Tina Rosenfink & Frasse Levinsson.

Ett par ord om Håkans nya

08:00 14 Dec 2018

Frasse Levinsson har lyssnat på Håkan Hellströms nya skiva.

Jag är ingen riktig musikrecensent. Och Sveriges roligaste musikskribent Tina Rosenfink, som jag har äran att kalla min vän, har redan recenserat skivan för Nöjesguidens räkning (en recension jag inte har läst när jag skriver detta i och med att det är torsdag eftermiddag, men jag är övertygad om att den är förträfflig. Men jag känner ändå att jag vill skriva ett par ord om den. Delvis för att rättfärdiga min närvaro på förhandslyssningen, som ägde rum i en spårvagn som körde två varv runt Djurgården.


Tina & jag på spårvagnstur.

Inför den här skivan har det funnits någon slags kollektiv oro över att den inte ska hålla måttet. Eller, det har nästan varit mer än en oro. Det har varit som att folk har förlikat sig med tanken på att Håkan var bättre förr. Skivan var uträknad förhand.

Men vad fel alla hade. Öppningsspåret I dina armar är den finaste låten Håkan har skrivit på åtta år. Till skillnad från första singeln Vänta tills våren, som mer var en förvärvad smak, var det kärlek vid första ögonkastet. För mig är det obegripligt att skivans svagaste spår Tro på livet (jag hade nog tyckt om den mer om Håkan inte redan hade skrivit fem ge aldrig upp-låtar) valdes till singel framför det här tårframkallande mästerverket. 

Nordhemsgatan leder hela vägen till himlen är min andra favoritlåt på skivan. Det stör mig lite att Fuck For Forest-trädkramarna Tommy och Leona är huvudpersoner i den här fina låten om trasslig kärlek. Men det får man väl leva med när texten också innehåller bland det sorgligaste och ynkligaste som formulerats om kärlek på svenska (som jag har tagit del av): "Du kan kalla mig hans namn". Håkan beskriver desperation väl i Brännö serenad när han sjunger att han hellre vill bli ensam en lycklig med någon annan. Men det här är ännu svartare. Det är så långt ner i självhatskällaren man kommer. Att vara självuppoffrande till den grad att man går med på att bli kallad för sin kärleks nya älsklings namn. Det påminner om Helenas replik i Shakespears En midsommarnattsdröm: "Jag följer efter, döda mig om du vill. Jag faller gärna för dig en gång till". (En av få repliker som skakat om mig på ett sätt att jag memorerat den utan att anstränga mig. Får man skriva något så pretentiöst?). Man vill nästan bli olyckligt kär för att kunna identifiera sig maximalt. (Får man skriva nåt SÅ pretentiöst?).

Eftersom att jag inte är någon musikskribent unnar jag mig att bara dröja vid mina favoritlåtar. För protokollet vill jag nämna att jag även tycker om Gott nytt, I love u stupid, nyinspelningen av Båda sidor nu och Väntar tills våren. Mitt hjärta är ett jordskred kan man skippa. Ogillade den låten instintiktivt innan jag hörde den. Vem säger "jordskred"? Mina farhågor besannades när jag hörde Håkan sjunga ordet "kamikazejapan".

Nu går ni in och läser Tinas recension. Det är trots allt hon som är musikrecensenten av oss.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!