Arbetshäst, självgod oneliner-mästare eller Sveriges mest sextrakasserade person efter drottning Kristina? Att försöka koka ner bänkpressentusiasten och den publicistiska evighetsmaskinens karriär till något koncist trotsar allt förnuft. 
Foto: Märta Thisner
En kompis till mig sköt två smaldjur med ett skott. Hur många djur har du som mest nedlagt i ett och samma skott?
- Ett. Det är ett misstag om man skjuter två djur i samma skott. Det misstaget har jag aldrig gjort.
Är det sant att du anmälde dig till sommarens storlajv dragonbane på villkor att själv få spela Arn?
- Nej. Det är inte sant.
Varför är manliga män, som du, så fascinerade av det här med bänkpress och vad man bänkar?
- Starka män är mer intresserade av styrka än svaga män. Så är det. Eftersom kulturredaktörer i nio fall av tio var svaga redan i skolan så har jag för resten av livet haft svårt med kulturredaktörer. Vilka som är värst? Per Svensson, Maria Schottenius och vad heter han nu på Svenska dagbladet är nog värst. Jag ska inte göra reklam för den där jäveln i Sundsvall.
Vaknar du rosenrasande varje dag eller är det ett tillstånd du jobbar upp under frukosten?
- Nej (skratt). Jag blir inte arg förrän under arbetstid. Senare på eftermiddagen. Det är bara att läsa några borgerliga ledare så är saken klar.
Du är totalportad i USA. Mycket crunk. Hur nöjd var du när du fick det meddelandet?
- Nej, det är inget att vara nöjd över. Det är väldigt besvärligt. Jag förlorar mina amerikanska vänner, och det amerikanska inflytandet i världen är stort, så jag vet inte vad som händer om jag reser till nya länder. Jag skulle inte drömma om att sätta min fot i Israel för närvarande till exempel.
Folk som du möter i tv-debatter brukar ofta se ohyggligt skräckslagna ut. Vad tror du det är för kvalitet hos dig som framkallar det?
- Erfarenhet av diskussioner i tv i direktsändning. Jag har en väldigt stor sådan. Det som är avgörande är: jag kan titta på klockan. Tick tick tick, och så sätter jag in repliker precis när jag vet att de inte kommer hinna svara fullödigt. Tv-debatter är ett slags blandning av show och sport, och det är inte speciellt seriöst. Där betyder erfarenhet allt.
När du ser så där pompöst proppmätt ut, vad har du då ätit?
- Ja, om jag ser proppmätt ut har jag nog ätit lax. Exempelvis. Men man kan inte tänka på sådant, för om du syftar på tv så är det så att om man tänker på hur man ser ut slår man ut halva sin hjärnkapacitet. Det är det som är felet med alla massmedieträningsverksamheter. Folk kommer in som halvidioter i direktsändning. Detta vet jag mycket om, följaktligen tänker jag aldrig på min framtoning.
Blir du mer kärleksfull och mjuk på fyllan?
- Ja det tror jag, jag blir i varje fall inte arg. Jag har ett gott ölsinne.
Jan Myrdal hymlar inte om att han surfar lite porr på fritiden. Gör du?
- Nej. Jag tittar inte på porr. På fritiden.
Tycker du fortfarande att svenska deckare har för poetiska titlar?
- Svenska deckartitlar är ofta väldigt tillgjorda, ja. Madame Terror är en väldigt bra titel, två ord sammanfattar vad det handlar om. Och det är ingen sådan omskrivning. Som Vänaste Land. Vad är det för titel - på en bok som handlar om utlänningarnas brottslighet. Eller Svart Stig... vad är det?
Med din ohyggliga kunskapsbank inom ämnet, varför har du aldrig satsat på en politisk karriär?
- En politiker måste kompromissa. En kritiker har inte uppdraget. Det är lättare och man kan vara sannare intellektuellt. Om jag skulle ha ett parti skulle den viktigaste frågan vara justitieministerns nedmontering av de demokratiska rättigheterna och rättsäkerheten. På det programmet skulle jag få färre röster än Linda Rosing.
Är det sant att du och Stig Larsson skulle byta manus en gång, bara för att se vilka reaktioner det skulle väcka?
- Ja det är faktiskt sant. Jag skulle skriva en stilparodi på Kaninmannen, och så skulle vi ge ut den i Stig Larssons namn. Och hans nästa diktsamling skulle ges ut i mitt, efter att jag talat länge om att jag måste göra något radikalt nytt efter Hamilton för att inte stelna i den här formen, och på så sätt promota min lyrikdebut. Enligt planen skulle då kritikerna höja min sexbrutala Kaninmannen-skildring till skyarna och såga Stig Larssons diktsamling jäms med fotknölarna.
När du sitter hemma och kommer på sådana där klatschiga oneliners och uttryck - som "bombhöger" och "Sveriges malligaste morgontidning", skrattar du högt själv då?
- Nej, det är ju rätt aggressiva uttryck. Om man ska reta någon så ska man uppfinna skällsordet helst i vitglödgat raseri, men det måste vara kul. Vår malligaste morgontidning är träffande, och det är alltid svårt att värja sig mot skratt. Det är på det sättet ett bättre skällsord än bombliberalerna. Som är aggressivt.
Du sa nyligen att du är den offentligt mest sextrakasserade människan i Sverige sedan drottning Kristina. Stackars dig!
- Det är sant. Det finns ingen som hånats så mycket för sitt utseende, för sina påstådda sexvanor eller kroppsdefekter som jag. Det är inget som stör mig, men jag tänkte att jag kan göra det milda påpekandet när en rad mycket stränga personer kallade till förhör efter Pridegalan. Jag förutsåg vart det här förhöret skulle leda, att de humorlösa och snipmunnade sekteristerna skulle ta över.
Vad säger du till dem som kallar dig för "rabiat occidentalist"?
- Det har jag aldrig hört.
Det finns till exempel en hel tråd om det på Wikipedia.
- Jaså. Men det där är väl ändå inget seriöst. En gång såg jag att jag stod uppräknad tillsammans med bland andra Adolf Eichmann som kända antisemiter i historien. Sedan dess har jag inte besökt den sidan. Rabiat occidentalist, det är som när man stämplar judiska kritiker av Israel som självhatare. Man menar att de är sinnessjuka. Och det här har exakt samma innebörd. Jag är sinnessjuk, jag hatar den västvärld jag är en del av. Mors. Tanken är densamma med ordet "USA-hatare". Om jag kritiserar amerikansk utrikespolitik så gills inte det eftersom jag är sinnessjuk och hatar allt amerikanskt. Det här är ett anti-intellektuellt, men effektivt, sätt att avföra debattmotståndare.
Hur jobbar man fram ett så outtröttligt civilkurage som du verkar ha?
- Det vet jag inte. Det lönar sig att inte vara rädd. Och gör man den upptäckten i unga år får man lättare att ta sig fram.
Men du verkar så rådig, arbetsam och upptagen av viktigheter hela tiden. Händer det aldrig att du bara glider iväg i tankarna och fantiserar om att ligga med fem unga japanska aerobicsinstruktörer?
- Haha, haha. Nej om jag hade sådana fantasier skulle jag inte drömma om att offentliggöra dem.
Okej, om det går en trevlig hibiskusdokumentär på fyran eller så, känner du aldrig då att en viss strid får vänta?
- Nej, inte av det skälet. Jag skulle kunna tänka "Äh, den här striden har jag varit i förut" eller "Äh, det här finns det så många som sköter". Finns inga andra så uppstår ett tvång att lägga sig i. Om någon feministisk debattör säger något riktigt korkat uppstår en rungande tystnad i Sverige. Polemiserar man mot henne då faller taket ner. Och där vill jag påstå att vi är två män som vågar käfta emot i sådana lägen. Den andre är Bo Rothstein. Och han blir mycket riktigt kallad sinnessjuk och sådana saker. På allvar alltså. De menar att han har sådana psykiska defekter att han tvångsmässigt måste förfölja kvinnor, och antyder då att han skulle vara sugen på lite kvinnomisshandel och så där. Det är vad man kan råka ut för om man polemiserar med ledande feminister.
Vilken var din reaktion när en överväldigande majoritet av stockholmarna ville ha din, hehe, vapendragare Leif GW Persson som stadssheriff...?
...förutom glödgande avundssjuka alltså.
- Nej. Jag såg nog mer humoristiskt på saken. Poliser har alldeles för dåligt betalt för min smak, och dessutom har de fasta arbetstider som skulle hindra mig i min jakt.
Tycker du fortfarande att Saddam verkar vara en hedersknyffel?
- Jag har aldrig tyckt så, utan det är en sådan där Per Ahlmark-propaganda. Jag skrev en bok om Irak 1975. Där finns två meningar om den då okände vice-presidenten Saddam Hussein. Presidenten var känd, men inte ens Per Ahlmark visste vem Saddam var. En av de där meningarna ur min bok är rätt roliga: "Många menar att Hussein är den kommande presidenten, och han är mest känd för sin lågmälda retorik". Det var sant 1975. 1978 kom han till makten, och tjugo år senare gräver Ahlmark upp det där. Min optimistiska prognos i fallet visade sig felaktig.
Finns det någon svensk någonsin, förutom du, som gjort någonting bra?
- Ehh (paus). Ja, om man tänker efter måste jag nog säga att Karl XI var bra. Han räddade Sverige.
Jan Guillous nya Hamilton-bok Madame Terror finns i din bokhandel nu.
