Happy Onion Farm i Malmö ligger i förfronten för det boomande konceptet ”stadsodling”. Hateff Mousaviyan tog cykeln ut till Västra Skrävlinge för att ta en närmare titt på varför detta har blivit alla medvetna mathipsters nya favoritfält.
Spenaten var tidig i år, noterar jag, samtidigt som sprinklersystemet fortsätter att föra sitt mjuka vattenkrig utmed odlingens västra flank. Ljudet – ett lätt duggande pew-pew-pew – ligger som ett trivsamt ambientspår i bakgrunden när vi promenerar runt på Happy Onion Farm och inspekterar grödorna. Med mig har jag Charlotte Gouranios Nycander, eldsjälen som tillsammans med Isolde Broekmans driver satsningen, och som just nu har så gula händer att man kunde tro att hon har spelat någon slags gurkmejevariant av sten/sex/påse hela förmiddagen.
– Det är för att fukten har trängt igenom mina trädgårdshandskar, förklarar hon. Vi fistbumpar, både när vi först ses och när vi sedan säger adjö.
Charlotte Gouranios Nycander från Happy Onion Farm. Bild: Hateff Mousaviyan
2017 tar Happy Onion Farm steget till att bli Malmös första andelsjordbruk. På 2250 kvadratmeter i Västra Skrävlinge, beläget bara någon minuts cykelfärd från Rosengård, odlar Charlotte och Isolde ekologiska örter och grönsaker. Med hjälp av ett gäng volontärer ser de till att andelsägarna, som i förväg har köpt in sig i årets produktion, får möjlighet att njuta av säsongens utbud ungefär från mitten av juni hela vägen in i slutet av november.
– Vi har sålt 26 av 30 andelar i år. Egentligen har vi nog kapacitet för 50, men eftersom det är vårt första försök med det här så börjar vi lite lugnare. Samtidigt lämnar det utrymme för andra försäljningssätt, som marknader och restauranger, berättar Charlotte Gouranious Nycander.
Hon nämner Pink Head Project, Kv. Åkern, Taproom och Metro som exempel på restauranger som då och då köper in grönsaker från Happy Onion Farm.
– Baksidan med att sälja på marknader och till restauranger är att man tekniskt sett inte får betalt förrän tidigast i juni. Det känns inte rimligt, för då kan man liksom jobba ett halvår i sträck utan att få betalt.
Det låter svårt?
– Ja, det är skitsvårt. Man tjänar inte så mycket på det här med grönsaksförsäljning. Vi testade till exempel att köra med grönsakskasse förra året. Det blev samma grej där. Vi hade inget att sälja förrän sommaren kom, och vi kunde inte ta betalt förrän mitten av juni. Dessutom blev administrationen otroligt tung eftersom vi behövde avsätta flera arbetstimmar i månaden åt att rodda med kundernas fakturor.
Med den nya andelsmodellen som Happy Onion Farm ska satsa på blir det istället en, max två, fakturor om året för varje kund.
– Innan vi levererar är allt därmed betalat. Fröer, investeringar i material och verktyg, allt sånt där.
Man kan ju tycka att det finns ett visst mått av att köpa grisen i säcken här. Hur ställer ni och era andelsägare er till detta?
– Det är väldigt viktigt att förstå att det inte finns några garantier. Våra kunder är införstådda med den planerade skörden och är okej med det. De vill att den här typen av giftfri, superlokalt producerad mat ska få finnas och inser värdet i att få en inblick i hur den odlas. På så sätt blir man väldigt…
… delaktig?
– Precis. Vi står lite bortom kund-producent-spektrat. Det är mer som en community eller ett samarbete här eftersom vi tar den ekonomiska risken tillsammans med våra andelsägare. För så är det: om vi får någon slags invasion eller om det blir extremdåligt väder, då har vi ingenting. Men kämpar man för att ens barn ska äta schyssta grejer och för att den här typen av företag ska kunna existera i världen, då går man in och tar den här risken, alldeles oavsett vad den innebär.
Andelsjordbruk, som företagsmodell betraktat, är vanligt på många håll runt om i världen. Att driva urbana andelsjordbruk, såhär nära stadskärnan, är desto ovanligare. Happy Onion Farm sägs vara landets första av sin sort. Charlotte och Isolde har projektet Stadsbruk att tacka för mycket. Det är tack vare detta projekt som man har kunnat få loss icke planlagd mark från Malmö Stad och börjat satsa på kommersiell odling enligt ekologiska principer.
– Det svåra är det här med långsiktigheten. Vi får bara förlänga ett år i taget, vilket är alldeles för kortsiktigt om man, som vi, vill kunna rotera grödorna i 8 olika skiften och kunna jobba mer med perenna satsningar på grönsaker, förklarar Charlotte Gouranious Nycander.
En källa som bidrar till känslan av osäkerhet är den närliggande kyrkogården. Planerna på att expandera den skulle kunna medföra att Happy Onion Farm måste flytta sin verksamhet någon annanstans.
– Det är en stor grej för oss just nu. Om inte här, vart kan vi vara då? Det är detta som projektet Stadsbruk försöker jobba fram tillsammans med Malmö Stad, vilket inte är helt lätt, trots stadens gröna Fairtrade-profil. Det finns många engagerade tjänstemän inom Malmö Stad, men när allt kommer till kritan finns inga politiska beslut som backar dem.
Charlotte drar paralleller till Göteborg, en stad som också har påverkats positivt av projektet Stadsbruk. Skillnaden där är att de har två heltidsanställda som jobbar med de här frågorna.
– De har lite samma tänk som oss, men på grund av att de i Göteborg kan fatta snabbare politiska beslut går det att ge odlare längre arrendatoravtal. Dessutom öronmärker de mark som de vill satsa på 5-10 år framåt i tiden och hjälper folk att göra investieringar i typ växthus och sådant.
Om man bortser från långsiktighetsbekymren verkar Charlotte Gouranios Nycander och Isolde Broekmans nöjda med Happy Onion Farms utveckling. Relationen till fältgrannarna Los Perros Urban Farming och Landet Oss beskrivs som mycket god, och det faktum att de i och med sin positionering är med och aktiverar en tidigare förbisedd yta av staden gör bara incitamenten till att fortsätta ännu starkare.
– Vi har nått en punkt där det finns en del mataffärer som har hört av sig om att köpa in våra grejer. Men för oss finns det ingen poäng med det. Mellanhänderna måste bort, det är alldeles för komplicerat. Vi träffar hellre de som äter våra grönsaker. På skämt brukar vi säga att ”vi odlar inte KRAV-märkt, vi odlar krammärkt”.
I samma veva som Charlotte artikulerar denna 3+ catchphrase passar hon även på att kommentera det anmärkningsvärda i KRAV:s monopollika status i Sverige. Hon menar att folk ofta glömmer bort att KRAV är ett privat företag som har vunnit mycket på att bli förknippade med ”certifierat gröna” produkter.
Men vart skulle ni placera er egen ”krammärkta” satsning då? Ser ni er som en del av det man brukar kalla för delningsekonomin?
– Vi har inte pratat om det på det sättet. Rent krasst väljer vi modellen för att det är enda sättet vi kan överleva på som företag. Det fina med det är själva gräsrotskänslan. Vi vill ha bättre mat på bättre villkor, och eftersom staten inte kommer att lösa det åt oss så vi får helt enkelt ordna det på egen hand. Jag kan överlag tycka att vi är lite för statsfixerade här. Vi måste bli bättre på att göra saker tillsammans i Sverige.
Vill du utveckla?
– Ja, men i andra länder är den här typen av koncept jättestort. Folk har mycket närmare till att gå ihop och få saker att hända. Här är vi tvungna att komma lite från andra hållet, mer ”vi kan tänka oss att lösa detta om ni kan tänka er att betala vår lön”.
Kanske är det ett nationellt attitydsskifte vi ser ta sin början här på Happy Onion Farm i Västra Skrävlinge. Stadsbruks satsningar i Malmö, Göteborg och Växjö är nämligen tänkta att leda till en färdig modell som ska gå att sälja vidare till andra städer framöver.
Efter dryga timmen ute hos Charlotte och Isolde cyklar jag hem. Det är samma vecka som Trump väljer att hoppa av Parisavtalet och jag får kämpa för att inte dra i för stora klimatpolitiska växlar när jag skriver ihop det här.
