Martin Gore ringer upp Nöjesguiden för att prata om Depeche Modes trettonde album och strålar ikapp med den kaliforniska solen.
Soliga Kalifornien är kanske inte det första ställe man associerar Depeche Mode till, men det är där Martin Gore – på ett strålande humör – befinner sig när han ringer upp Nöjesguiden. Depeche Mode är där för att repa inför först promo-jobb och tv-shower och sedan en årslång världsturné, och de trivs. Nya albumet Delta Machine är delvis inspelat där.
– Precis som vanligt. Det är delvis inspelat i Santa Barbara, delvis i New York, myser Martin. Men den här gången är Flood tillbaka, och det betyder att vi hamnat tillbaka i London för mixning också.
Att Depeche Mode släpper sitt trettonde album på annat skivbolag än det Mute där de en gång i tidernas begynnelse skivdebuterade har inte förändrat deras relation till Mutes grundare och boss, Daniel Miller.
– Han är i högsta grad involverad fortfarande. Han tittade in i studion kanske varje eller varannan vecka, och hans ord väger alltid tungt, ända sedan dag ett. Faktum är att vi aldrig skulle varit där vi är utan honom.
Daniel Miller berättade för mig om den genuina skräck han kände när Depeche Modes debutsingel tog sig relativt högt på listorna. Han hade ju ingen aning om hur man skulle driva skivbolag.
– Haha. Det var ömsesidigt. Vi var lika livrädda, vi hade ju inte heller någon aning om någonting. Till att börja med var vi fullkomligt häpnande inför att han överhuvudtaget ville ge ut en singel med oss.
När jag intervjuade Alan Wilder härom året beskrev han att Daniel Miller var väldigt överbeskyddande i sin relation till Depeche Mode, ”och förmodligen fortfarande är”. Stämmer det?
– Vi litar på Daniel, och har alltid känt oss trygga med honom. I början var han väldigt mycket som vårt paraply mot allt som kom från den kommersiella musikbranschen. Jag tror att det har bidragit till att vi har kunnat göra det vi velat göra utan att behöva snegla på vad andra tycker om det.
En annan gammal bekant som fortfarande hänger med är Anton Corbijn. Han har fotograferat inlagan även till det här albumet.
– Vi litar på Anton också. Han är rätt fotograf för oss. Han jobbar ju med vårt live-set också, så vi tog en tur till St. Louis tillsammans för att han skulle filma bra bilder att visa bakom oss på scenen.
Processen med låtskrivande och inspelning beskriver Martin Gore som ovanligt enkel.
– Jag kom med ganska färdiga demos, som alla gillade. Bandet, Daniel Miller, producenten Ben Hillier och Flood, allihop. Det är klart att det hände en del med låtarna sedan, under inspelnings-processen, men mindre än vanligt. Det gjorde att inspelningen gick fortare än det brukar, och att det var ännu roligare. En låt hade vi bara i en skiss, My Little Universe, och den trodde vi nog inte skulle kunna bli något mer än ett bonusspår av något slag. Men plötsligt hittade vi rätt, och nu tycker jag att den är en av skivans bästa låtar.
Som vanligt sjunger Martin Gore en låt på skivan (”och ett av bonusspåren, mind you”), The Child Inside. Att det blev just den beror inte på att han har någon särskild relation till den låten eller texten. Tvärtom.
– Det brukar faktiskt alltid vara Dave Gahan som styr vilken låt han tycker skulle passa mig. ”Du får ta den där, jag får den inte riktigt att stämma”, brukar han säga. Det är inget speciellt med den låten jämfört med skivans andra.
Ljudmässigt är det ganska nära till det sound som Depeche Mode utvecklade på Songs of Faith and Devotion för 20 år sedan. Det elektroniska dominerar, med de modernaste ljud man kan föreställa sig intill industriellt oväsen som vore de Einstürzende Neubauten. Men samtidigt finns det en varm och organisk känsla i både sång och gitarrer.
– Kul att du tycker det. Utan att dra för stora växlar på det är det just vad vi vill säga med albumtiteln. ”Delta” som i gammal blues från amerikanska södern. Och så ”Machine”, för det är fortfarande maskiner som utgör grunden i vår musik.
Depeche Modes trettonde album Delta Machine (Columbia/Sony) släpps i dagarna.