Regissören Elin Berge berättar om arbetet med filmen om Sveriges mest berömda före detta sjukpensionär och generalkonsulinna Stina Stoor.
Den 6 mars drar årets upplaga av Tempo dokumentärfestival igång. En dokumentär som jag har fastnat för handlar om Stina Stoor – författare till den prisbelönta novellsamlingen Bli som folk. Uppvuxen i Västerbotten, sjukpensionär innan hon fyllt tjugofem. På 2010-talet var hon småbarnsmamma, tog hand om en dement far, en utbränd mor och en djupt deprimerad make. Den långfilmsdebuterande Elin Berges dokumentär Sagor slutar så berättar om Stinas liv efter genombrottet och hennes skrivkramp.
Varför ville du göra en film om Stina Stoor? Jag läste att du blev väldigt drabbad av hennes novellsamling Bli som folk – men varifrån kom viljan att lära känna henne och göra en dokumentär om henne?
– Det gick till så att jag köpte boken och la ut en slentrianmässig post på Instagram. Jag taggade henne och vi började följa och prata med varandra. Samtidigt som jag läste boken och verkligen förundrades över den, fascinerades jag av hennes person. Hon hade ju beskrivits som den geniala sjukpensionären från skogen. Jag hade sett bilder på henne med arbetsbyxor och kniv i bältet. Men bilderna hon publicerade på Instagram visade ett helt annat, glittrigt, liv. Hon verkade också ovanligt frispråkig och annorlunda som ambassadörsfru. När jag förstod att hon dessutom inte kunde skriva längre blev jag blev helt enkelt väldigt nyfiken.
Har din relation till Stinas författarskap förändrats sedan ni lärde känna varandra?
– Det var spännande att få en inblick i hennes barndom och förstå hur den påverkat hennes författande. Till exempel att hennes far är så närvarande i allt hon skriver. Men ganska snabbt flyttades mitt fokus från författaren Stina Stoor till Stina som människa. Och det psykologiska bakom en skrivkramp. Mänskliga relationer är trots all det mest intressanta för mig.
Hur fri var du i ditt arbete med filmen? Har Stina haft synpunkter på vad den skulle handla om?
– Stina har inte haft några som helst synpunkter på vad filmen skulle handla om. På så sätt var jag helt fri. Däremot tycker hon inte om att bli styrd. Jag kunde komma med olika idéer som jag tyckte behövdes för filmen och ibland genomförde vi dem men de föll oftast platt. Verkliga Stina är alltid så mycket mer överraskande och spännande än någon idé om Stina. Det som oftast hände var att hon plockade upp någon tråd från mig och plötsligt uppstod en situation som var mycket bättre än vad jag kunnat tänka ut. Så det bästa var liksom bara att hänga på och låta sig föras med. Hon gav mig också fullständig frihet i klippningsprocessen och det är där den mesta av regin händer. Mitt intryck är att Stina tycker om filmen, jag skulle definitivt veta om hon inte gjorde det.
Filmen fokuserar mycket på Stinas relation till sin mamma och även på hennes nya liv som generalkonsulinna. Hur viktiga är dessa roller för hennes skapande tror du? Varför har du valt att fokusera på just det i filmen?
– Jag ville försöka förstå varför Stina inte kan skriva och där fanns relationen med mamma Eva som en pusselbit. Stina utgår från sitt eget liv i sitt författande och var rädd att Eva skulle fara illa om hon skrev. Dessa båda kvinnor berörde en fråga jag ställer mig när jag skapar: vad finns det för plats för verkliga kvinnor i vår värld? Stina och Eva har behövt förhålla sig till arga män. Stinas barndomsmiljö och hennes nuvarande palatsliv är mansvärldar. Prinsessan klev in där som en symbol i filmen. För mig står hon för drömmen om en typ av kvinna som FÅR finnas. Stina både längtar efter och revolterar mot prinsessidealet i filmen. Livet i palatset har en del av det där prinsessglimret. Men det är ju också där Stina är just nu så det är en naturlig del i en skildring av hennes liv. Och det är klart att den nya rollen som generalkonsulinna innehåller nya förväntningar och plikter som kan stå i vägen för skrivandet.
Stina säger i filmen: värdet hänger samman med att producera text, om jag inte skriver bidrar jag inte med något. Känner du att det är likadant för dig och filmskapandet?
– Ja absolut. Att vi är vad vi producerar. Det tror jag många känner igen. Särskilt kvinnor kanske. Det finns faktiskt ett budskap från mig i filmen, när Stina pratar om att hon vill vara en manet. Att bakom alla roller vi spelar finns en existens som inte bryr sig om prestation. Vi har ett värde bara genom att finnas till, som en manet som ligger och flyter i vattnet. Filmen har en rätt så episk avslutningsbild som tonar in på det. Jag ville lämna Stina där.
Hur skulle du beskriva Stina Stoor om du kunde välja tre adjektiv?
– Det är svårt att ringa in Stina i endast tre ord, men om jag ska försöka säger jag: varm, storslagen och oförutsägbar.
Sagor slutar så visas under Tempo Dokumentärfestival som pågår mellan den 6 och 12 mars.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2023.
