”Idén om färgblindhet är en återvändsgränd”

Hur ska vi kunna prata om hudfärgsbaserad diskriminering om vi inte vet vilka ord som är okej att använda? Barakat Ghebrehawariat vill med sin debutbok lindra osäkerheten kring begreppen och öppna upp för ett konstruktivt samtal om rasism.

Barakat Ghebrehawariat insåg redan som barn att språk är makt, och att inte kunna kommunicera eller göra sig förstådd är fortfarande det värsta han kan tänka sig. När Barakat var liten brukade hans mamma säga att hans vassa tunga antingen skulle göra honom berömd eller få honom dödad. Han lever än – och nu debuterar han som författare.

I sin debutbok Får man säga svart? argumenterar han för att det inte finns tillräckligt med fastslagna begrepp för att prata om rasism och hudfärgsbaserad diskriminering. Med boken hoppas han kunna hjälpa de som är vilse i begreppsdjungeln och lider av vad Barakat kallar för ”teoretisk ångest” .
 – Det håller oss tillbaka från att ha livsviktiga konversationer om ojämlikhet kopplat till hudfärg. Det finns många som är genuint intresserade av att arbeta antirasistiskt och verka för ett mer jämlikt samhälle, men som känner ängslighet kring hur man ska uttrycka sig. Och det blir en bromskloss.Vi fastnar vid ritbordet, säger Barakat.

Barakat är statsvetare, föreläsare och entreprenör. Han driver förändringsbyrån Demokrateam och dyker ofta upp i media som expertkommentator, bland annat som återkommande mångfaldsexpert i TV4:s Nyhetsmorgon. Han har även podcasten Kan vi prata om vithet? Tillsammans med Lovisa Fhager Havdelin. Men att skriva en bok har inte varit helt lätt.
 – Faktum är att jag hatar att skriva, berättar han.

Barakat har nämligen drabbats av ångest i form av vad han benämner som rasifierat självtvivel och minoritetsstress.
 – Det är svårt nog att skriva en bok, det kan nog de allra flesta människor som är skrivande varelser vittna om. Men jag vet att det finns ytterligare en dimension när man skriver som icke-vit. När jag gick i gymnasiet fick jag ordagrant höra från min lärare att ”invandrare har naturligt svårt för rumsprepositioner” och att jag därför aldrig skulle kunna få mer än godkänt. Det gör något med en person när man får höra sånt.

Barakat menar att vi i Sverige drar oss för att över huvud taget prata om hudfärg. I hans arbete hör det till vardagsmaten att vita människor kommer fram och säger något i stil med: ”Jag ser inte färg”. Även om det är väl ment gör det oftast mer skada än nytta.
 – Idén om färgblindhet är en återvändsgränd. Den kommer inte att leda oss framåt, utan när det är relevant måste vi kunna adressera hudfärg. Inte minst när vi ska prata om ojämlikhet, säger Barakat.

 Han fortsätter:
 – Vi har lärt oss att det är rasistiskt att prata om hudfärg. Det är en tankevurpa även om det många gånger kommer från en bra plats som drivs av att du inte vill säga eller göra något rasistiskt. Men det leder oss fel. Det finns ett stort värde i att avdramatisera samtalet om hudfärg och ”ras”, eftersom det uppenbarligen fortfarande påverkar människors livsvillkor. Folk blir diskriminerade eller privilegierade på grund av stereotypa idéer om hudfärg.

Att enbart prata om hudfärg när man ska peka på diskriminering kan dock vara missvisande. Risken är att det kan låta som att det är hudfärgen i sig som är problemet. Det finns ingen poäng i att diskutera mängden melatonin i någons hud – däremot finns det värde i att kunna prata om hur människor stöps in i stereotypa idéer och fördomar om hudfärg. Barakat vill därför att vi i stället pratar om ”ras” – men absolut inte som något biologiskt faktum, utan för att komma åt den sociala betydelsen av hudfärg som diskrimineringsgrund. Alltså på samma sätt som genusbegreppet används av feminister för att tala om den sociala konstruktionen av kön.

”Mitt drömscenario är att de allra flesta människor ska förstå vad jag menar när jag säger ras”

 I den anglosaxiska världen används rasbegreppet brett inom det kulturella och politiska samtalet, framför allt USA och England. I Sverige är  ”ras” – det svenska r-ordet som Barakat skriver när han citerar Tobias Hübinette – däremot näst intill förbjudet. Ordets otäcka historia gör att människor hellre använder fluffiga och missvisande formuleringar som ”utländskt ursprung” – men bara om människor som bryter mot vithetsnormen.
– Jag skulle vilja leva i ett kulturellt klimat där jag inte behöver lägga så mycket tankekraft på att förklara och försvara ”ras”. Att inte behöva använda otympliga meningar som ”människor som rasifieras som icke-vita”. Det är väldigt tekniska formuleringar som gör sig väl i akademiska sammanhang. Men jag har svårt att se att man sitter vid köksbordet och pratar om ”människor som kodas som svarta” eller ”människor som är bärare av vita privilegier”. Jag är språknörd så jag misstycker inte, men jag skulle någonstans vilja att vi når en samhällelig konsensus kring hur vi ska prata om det här. Mitt drömscenario är att de allra flesta människor ska förstå vad jag menar när jag säger ”ras” så vi slipper fastna vid ritbordet, förklarar Barakat.

Den engelskspråkiga världen har över huvud taget ett mycket rikare ordförråd. ”POC” – people of colour – är ett paraplybegrepp som har blivit vanligt och som börjat anammas även i Sverige. Visserligen kan ”färgad” verka som en motsvarighet till POC, men Barakat avråder från att använda ordet på grund av att det historiskt sett använts för att diskriminera svarta. Dessutom förstärker det vithet som norm.Vi måste se ras för att se rasism, fastslår Barakat.
 – Tänk om jag till exempel skulle vilja prata om diskrepans eller gap när det kommer till ekonomisk ojämlikhet mellan vita och icke-vita – vi har inte riktigt termerna för det. Och när man inte har termer för det är det som att problemet inte existerar. I USA pratar man om ”the racial wealth gap”. Inte ens jag skulle kunna få för mig att använda ”det rasiala lönegapet” i Nyhetsmorgon. Det skulle helt enkelt inte fungera kulturellt.

Ett begrepp som Barakat tycker används på ett vilseledande sätt är etnicitet. Ofta talar man om etnicitet när man i stället borde prata om hudfärg eller ras, menar Barakat. Även om det är ett stort problem att människor diskrimineras på grund av etnisk tillhörighet rör det sig sällan om renodlad etnisk diskriminering när det kommer till rasism mot svarta, argumenterar han i sin bok. Det blir plågsamt tydligt när människor talar om ”afrikaner” och om Afrika som om det vore ett land. Därför är det viktigt att prata om hudfärg – när det är befogat.

 – Jag har haft konversationer med högt uppsatta vita journalister som till exempel velat skriva om att icke-vita diskrimineras inom sjukvården, men fastnat på ett teoretiskt plan – vilka begrepp ska vi använda, är det okej att säga det här? Vad betyder det här begreppet? Kan jag som vit använda den här typen av termer? Jag ser ett stort värde för oss som samhälle i att göra upp med den här teoretiska ångesten och nå fram till vad jag kallar för terminologisk trygghet, säger Barakat.

En av Barakats huvudsakliga poänger i boken är att man på en språklig nivå bör signalera att det är processer det rör sig om – inte personer. Till exempel förklarar han att man kan överväga att säga ”invandrad” istället för ”invandrare” och ”människor på flykt” istället för ”flykting”. Medan begreppet genus används för att peka på sociala konstruktioner av kön, saknas ett motsvarande begrepp för att adressera stereotypa föreställningar och idéer om hudfärg. Även om Barakat gärna skulle använda rasbegreppet verkar det som att det fastnar i halsgropen på de flesta svenskar.

På senare år har begreppet ”rasifiering” blivit vanligt och används i antirasistiska sammanhang. Det är bekvämare än det kontroversiella rasbegreppet och har även en hel del förtjänster, förklarar Barakat.  Bland annat för att det, tack vare verbformen, fångar att det är en process det handlar om. Det låter oss prata om ras utan att säga ras, poängterar han i boken. Men även här blir det snårigt. Rasifiering betyder skapandet av ”ras”, och syftar alltså på en process. Därför menar kritiker att det inte är optimalt att prata om ”rasifierade personer” – människor är inte rasifierade, de blir rasifierade.

 Bör människor som använder termen ”rasifierade personer” tänka om?
 – Jag tycker inte att man ska tänka om, men man behöver tänka till. Man ska ha med sig en förståelse för att de här begreppen är flytande och föränderliga. De är helt enkelt inte fullkomliga. Vissa skulle argumentera för att det är bättre att säga ”människor som rasifieras som icke-vita”. En annan kritik, som jag tycker är mer än valid, är att man tenderar att prata om icke-vita som rasifierade medan människor som tillhör en vithetsnorm anses vara icke-rasifierade. Det är fortfarande lite av en öppen fråga

Många vill att det ska finnas ett facit som tydligt talar om vad som är rätt eller fel att säga, men så fungerar det inte i verkligheten.
– Jag vill heller inte att vi ska hamna i ett läge där vi strävar efter millimeterprecision. Ibland får man jobba med begrepp som är ”good enough”. Ingen term är vattentät, säger Barakat.

Han vill inte agera språkpolis, samtidigt som han vill öka förståelsen för begreppens för- och nackdelar. Allt handlar om att skapa en medvetenhet av vad språkbruket kan ha för konsekvenser – kanske inte för den som använder orden, utan för andra människor.
– Risken är också att om vi strävar efter någon slags perfektion så kan vi liksom öka och accelerera den här teoretiska ångesten, och det är absolut inte syftet med boken! Syftet är att minska den teoretiska ångesten. Så jag har verkligen tänkt på den balansgången, fortsätter Barakat.

Hur långt har vi egentligen kommit i det antirasistiska arbetet i Sverige?
– Jag ser verkligen en väldigt motsägelsefull bild framför mig. Om man tittar på politiken på parlamentarisk nivå skulle jag absolut säga att det finns en tillbakagång. Men samtidigt så känns det som att vi har ett förhöjt kunskapsläge, att vi pratar om fler saker och på ett annorlunda sätt. Jag tycker mig se att det finns ett större engagemang och en ökad vilja att prata om hudfärgsbaserad diskriminering. Och jag tänker att vi får lära oss att leva i den paradoxen. Men på ett personligt plan känner jag mig mer galvaniserad än någonsin och jag tycker att ett sofistikerat antirasistiskt arbete är mer akut än någonsin tidigare. Så jag känner mig i någon mening behövd.

 Vilka hoppas du främst läser den här boken?
– I början såg jag framför mig en vit läsare. Oftast någon som jobbar för en myndighet eller organisation och som försöker bedriva antirasistiskt arbete i praktiken. Men under resans gång har den bilden förändrats. Jag hade själv en alldeles för endimensionell idé om vem som skulle läsa den här boken. Jag insåg att det fanns en risk att även min bok kunde centrera kring vithet och vidmakthålla vithetsnormen. Så jag vill verkligen att den ska vara för alla människor som har ett genuint intresse av att utöka sitt ordförråd. Jag hoppas att den kan ingjuta trygghet och mod hos människor som är på väg men som famlar lite, just för att man är ängslig kring hur man ska uttrycka sig.

Får man säga svart? finns ute nu på Natur & Kultur.