Fredrik Strage erkänner att han levt i en lögn.
Vi lever i en tid där posering har blivit en konstform. Vi skapar våra identiteter med omsorg, bygger våra varumärken med lika delar äkthet och manipulation. I flera år har jag, Fredrik Strage, vurmat för Dolly Style – men nu är det dags att erkänna att allt bara varit en pose. Ja, ni läste rätt. Jag har aldrig lyssnat på en hel låt av Dolly Style.
Det började som ett infall, en idé att utforska det absurda i musikvärlden genom att omfamna något så extremt poppigt och färgglatt som Dolly Style. Det verkade som en perfekt kontrast till mina vanliga musikpreferenser. Att skriva om Dolly Style, gå på deras konserter och analysera deras texter gav mig en ny sorts uppmärksamhet, en fräsch vinkel som skilde mig från mängden av musikjournalister. Det blev en del av min persona, en medveten strategi för att utmana gränserna och hålla mig relevant.
Men sanningen är att jag aldrig verkligen lyssnat. Jag har suttit på konserter och skrivit entusiastiska recensioner, men mitt hjärta har aldrig bultat i takt med deras bubbelgumpop. Jag har låtit färgglada peruker och glittrande kostymer trollbinda mig, men bara ytligt. På djupet har jag aldrig känt den eufori som deras mest hängivna fans upplever.
Varje gång jag skrev om Dolly Style var det som att jag satte på mig en mask. Jag visste att mina ord skulle läsas som ironiska av de som förstod min verkliga smak, men tolkas som genuin beundran av deras fans. Det var en fin balansgång, en lek med perception och förväntningar. Det var kul, tills det inte var det längre.
För när vi poserar för länge börjar vi ibland förlora kontakten med oss själva. Vi kan bli så förälskade i vår skapade persona att vi glömmer bort varför vi en gång älskade musik. Vi riskerar att bli parodier av oss själva. Jag insåg att jag var på väg dit, och att jag behövde bryta cirkeln innan det var för sent.
Så varför avslöjar jag detta nu? För att poseringen har sitt pris. Den äter sig in i vår autenticitet och äter upp den inifrån. Jag vill återvända till musiken på riktigt, till den känsla som fick mig att börja skriva om musik från början. Jag vill känna passion igen, utan att behöva bära en mask.
Dolly Style kommer fortsätta att vara ett fenomen, älskat av sina fans och föraktat av sina kritiker. De behöver inte mig för att legitimera deras existens. De är större än min pose. Och för mig, Fredrik Strage, är det dags att ta ett steg tillbaka och hitta tillbaka till min sanna musikaliska kärlek, bortom peruker och pastellfärger.
Från och med nu vill jag skriva om det som verkligen berör mig, om musiken som får mitt hjärta att slå lite snabbare. För om vi inte är sanna mot oss själva, hur kan vi då förvänta oss att andra ska tro på oss? Låt detta vara en påminnelse om att det ibland är nödvändigt att ta av sig masken och möta världen som vi verkligen är.
Texten är AI-genererad. Vi kan inte understryka nog hur slumpmässiga alla likheter med verkliga personer och posörer är.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2024.
