Fullast vinner (1999)

 

Vårt behov av berusning är monumental. Men inte det där lilla söta latinska lalliga vinruset. Nej, vi pratar om målinriktad, medveten, tung hårdkröka. Sponka.

Traditionen är ursvensk och uråldrig – trots det övertydliga och många gånger mycket farliga sambandet mellan alkohol och våld, misshandel, olyckor.

Varför beter vi oss på detta viset? Varifrån kommer vår fascination för, och vår önskan efter, att då och då blir riktig fulla? Blir vi verkligen lyckligare av sprit? Många tror att de blir smartare. Några blir alltid dummare.

Varför skall vissa till exempel, efter bara några glas och oavsett ålder, alltid klättra i träd?

Vi samlade några vänner, placerade dem i ett trångt kök, satte fram några buteljer vodka, whisky och öl, gav dem i uppdrag att prata om fest- och spritbeteenden – och satte på bandspelaren.

Det blev ett yvigt samtal som kom att spänna över många områden. Men också en liten påminnelse för dig som inte riktigt minns vad ni pratade om igår. Och givetvis allt under den klassiska uppmaningen:

 

Fullast vinner!

 

Runt bordet: Mona-Lisa, Peking, Jerring, Daffy & Esther

 

19:02

Peking: Hur kommer det sig att just den allra första ungdomsfyllan har blivit en sån rituell handling i vårt land? Alla skall liksom gå igenom den där ekluten - och vi älskar att berätta dom här historierna gång efter annan, trots att vi nästan alla hade kunnat dött den första gången! Och sedan förföljs vi livet ut av dessa berättel­ser. Spritromantik har sin bestämda plats hos oss, "roliga" historier om hur otroligt fulla vi har varit. Och vi minns ingenting. Som ett slags mästerskap. Vi beundrar helt enkelt folk som kan dricka rejält och vi gillar ärligt talat att bli – dyngraka.

Mona-Lisa: Vi vet ofta mycket mer om våra vän­ners första fylla än deras första samlag. Jag tror att det är en viktig initiationsrit till vuxenvärl­den. Jag minns från tonåren att jag och en tjej spydde tillsammans och blev världens bästa kompisar just därför!

Jerring: Och det är ju väldigt inspirerande att bli riktigt packad.

Esther: Det finns en myt hos oss om att omvärl­den betraktar oss svenskar som enbart blonda och möjligen frigjorda, men det är inte riktigt sant. Vi är tvärtom mest kända för att vara enormt bra på att festa och ha skoj.

Mona-Lisa: Enligt myten skall vi vara dysterkvis­tar, men alla som har erfarenheter av svenskar utomlands vet att vi också är dom där totalgla­da fylldårarna som har kul hela tiden.

Peking: Det geografiska hårdkrökarbältet är en realitet. Islänningar, norrmän, svenskar, finnar och ryssar. Vi delar samma förtjusning i att bli skitfulla.

Jerring: Och ändå dricker vi egentligen inte så mycket i Sverige, statistiskt, jämfört med andra länder. Men vi har ju som sagt ett helt annat sätt att få i oss drickat: Så mycket som möjligt på kortast tid. Vilka konsekvenser det än får.

Esther: Det som verkligen är supersvenskt, som man inte ser någon annanstans i världen, det är just konsekvenserna: Spyorna överallt när det är helg. Enorma jätteblaffor...

Peking: Alltid med små fint skurna morötter i!

Esther: Och ananas! Det är väl inte för inte som vi ofta använder uttrycket "lättspytt." I positiv bemärkelse.

Jerring: Det hade jag för övrigt i många år som tradition. Halvvägs in i matchen skulle man göra sig av med det som fanns i magen, i ren självbe­varelsedrift. Man lämnade baren, gick in på toa och stoppade fingrarna i halsen. Sedan gick man ut och fortsatte drickandet.

Peking: Jag hade också det som vana i många år, fast först när jag kommit hem, oavsett hur jag mådde.

Daffy: Men det är ju så jävla jobbigt att göra, alltså. Stoppa fingrarna i halsen?!

Jerring: Det är en träningssak. Sedan går det på rutin.

Daffy: Jag drack bara ren sprit, alla andra drack öl, när jag gick i gymnasiet. Men jag drack ändå i deras takt, blev otroligt full, spydde -men blev å andra sidan aldrig bakis just därför. Ni har en poäng där.

Esther: Jag är för snål för att kräkas.

 

19:24

Jerring: Min första fylla var på hemkörd Sherry.

Mona-Lisa: Mmmm, låter jättegott.

Jerring: Den drack vi direkt ur en brun medicin­flaska - och sedan gick vi bara runt hemma i kvarteret. Satt i parken. Rullade kanske i gräset, stod uppe i skogen. Man gjorde liksom inget, förutom att bli full. Riktigt dumma grejer gjorde jag först när jag blev runt tjugo, ja de där dödsföraktade dumheterna som man också tydligen alltid måste göra. Saker som man som nykter aldrig kan föreställa sig att göra.

Peking: Jag är mest orolig över att jag går fram till okända kvinnor och säger konstiga saker...

Esther: "Kuckelikul!"

Peking: Ja, ungefär.

Mona-Lisa: Märkligt att man i vuxen ålder kan få för sig att klättra i träd, leka med cementbländare, klättra upp i byggnadsställningar.

Jerring: Jag tror lite att man söker efter den där känslan av att man har en ängel bredvid sig, som skyddar en. "Nu är jag osårbar". Man tror att man helt riskfritt kan balansera på broräcken och dylikt.

Daffy: Ganska onödiga grejer.

Peking: Vaknade inte du i en container nyligen?

Daffy: Ja, jo. Jag vaknade, slog upp ögonen och såg liksom bara bar himmel och... hm..."här bor inte jag". När jag tittade upp så var jag bara två kvarter från mitt hus.

Esther: Var det nån som hade slängt dig?

Daffy: Jag hade antagligen varit nyfiken på vad som fanns där, en ball möbel kanske, och sedan blivit väldigt trött.

Mona-Lisa: Men varför tar man sådana risker?!

Jerring: Jag har fuckat upp den där autopiloten flera gånger. Ett halvår efter att jag flyttat glömde jag bort mig och åkte hem till min gam­la adress.

 

20:15

Esther: "Spexa", det tillhör också vanligt fylle­beteende.

Jerring: Jag stod en gång och lekte med bar­tenderns sifon, drack andras drinkar, fyllde på med ny soda, cola etcetera. Jättefiffigt! Tills jag blev upptäckt - och utslängd.

Peking: Vad är det som får en att tro att man är helt osynlig på fyllan? Jättesmart och jättesmidig.

Esther: Och man tror att man alltid kan skärpa sig. Jag kom hem full som tonåring, pappa satt och såg på fotboll, matchen var uppenbart inne i ett avgörande skede - och jag satte mig ner bredvid, tittade på pappa och frågade, helt seriöst: "Vad är det på TV?". Hmmm.

Mona-Lisa: Kleptomani är en annan sport på fyllan.

Jerring: Alla dessa troféer som skall forslas hem mitt i natten!

Esther: Två kompisar till mig grävde mitt i stan upp en sån där jättelik parkeringsautomat -med sina bara händer.

Daffy: Men sånt är ju kul. Vägskyltar och trafik­skyltar räknas inte.

Esther: På Järntorget i Göteborg tjyvkopplade vi en gång en sån där liten maskin som knackar ner gatsten. Den väsnades förfärligt och hoppa­de käckt iväg ner mot Pustervik.

Jerring: Det är precis som om man ständigt måste utmana ödet, skaffa sig ett litet även­tyr.

Esther: När man är riktigt ung kommer man hem med konstiga saker på natten, när man blir lite äldre kommer man hem utan några prylar alls - man har blivit av med plånbok, mobil, nycklar och rock...

20:22

Daffy: Jag har en svart biljardboll i frysen.

 

21:10

Peking: Har ni också konstiga ritualer för er när ni kommer hem? Jag brukar alltid ringa runt till folk på natten, oavsett vad klockan är. Mycket populärt.

Mona-Lisa: Ett par gånger om året bäddar jag fint i badrummet, plockar ner alla handdukar och mina morgonrockar på golvet, gör det mysigt. Det skall samtidigt vara lite kallt kakel -och nära till toaletten. När jag vaknar tänker jag ofta: "Aha, det var en Sån kväll. Nu bör jag nog ringa runt till lite folk och be om ursäkt."

Esther: Röda Prince brukar annars vara ett tecken på att det gått hett till: "Nu ska vi ha staaarka cigaretter".

Daffy: Jag har ofta lika långt till mitt arbete som jag har hem. Jag vaknar inte sällan under skrivbordet på jobbet. Då har jag avslutat kväl­len med att skicka 200 fyllemail.

Esther: Jag har bara två principer när jag kom­mer hem: Släck inte ljuset! Klä inte av dig!!

Jerring: Jag brukar alltid slippa borsta tänder­na. Sånt blir man lycklig av.

 

21:29

Peking: Sprit förhöjer definitivt. Ni vet när man har sina magiska ögonblick, två gånger om året, man totaldominerar hela omgivningen. Den känslan är oslagbar.

Jerring: Men man har ju liiite märklig självupp­fattning. Man tycker att man rör sig i samma steg hela tiden. Finkalibrerad. Man pratar i intelligenta koder. En förhöjd kommunikation. Men sedan när man träffar folk dagen efter säger de: "Jag har aldrig sett dig så full tidiga­re. Du sade inte ett enda begripligt ord".

Peking: Det är ju helt ofattbart att man kan få ragg i det tillståndet, vilket ju faktiskt sker; man stinker som en minkfarm, kan vare sig prata eller gå. Än mindre ha sex.

Esther: Oroa dig inte. Hon är förmodligen i exakt samma tillstånd.

Mona-Lisa: Jag bet en kille i benet härförleden! Just då kändes det helt naturligt!

Esther: Jag tycker det blir bättre och bättre med åren, detta att ingenting längre är särskilt pinsamt. Man känner redan till allt som kan hän­da. Det enda pinsamma är folk som gråter. De borde verkligen inte dricka eftersom de bara blir ledsna. Åk hem!

Mona-Lisa: Varför är det så jävla konstigt, man kan väl få göra det också? Det är väl underligt att bara ett känsloläge är accepte­rat? Om man inte är glad skall man alltså tvingas hålla sig för sig själv, sitta hemma, och inte visa upp det?

 

22:00

Peking: Finns det fördelar med minnesluckor?

Esther: Jaaa. Kvällen blir aldrig tråkig - och så är man plötsligt hemma.

Peking: Jamen du saknar ju några timmar?

Esther:  men "man är hel och ren!

 

22:16

Jerring: Ljuga på fyllan är också roligt. Det är inte så länge sedan jag påstod att jag var FN-soldat - i Kongo! Och på en fest en gång pre­senterade jag mig som Sonny Rollins. En tjej kom fram, när hon skulle gå, och sade: "Sonny, jättetrevligt att ses". Sånt är kul.

Peking: Jag tänker ofta på att jag skall ljuga lite mer. Säga att jag är arkitekt, fast jag inte alls är det.

Esther: Great fun.

 

22:59

Esther: Ikväll tror jag faktiskt att jag skall supa mig snygg.

Mona-Lisa: Det kan man verkligen göra.

Peking: Jag vet, det är lite av Esthers paradgren.

Esther: Jag får aldrig så mycket komplimanger somnär jag är bakfull.

Jerring: Ansiktet slappnar av. Lägger sig, lik­som.

Mona-Lisa: En typ av eufori som slätar ut all ångest.

Peking: När vardagsångesten ännu inte åter­fått greppet kring ens person. Den där spärren är fortfarande nedvikt.

Jerring: Så länge man inte ragglar kan man få väldigt snygg hållning också, väldigt avslappna­de muskler.

Mona-Lisa: Du menar lätt bakåtlutande gång?

 

23:30

Peking: Vad är egentligen dåligt ölsinne?

Jerring: Dåligt ölsinne är väldigt lätt att känna igen. Det är patologiskt.

Peking: Men att tända lite snett är ju inte så konstigt. Det gör ju alla då och då. Det ingår så att säga i kontraktet.

Esther: Jo, men så finns det dem som alltid ser berusningen som en ny fin möjlighet att skälla ut andra människor.

Jerring: Det är exakt min definition på dåligt ölsinne. Man blir helt enkelt alltid sådan.

Peking: Jag tycker det definitivt beror på omständigheterna. Jag har periodvis haft lite

dåligt ölsinne, men bara tillsammans med vissa personer.

 

23:32

Jerring: Kommer ni ihåg de där broarna i Madison County? Vet ni att det finns en sådan i Västergötland...?! Enda i Sverige.

Esther: Really?

 

23:55

Jerring: Sedan så har vi ju den mänskliga CD-växlaren. Maximerandet på fyllan! Fixandet: "Den bästa låten. Lyssna!". Catch the moment.

Mona-Lisa: Just det: Killar på efterfester! Spelar fyra sekunder på varje låt.

Daffy: Men att spela rätt låt, det är ju... jättevackert.

Mona-Lisa: Samma snubbar som ska plocka fram gitarren och lära en något om livet.

 

00:14

Peking: Sex är det bästa botemedlet mot bakfylla. Det botar allt.

Mona-Lisa: Hallon- och lakritsbåtar. Druvsock­er, rakt ut i blodet.

Jerring: Det helt oslagbara, om man har tid, och inte behöver gå någonstans: Två Treo Comp. Det är nästan det bästa, ja, med hela fyllan.

Peking: En och en halv Citodon är också tungt.

Mona-Lisa: Detta låter lite som värsta miss­bruket!

Esther: Visste ni att Treo Comp uppfanns av tre läkare i Fiskebäckskil som satte sig ner och gav sig Den på att hitta ett botemedel mot bak-smälla. Det är sant!

Peking: Jag brukar rekonstruera mitt liv, som straff för att jag varit en dålig, syndig människa: Städar, tvättar, diskar, ringer mamma. Gör goda gärningar, helt enkelt. På så sätt får jag välsig­nelse - och kan fortsätta mitt liv som vanligt. God som guld.

 

00:46

Esther: Det gäller att hålla facklan brinnande!

 

01:02

Mona-Lisa: Det sägs att skådisar och journalis­ter är de yrkesgrupper med flest alkoholister.

Esther: Och ambassadörsfruar!!

 

01:07

Peking: Det är många som lite slarvigt påstår att det är lätt att trilla dit på spriten. Jag tror att det är lögn. Det krävs mycket jobb för att per definition bli alkoholist.

Jerring: Vissa människor tycker alltid att de behöver en whisky efter jobbet, det är möjligen ett slags beroende, men det är väl knappast alkoholism. Bästa sättet att dricka lite är att ha mycket sprit hemma.

Peking: Tjenare. Jag dricker alltid upp det som finns.

Daffy: Jag har försökt ha ett litet System hem­ma, men det är helt omöjligt.

Peking: Varför är det så tabubelagt att dricka sprit, ensam hemma? Jag har haft några av mina bästa fyllor på det sättet. Att bli hemma-full är underskattat. Men folk är jävligt snabba på att ge en skuldkänslor efteråt. Någonstans där börjar kanske allt det här smygandet.

Esther: Ja, rent logiskt borde det inte vara så förkastligt. Det kan vara underbart att vara helt ensam. Det kan också vara underbart att vara berusad. Så varför får man inte vara bäggedera, samtidigt: Ensam och full?!

 

01:25

Daffy: Att dricka två öl är helt värdelöst.

 

01:46

Esther: Long Island Ice Tea är nog det godaste som finns. Och det farligaste.

Beställ aldrig en tillbringare, då kommer det alltid fram lustig-kurrar och säger:

"Hej, ni har minneslucka just nu. Hur känns det?"

 

01:48

Peking: Folk är mycket fullare i Göteborg!

 

01:51

Peking: Måste man inte nyansera en sådan här diskussion. Folk råkar ju väldigt illa ut av spriten?

Det får man inte glömma.

Esther: Men måste man prata om alla saker samtidigt?

Daffy: Det är klart att man måste tänka på vad som faktiskt sker runt omkring oss, men å andra sidan: Om det låstes in lika många människor som det gjordes dumheter, ja då blev det rätt tomt.

 

01:59

Jerring: Vi försökte en gång stjäla en folkabuss, på juldagsmorgonen - för att hinna till Julottan.

Daffy: Det är väldigt stort.

Peking: Kan någon beställa en taxi...?

 

02:27

Jerring: Har ni förresten tänkt på att genera­tionsromanerna nuförtiden ofta handlar jävligt mycket om att dricka, men väldigt lite om berusning. Det är ett stort problem, i hela genren. Man beskriver att man dricker, men skildringen av berusningen saknas alldeles.

Daffy: Ett jätteproblem, verkligen.

 

02:45

Esther: Fulla föräldrar är sällsynt pinsamma. Särskilt när de får för sig att dansa. Peking: Jag hörde att Andres Lokko, Henrik Schyffert och Stefan Jarl var på svartklubb ihop - under Göteborg Film Festival. Är det nån som vet om det är sant?

 

02:59

Daffy: Det var länge sedan man spelade sprit­poker!

 

03:00

Jerring: Kan nån låna mig en hundring? Jag vill spela lourette...

 

03:27

Esther: Basister är lättraggade, har ni tänkt på det. Särskilt före detta basister. Restrockare.

 

03:43

Jerring: Om man står i en lång kö på natten, så är lite udda tillbehör oslagbart. Ett tennisrack-et, eller en bandyklubba. Så man kan signalera lite, exponera sig.

Mona-Lisa: Vad säger du nu?!

Daffy: När var du ute senast? På 50-talet?

Peking: Minns ni första gången när ni var ute och tågluftade?

 

04:29

Jerring: Hallå!? Visste ni att jag hade skeppar-krans när jag var sexton?

 

05:01

Peking: Lyssna: Ketchup Boys!!

 

 

SAKER MAN ANNARS ALDRIG GÖR

 

Klär av sig

Visar rumpan för de andra kroggästerna, gör "helikoptern" i kön, spelar klädpoker (underskattat).

 

Samlar troféer

I bästa fall har du plockat på dig lite bestick och ölunderlägg. I sämsta fall: Du vaknar nästa dag tillsammans med träd­gårdsmöbler, små men väldigt tunga statyer, parasoll, blinkande vägkoner, upp­stoppade djur, taxichauffören som körde dig hem m. m.

 

Går på äventyr

Klättrar i träd, balanserar på broräcken, tjuvkopplar cementblandare m m. "För att dom är där."

 

"Spexar"

Häller salt i bästa kompisens öl, gömmer din drink och säger till bartendern "var är min drink?". Ringer upp bästa kompisen på mobilen (trots att han står bredvid!). Går förbi hela kön, fram till vakten och säger: "Hello, l'm Rod Stewart. Can I come in?".

 

Säger sanningar

Berättar för din bästa kompis partner att du varit kär i honom/henne i sju år. När kompisen står bredvid. Ditt hopp står till en trippel-minneslucka.

 

Dansar roligt

Du upptäcker just att du faktiskt kan breakdansa! Även om ingen annan uppfat­tar eller uppskattar dina rätt yviga rörelser. Du skoj- och crazydansar ensam - med alla andra på dansgolvet. Röner ofta extremt lite uppskattning.

 

Spelar bort pengar

Får för dig att du har ett oslagsbart roulettsystem. Sätter allt på 29 - därför att du fyller år den dagen! Urlistigt.

 

Deklamerar kärleksförklaringar

Du berättar för din bästa kompis att han/hon är din bästa kompis - och din bäs­ta kompis berättar för dig att du är hans/hennes bästa kompis. Trettiofyra gånger. På en kvart.

 

Planerar projekt

"Vi skall fan-i-mej starta en tidning ihop". "Jo, vi gör det, vi sticker till Malaysia, nu, imorgonbitti. Jag backar inte!". "Imorgon skall du och jag skriva ett - filmmanus!"

 

Experimenterar med mode

Jättesocka på huvudet. Behå utanpå tröjan (oavsett kön). Du hittar kombinationer, klä­der (gärna andras) som du instinktivt tror är "helt rätt". Du vaknar i samma utstyrsel, minns dig själv på stan - och överväger snabbt: "Rep eller pistol?".