Kan vänskap rädda dig när föräldraskapet sviker? Emelie Uggla romandebuterar med punkiga tonårsskildringen Violet Night.
Det är pissjobbigt att växa upp, även om det ibland blixtrade till och hade sina stunder. Korkade beteenden – som att klättra i sengångargrepp över en motorvägsviadukt eller sula en basketboll genom grannens fönster – kunde ursäktas med att pannloberna inte vuxit klart. När man var kär var man det på ett sätt som gränsade till patologiskt, och det var inte bara av ondo. Dessutom var man uppfriskande billig att underhålla på fest. I efterhand är det svårt att veta vad som var frigörelse och vad som bara var ett sätt att medicinera den ofrånkomliga smärtan av att växa upp. Utan en trygg vuxenvärld att luta sig mot blev gränsen mellan lek och allvar ännu brantare.
– Att vara ung är jobbigt för de flesta men om man kommer från mer utsatta familjeförhållanden blir man extra skör, säger Emelie Uggla.
Och det är just där, i sprickan mellan skörhet och ungdomlig hybris, som Emelie Uggla placerar sin debut Violet Night. En punkig och sårig uppväxtskildring från 90-talets Stockholm, där vänskapen mellan Anna och hennes bästa kompis Mickis håller ihop världen – via micrade ostmackor, häxblandningar på hemmafester och vuxenvärldens svek. Boken bygger till stor del på Emelies egna erfarenheter av en uppväxt med våld i hemmet och en frånvarande pappa.
– Det viktigaste för mig är att berätta en historia. Eftersom den bygger på mina egna erfarenheter har det också känts som en plikt att berätta hur det var på riktigt. Idag har jag en större distans till det som hänt, säger hon.
Emelie är verksam som dramaturg och manusförfattare. Idén om en bok har funnits länge, men modet och tajmingen saknades. Tills nu.
– Jag har nog varit lite för feg och tänkt att det inte varit mitt forum. Men det var nog bra att jag väntade så länge. Även om historien hade blivit densamma är jag mer grundad nu efter 40, säger hon.
I centrum av berättelsen står Anna, en tonåring på väg mot vuxenlivet. Mamman är ensamstående och kämpar med ekonomin. Anna drömmer om grytor och rejäla mål mat, men börjar varje morgon med en flaska välling. Männen mamman träffar är dominanta och aggressiva, och maktlös ser Anna på när våldet eskalerar framför henne och hennes småsyskon. I kaoset blir bästisen Mickis en räddning; en trygg bundsförvant hon känt sedan hennes första steg.
– Jag ville skildra vänskap som en livlina, en trygg värld när allt omkring en rasar. Men också hur något så starkt kan visa sig vara skört – och hur svårt det är som ung att räcka till, säger Emelie.
Hur har det varit att närma dig verkliga känslor och minnen genom fiktionen?
– Vissa delar, som de svårare trauman, är för mig redan ganska utagerade. Att få skapa den fiktiva biten runt omkring – att morfa ihop karaktärer och väva in gamla händelser från 1993, har varit roligt. Trots de mörka delarna har arbetet med boken känts både lustfyllt och, faktiskt, passionerat.
Jag upplever att man är lite mer levande i sina känslor som ung. Det känns när man läser, tycker jag.
– Precis! Som vuxen blir man ju lite mer avdankad. Man känner inte riktigt lika mycket längre. Det som var härligt med boken var just att få dyka ner i alla de där känslorna igen. Tempot är snabbt, man transporteras direkt in i hennes hjärna. Jag blev påmind om de extremt starka känslor som fanns i en då.
Hur medveten var du om gränsen mellan faktion och verklighet när du skrev den?
– Det är lite svårt att svara på. Anna och hennes resa ligger väldigt nära mig, medan världen runt henne är mer diffus. Mycket har faktiskt existerat, men när fiktion och verklighet vävs samman flyter det lätt ihop.
Du har sagt att det varit lättare att skriva om dina upplevelser genom Anna än i ditt eget jag. Hur ser du på henne i relation till ditt yngre jag?
– Anna har på något sätt fått bli min röst. Lilla och vuxna Emelie går hand i hand med henne. Hon blir rösten jag kanske behövde då.
Hur skulle du välja att beskriva henne?
– Med väldigt mycket vilsenhet. Hon känns skör, som om hon famlar med händerna i mörkret. En rätt svävande person. Jag tycker mycket om henne, men hon har också skavanker – hon är inte alltid världens härligaste människa.
Boken har en punkig underton, den utspelar sig på 90-talet med musiken och kulturen som väldigt närvarande. Vad betydde punken för dig då och idag?
– Punken handlade framför allt om gemenskap. Det var en subkultur där man kunde hitta andra som liknade en själv. Det blev en frigörelse – ett sätt att gå en annan väg än den förväntade – men också ett sammanhang, ett sätt att visa vem man var. Idag betyder det mest musik, och jag måste nog erkänna att jag var lite mer fejk-punk och kärlekstörstande än så hård som jag önskat på den tiden, haha. Titeln Violet Night är också namnet på en hårfärg – och det är väl lite symboliken för att man som människa ibland måste ta på sig en mask, för att livet kräver det. Du måste bli en ny person för att orka gå vidare.
Vällingflaskan Anna dricker varje morgon – om vi ska vara lite freudianska här, vad tror du det symboliserar?
– Det skulle säkert kunna vara en symbol för det där lilla barnet hon aldrig riktigt fick vara. Men sen var min mamma inte särskilt intresserad av mat, vi hade varken regler eller struktur kring det. Om vi handlade var jag överlycklig när jag hamnade framför barnmatshyllan och man kunde välja på köttbullar, slottsgryta eller kyckling med ris. Det kändes nästan exotiskt. Jag gillar fortfarande barnmat. Jag tycker det är skitgott!
Berättelsen handlar om att ärva känslor som man inte har bett om. Finns det några sådana du själv hoppas slippa föra vidare till dina egna barn?
– Som förälder bär man alltid med sig en ryggsäck från sin egen uppväxt på ett eller annat sätt. Jag har själv varit ganska neurotisk, även som mamma, så jag är lite förvånad över hur stabila mina barn är – eller verkar vara. Det är också det jag önskar dem allra mest: att stå stadigt med båda fötterna på marken och känna en grundtrygghet. Och det känns faktiskt som att de gör det.
Finns det teman i Violet Night som du känner att du vill fortsätta utforska, eller lämnar du det här bakom dig nu?
– Nej, jag kommer nog alltid att arbeta med det här. Det är ett tema som känns både outtömligt och intressant. Jag känner mig långt ifrån klar, tvärtom – jag tror det finns mycket mer att hämta.
Vad hoppas du att läsarna tar med sig?
– Jag hoppas de får kliva in i berättelsen och känna sig som en del av Anna och Mickis värld. För de som gjort en liknande resa önskar jag att boken kan bli som en hand att hålla i. Och kanske väcka reflektion kring kvinnlig vänskap och dess betydelse.
Hur har det varit att möta reaktionerna?
– Det har handlat mycket om förberedelser. Jag har känt att alla val jag gjort är medvetna, och därför kan jag stå för allting. Det känns otroligt viktigt.
Violet Night ges ut via Mondial förlag.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2025.
