste agera om de vet om att en brottslig aktivitet pågår.
Vad man får säga och vart man får säga det är en policyfråga lika mycket som det är en juridisk diskussion. Och en privat plattform är inte detsamma som en offentlig plats.
– För några år sedan diskuterades det om allt material på internet skulle behöva förhandsgranskas. Om man sätter press på aktörerna att ta ett större ansvar så kan det leda till en form av begränsning av yttrandefriheten. Kraven man ställer måste vara rimliga, annars får man det som många yttrandefrihetsivrare varnar om: en internetmiljö där aktörerna hellre fäller än friar.
För att illustrera sin poäng tar Daniel Westman upp exemplet med “napalmflickan”: det ikoniska fotografiet från Vietnamkriget där en flicka springer naken på gatan då hennes kläder har slukats av napalmen från USA:s bombräder. Eftersom bilden föreställde ett naket barn sögs det automatiskt upp i systemets antibarnporrfilter och plockades bort. Ett annat exempel är journalfilmen där den amerikanska armén förstör nazistiska flaggor och symboler i samband med Nürnbergrättegångarna som avlägsnades från Youtube på grund av “hets mot folkgrupp”. Nyligen avslöjade den ideella nyhetsorganisationen ProPublica dessutom att Facebooks annonsalgoritmer hade skapat målgruppen “jew hater” baserat på användarnas intressen.
– Automatiska filter är ett väldigt trubbigt instrument. De som vill få ut sitt budskap kommer alltid kunna göra det. Utvecklingen är problematisk eftersom det leder till både över- och underblockering. Men det värsta är att man går ifrån huvudprincipen om att det är den enskildes ansvar.
Att flyga under algoritmradarn genom att uttrycka fascistiska åsikter med koder är lite av den internetfödda alternativhögerns specialitet. I deras händer har emojier som föreställer grodor, mjölkglas och okejtecken fått en ny innebörd, och för att inte snappas upp av sökordsmotorer när de pratar om judar använder de tredubbla (((parenteser))). En annan kod som förekommer ofta är “1488”. 14 syftar till “de 14 orden” som är "We must secure the existence of our people and a future for white children". Och 88 är en hänvisning till alfabetets åttonde bokstav, gånger två. HH. Alltså: Heil Hitler.
Är det realistiskt att tro att extremhögern kommer att försvinna om man kastar ut dem från internet? Daniel Westman är inte övertygad.
– Det är viktigt att vi reagerar mot orättvisor i samhället, men kommer vi till roten av problemet eller skyfflar vi undan det? Det är självklart att vissa saker måste rensas bort, men det är naivt att tro att filter kommer att rädda samhället. Samtidigt kan vi inte tillåta en normlöshet där vi hela tiden höjer nivån för vad vi exponeras för på nätet. Det är onekligen ett komplicerat dilemma. Men att gå på mellanhänder är många gånger en alltför enkel lösning på ett avancerat problem.
Jag befinner mig i Göteborg bara någon månad efter den Nordiska motståndsrörelsen försökte genomföra en egen Charlottesville-marsch genom stadens evenemangsstråk. Sedan dess har de arrangerat flera otillåtna demonstrationer i centrala Göteborg.
På ETC läser jag att ett av företagen som jag har pratat med, Loopia, har sålt domänen till den nazistiska organisationens hemsida – Nordfront. Jag besöker sidan och klickar runt bland texter där Förintelsen skrivs ut med citationstecken och in i webbshoppen som säljer Mein Kampf, som de kallar “1900-talets viktigaste bok”. Sedan skickar jag ett mail till Jimmie Eriksson på Loopia igen och frågar om just det här.
Han svarar dagen därpå.
“Vi är endast registrar för domännamnet, det vill säga att domännamnet är köpt via oss. Inget material finns hos oss gällande det som finns på sidan.” Sedan följer stycket om att Loopia följer svensk lag som han redan har skickat till mig. Stycket är kopierat och klistrat. Färgen på texten skiljer sig.
Men någonstans har han rätt.
Det är svensk lag som låter nazisterna driva sin hemsida, sprida sin propaganda och marschera på våra gator. Mycket är internets fel, men inte allt. Jag får en plötslig oroväckande känsla i magen av att något inte stämmer. Kanske började vi i fel ände.
