Foto: Niclas Brunzell
Veronica Maggio är tillbaka med Satan i gatan – uppföljaren till 2008 års succé Och vinnaren är…. Innan hon ger sig ut på turné passade Döskalle & Mästerligt på att tränga sig ned i soffan och ställa obekväma frågor om låtstölder, nya bebisen och hennes förmåga att dejta kända män.
Blev du sur eller rörd när Oskar Linnros sjöng om ert breakup i Från och med du?
– Definitivt inte sur. Om jag måste välja blev jag nog mer rörd, men egentligen inget av dem.
Din nya singel påminner om The Strokes Reptilia, är du inte rädd för att bli stämd för plagiat?
– Det har jag också förstått att den gör, så här i efterhand. Jag tror att det är två ackord, det är spelat med samma manér, men jag hade faktiskt inte hört deras låt innan. Jag tror inte att de bryr sig det minsta om mig. Jag har stulit mycket mer förut.
Är inte Satan i gatan en extremt keff albumtitel?
– Det är väl subjektivt. Jag tyckte att den var bra, det var därför jag valde den. Jag tyckte det låg bra i munnen. Rolig fråga.
Vill du inte bryta dig fri från den här trista bilden av dig själv som vän och rar?
– Jag visste inte att det fanns en sådan bild.
Vissa journalister kallar dig för ”sval”? Vilket är en omskrivning för tråkig?
– Jo, det är faktiskt helt värdelöst. De kan få följa med mig på en utekväll. Men det känns ännu töntigare med folk som jobbat in en image för att framstå som badboy-karaktärer. Bara för att man inte går runt med en t-shirt som det står ”Kokain” på som Kleerup är man inte tråkig.
Hur mycket image är du?
– Jag är nog inte så mycket image. Jag har inte jobbat så hårt på det.
Finns det någon artist du tycker är lite väl mycket image? Typ Lykke Li?
– Hon är väl supermycket image, men det funkar ju bra för henne. Jag skulle nog inte klara av att sälja in hela tiden hur fantastiskt speciell jag är.
Vad har du för relation till Oskar idag?
– Ingen alls. Ike och Tina Turner. Skoja bara.
Oskar och nu Melo – hur kommer det sig att du dejtar kända killar?
– Det har ingenting med kändisskap att göra, det har bara handlat om att jag har dejtat folk på jobbet. Precis som alla andra i hela världen.
När är du lycklig?
– Klyschiga ögonblick. När jag precis har skrivit klart en låt, när jag står på scenen eller går av planet i ett nytt land på semester eller bara hänger med familjen. Jag är en väldigt glad person.
Du fick i höstas en son. Hur har Bosse förändrat ditt liv?
– Jag tror att jag är mycket snällare och mindre cynisk. Jag har lite mer förståelse för människor och mer tålamod. Jag hade så låg toleransnivå för mina och andra människors misstag förut.
Är du en blivande curlingmamma?
– Det återstår att se! Nu är han bara en liten bebis, men jag trodde att jag skulle vara mer orolig och hysterisk.
Vem blir du motvilligt jämförd med?
– Åh, jag kommer ihåg under första skivan att det var helt fruktansvärt när folk tjatade om att jag var en ny Lisa Ekdahl! Den hemskaste referensen någonsin. Hon känns inte så kul.
Vad är din målsättning med musiken?
– Jag skulle vilja skriva en odödlig ballad. Man jag är alltid för feg för att släppa en ballad som singel, det ska vara någon upptempodänga som alla ska älska direkt. Det skulle vara kul att ha is i magen och tro att den här kommer alla att gilla för att jag gillar den.
Har du någonsin ångrat något du sjungit om dina nära och kära?
– Eventuellt kommer jag att ångra det efter den här skivan.
Vad röstade du på i förra valet?
– Jag röstade faktiskt på Miljöpartiet. Det stod verkligen mellan alla partier. Jag är politiskt illitterat, men sveptes med av Maria Wetterstrands sköna inställning. Och jag kände att fan, jag måste rösta på något som gör att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen.
En kompis till oss hörde sin nioåriga dotter sjunga din nya singel Jag kommer. Har du något tips på vad man ska säga att låten handlar om till alla barn som gillar dig?
– Det är väl superenkelt. Jag kommer är en dubbeltydighet. Man är på väg, helt enkelt. Jag gillar att det är en dubbeltydighet, det är det som är det roliga med låten.
Vad får dig att skämmas?
– Jag blir lättgenerad i mindre sällskap, när jag ska prata inför folk. Aldrig på konserter.
Vem var du i högstadiet?
– Det kan man fråga sig. Jag var nog ganska jobbig, jag pratade mycket och var lillgammal, mammas flicka, men ville samtidigt vara poppis och försökte med olika strategier för att bli det. Det gick inte bra.
Tänker du börja sjunga på engelska? För att sikta på en internationell karriär?
– Nej, det har jag redan gjort och det gick inte bra. Det räcker med Norden för mig, känner jag.
Hur upplever du musikbranschen i Sverige?
– Liten. Allt är tillgängligt men ibland blir man klaustrofobisk.
Vilka hinder finns?
– Det kan lätt bli tjatigt, det finns bara utrymme för några giganter. I USA finns det fler att fokusera på i smalare genrer. Här finns det inte så mycket medieutrymme, det blir några få kungar och drottningar. Gillar man dem är det grymt, annars får man stå ut med dem hela tiden. Nu tycker ju jag att Håkan Hellström och Robyn är grymma, men det finns inte så mycket plats.
Är du rädd för döden?
– Jag är så fruktansvärt rädd för döden. Jag kan ligga vaken på nätterna och tänka på en evighet av icke-existens. Det verkar så obeskrivligt tråkigt.
Vad ska det stå på din gravsten?
– Jag är ingen begravningsromantiker som tänker att en viss låt måste spelas, så det har jag inte tänkt på. Mitt namn räcker väl. Då spelar det ingen roll, jag är ju död.
Satan i gatan släpps den 27 april.
