Han har kallats för underbarn och den svenska bloggvärldens urfader. Idag är författaren SIGGE EKLUND omfamnad av hela mediebranschen och har blivit upptäckt av en ny publik genom Sveriges mest populära podcast. Döskalle & Mästerligt stämde träff med den välansade strategen för att fråga hur mycket medieutrymme man egentligen behöver.
Du har jobbat mycket med både Filip & Fredrik men också med Alex Schulman. Vem eller vilka har du tjänat mest pengar på?
– Utan tvivel Filip & Fredrik. Jag har ju klippt 108 avsnitt av deras podcast och jobbat med dem i tre tv-produktioner.
Är du perfektionist?
– Ja, verkligen. Jag har till och med en tvångsmässig skräck för att lämna ifrån mig en tweet som är dålig eller en Instagram-bild. Allt måste vara väldigt bra.
Vad är grejen med ditt ”rastagubbe” -skämtande på Instagram?
– Jag är intresserad av humor och jag tycker att både Twitter och Instagram är roliga som små kontrollerade laboratorium, där man kan tweaka olika variabler och så blir det roligt. Det är ett sätt att liksom undersöka vad humor är. Det var så sjukt, om man gjorde rastagubbens huvud lite mindre eller lite större blev det roligare. Eller om man gjorde hans tröja vit blev det sedan roligare om den var blå. Det var jävligt intressant.
Med tanke på den senare tidens debatter, kan du inte se att det kan bli problematiskt att använda en ”rastagubbe” som något roligt att skratta åt?
– Nej, eftersom det finns ett mått av hyllning. Jag hyser en sådan stor kärlek till rastafarikulturen och har inte ens tänkt tanken att det skulle kunna uppfattas annorlunda. Det finns ju mycket humor i en snurrig, gammal rastafarigubbe. Det skulle till och med rastafarigubbarna hålla med om, tror jag.
Men tänk om den här gubben nu skulle höra av sig och vara kränkt?
– Följer du Annika Leone på Instagram? Hon har ju publicerat bilder på ett överviktigt kinesiskt barn och sagt att ”det här är mitt fadderbarn” i olika situationer. Det är ju lite oetiskt, därför att barnet uppenbarligen är sjukt på något sätt. Men en rastafariman – de bilder jag såg på honom – som alltid går omkring och är uppenbart hög som ett hus, chillar på en strand och lägger ut bilder på det, han får ju leva med att det hamnar i knäet på mig, på andra sidan jorden.
Stina Wirséns tecknade figur ”Lilla hjärtat” skapade stor kontrovers när kritiker menade att det var en typisk ”blackface”-figur. Hur ser du på den debatten?
– För mig är det ganska enkelt, jag tänker att i alla diskriminerings- och kränkningsfrågor frågar man den som har blivit utsatt. Finns det mörkhyade som känner sig kränkta av Stina Wirsén-filmen, då ska man lyssna på dem. Jag tycker att det är absurt när Jonas Thente skriver om att folk överreagerar. Han har ingenting med det att göra. Om man är mörkhyad och känner sig illa till mods av den filmaffischen, då ska vi lyssna till dem och inte Jonas Thente.
När bloggarna kom började en ny grupp som inte hade haft en särskilt stark röst innan att höras – de unga tjejerna. I den podcast-boomen som sker nu ser vi istället mest mediemän på topplistorna. Varför tror du att det är så?
– Men frågan är om det var så? Som jag minns det var det exakt samma diskussion då, att det bara var mediemän och journalister som bloggade. ”Har de inte nog med plats i media? Tycker de inte att de syns tillräckligt mycket, måste de ha ett till medium?”. Alltså inledningsvis, vi pratar om våren 2005 när Fredrik Virtanen startade ”sluta röka”-bloggen och så. Men en skillnad som är lite problematisk är ju att jag tror att det var lättare för en helt oetablerad bloggare att hitta läsare eftersom länksystemet gjorde att man hoppade mellan bloggar och hittade bloggar lättare. Det är ju inte enkelt att hitta podcasts, framför allt är det en ganska stor tröskel att ladda hem och lyssna på podcasts.
Men är det det enkla svaret på varför mediemän som du själv, dominerar podcast-världen i Sverige?
– Nej, men det är ju för att folk är mest nyfikna på kändisar. Tyvärr. I bloggvärlden kunde jag känna att det fanns massor av geniala, okända skribenter. Det var ju därför jag blev så engagerad i bloggandet, jag tyckte att de skrev mer intressant och smartare än många journalister. Men jag kan inte känna samma sak med podcast-världen. Kan det inte vara så att det är svårare att göra en podcast än att skriva en blogg?
Hur mycket plats kan man ta i media och avhandla sig själv utan att skämmas?
– Det beror ju på personen. Vissa verkar ju inte ha någon skam i kroppen alls. Men jag kommer ju från en släkt av väldigt självcentrerade personer så jag har väldigt mycket varningslampor som ringer. Om du skulle ställa en fråga nu och jag skulle prata i 40 sekunder, då skulle det börja ringa varningslampor. Vissa har ju inte de där varningslamporna, de kan sitta på en middag och prata i en timme om sig själva. De där lamporna kommer nog från att jag när jag var liten kände mig väldigt kvävd av allas monologer och inte vill bli så själv.
Procentuellt fördelat, hur mycket fin-, skräp- och populärkultur är du?
– 33, 33, 33, skulle jag nog säga. Men man gör sig så fånig när man pratar om sådant där. Jag vet inte varför men när Marcus Birro säger att ”jag läser både Proust ock Knasen” så blir man ju full i skratt. För jag tror inte heller att han läser Knasen. Jag kollar ju på riktigt och har sett alla avsnitt av Keeping up with the Kardashians.
Vem är din favorit-Kardashian?
– Kourtney. Hon är lugn i själen och det är härligt. Hon är osentimental och har ganska svart humor. Men jag tycker i och för sig att hela den serien ger en jätteintressant och fin bild av en familj. Nu har det blivit svårare för dem att göra en bra show, när de är så kända. Men de första fyra säsongerna var de ju ganska okända. Jag har också sett alla säsonger av The Bachelor och The Bachelorette. Men så fort man börjar prata om det tror ju inte folk på det, de tror ju inte att jag på riktigt älskar vissa av bachelorettarna och hatar andra. Jag är på riktigt pirrig hela dagen för att det ska bli ”Men Tell All”-avsnittet i The Bachelorette.
Har du fått äta upp att du kallade dig själv för ett underbarn?
– Ja, lite men samtidigt är det inte mitt fel att jag blev kallad det. Jag bara berättade om det för jag tror att det präglar ett barn att bli kallad det. Det är samma sak som att man inte bör prata högt om att man älskar Kardashians, för folk tror att man skryter eller koketterar. Så det var ju dumt. Jag har ju inte tjänat något på att berätta det, jag har bara förlorat på det.
Det här frossandet i mat och dryck som du berättade om i ett avsnitt av er podcast, varför kommer du undan med det? När Kikki Danielsson berättar liknande historier framställs det mer som sorgligt.
– Det är problematiskt så klart men jag kan inte göra mer än att vara ärlig, så att säga. Jag tycker att jag var öppen med att det eventuellt var ett missbruk och att det är någonting som jag inte har kontroll över. Sedan får väl andra tolka det, skratta eller reagera som de vill. Jag kan ju bara försöka berätta ärligt om mitt matmissbruk.
Du är medförfattare och regissör till Alex Schulmans kommande enmansshow. Känner du inte att du själv vill stå på scen?
– Jo, verkligen. Det gör ont i hela kroppen när jag tänker på att han ska stå där själv. Jag har haft en pojkdröm hela livet om att stå på scenen. Det tror jag att man märker i podcasten också, att det finns en oförlöst skådis. Men just den här showen måste han nog göra själv. Alex Schulman som symbol för hela den här tiden, då ska han stå där själv naken – bildligt talat. Däremot vill jag gärna göra något i framtiden. Typ en sådan show som Filip & Fredrik gjorde, fast jag och Alex. Eller en sådan show som Henrik Schyffert och Fredrik Lindström gjorde, om man hittar rätt vinkel.
Kommer du någonsin att sluta upp med din catchphrase ”myz”?
– Ja, den sjunger på sista versen. Men den har varit väldigt praktisk. Det är ju svårt, vad fan ska man skriva då? När man får svar på ett mejl skriver folk ”topp!”, men samtidigt förstår jag dem eftersom det finns ju inget bra ord. Därför har jag varit väldigt tacksam över ”myz” det senaste halvåret. Men det är väl som med rastagubben, till sist kommer varningsklockorna och man känner att det är över nu.
Om man bildgooglar dig finns det mycket bilder på dig iförd v-ringade t-shirts. Hur mycket v-ringning är för mycket?
– V-ringat är ju förjävligt. Det måste vara bilder från 2004 eller något. Jag tror inte jag äger något v-ringat idag.
Är du definitionen av den moderne mannen?
– Det måste ju vara målet på något sätt. Att vara modern betyder ju att man är en uppgraderad version av den förra generationens man, därför hoppas jag det.
Läs även Sigge Eklunds text om Aliens bortglömda huvudperson - Att återupptäcka skräcken.
