Alla känner Ankan, men Anna Bergengren kände honom först.
Jag ser till min besvikelse att Anders ”Ankan” Johanssons show Alla känner Ankan redan är slutsåld i Stockholm, och jag börjar genast fundera på om jag kanske kan åka till Uppsala för att se den i stället. Det känns viktigt på något sätt, Ankan har ändå varit en tongivande person i min kulturkonsumtion genom åren. Jag vet dock inte om jag kan skriva under på att alla verkligen känner Ankan. Jag tänker lite surt att de flesta säkert kopplar honom till Parlamentet, eller känner igen honom som den långe killen som gick in i en stolpe sådär roligt i Bäst i Test. Nu är han och kollegan Måns Nilsson dessutom aktuella med en nominering till Årets Humorpodd för sin podd Fråga Anders och Måns. De är välkända. Men jag tänker tyst att vi som varit med från början nog ändå känner dem bäst.
Duon Anders och Måns gjorde entré i mitt liv i början av 2000-talet. Först lärde jag känna dem genom deras radioprogram Så funkar det i P3, men mina starkaste minnen är från deras TV-show Anders & Måns som gick på SVT. De gjorde humor på ett helt nytt sätt, och resultatet liknade ingenting jag sett förut. Anders och Måns åkte på traktorpulling, startade klädmärket Greed, jagade mullvadar och tillverkade rönnbärsjuice. Allt under många, många lager av vad vi idag skulle kalla ”random” humor. Med andra ord så var många av skämten roliga enbart för att de var så konstiga, och hade inte alltid någon djupare poäng. Kort därefter började jag också lyssna på P3:s Hej Domstol med Kalle Lind, Valle Westesson och Ola Norén. Även här var tramset starkt närvarande, bland annat i form av en återkommande sketch om att Hej Domstol-gänget hade Dick Harrison och Ronja Rövardotter inlåsta i Sveriges Radios källare. Senare kom Pang Prego med Liv Strömquist och Jesper Rönndahl (senare även med Josefin Johansson, Kringlan Svensson, Nanna Johansson och Simon Svensson), ett annat högst tramsigt radioprogram där programledarna skräddarsydde varje avsnitt efter en specifik lyssnares intressen och presenterade oändligt långsökta ordvitsar i inslaget ”Våga vitsa med oss”, samt ett numera klassiskt historiskt återskapande av hur det gick till när danskarna upprepade gånger snodde den fina borgen Älvsborgs fästning från svenskarna under kriget. Jättekonstigt. Och underbart.
Det var egentligen inte speciellt överraskande att jag tog just dessa märkliga lundaspexare till mitt hjärta – de var ju nördar med glasögon och konstig skånsk dialekt – precis som jag. Detta var på högstadiet, och låt oss vara ärliga; Högstadiet är inte speciellt kul. Anders Johansson nämner själv i sitt sommarprat 2021 att högstadiet bokstavligen gav honom migrän, och då hade han ändå kompisar! Själv minns jag högstadiet som ensamt. Jag minns tjejer som mobbades på tjejers vis, ni vet, med blickar, små kommentarer och tystnad. Man var utanför. Fel. Konstig. För att överleva behövde jag tänka att jag var bättre än dem, förstod jag. Att det var de som var konstiga, och jag som var normal. Så jag, och de få vänner jag hade, skapade vår egen lilla krets. Vi kom alla från mer eller mindre kulturpräglade hem, så kulturen och bildningen blev ett slags lillgammal rustning. Vi var 13 år och visste vem Dostojevskij var. Vi var fjorton år och lyssnade på ABBA:s minst kända album, det från 1981. Vi var femton år och fnös åt klasskompisarnas grammatikfel. Och så hade vi humorn. Den där konstiga, knäppa humorn som bara vi förstod. Vi byggde ett eget språk av den, av citat och internskämt. Till slut räckte det med ett ord eller en min för att de andra skulle skratta. Ingen av mina klasskamrater eller ens läraren hade nog förstått det roliga i att göra en musikal om Cashkortet, att driva frågan att all mat borde förpackas på tub eller att ägna ett helt radioavsnitt åt att lura SJ. Det var bara vi, de smarta, som fattade.
Och vi överlevde. Vi började på gymnasiet, fick vänner, blev äldre, flyttade till Stockholm eller Göteborg. Läste Maken av Gun-Britt Sundström. Hej Domstol och Pang Prego byttes ut mot Tankesmedjan i P3 dit Liv Strömquist och Nanna Johansson som bekant följde med, politiken gjorde entré i våra liv, allt blev på blodigt allvar och tramshumor från Skåne kändes inte längre lika aktuellt. Men faktum är att under tiden så tog våra gamla hjältars karriärer ordentlig fart. Anders och Måns blev mer folkliga med TV-programmet Fråga Anders och Måns, och nu, 2022, tillhör både Anders Johansson och Måns Nilsson en mer välkänd grupp profiler i underhållningsbranschen. De gör film, turnerar med krogshower, skriver böcker, sommarpratar, och gästar intervjupoddar och lekprogram på SVT. Liv Strömqvist är numera en högaktad serietecknare, kulturprofil och programledare för en av Sveriges största poddar, och Josefin Johansson är en hyllad komiker med en internationell karriär på gång. Jesper Rönndahl ska leda Melodifestivalen, och Kalle Lind vann tidigare i år det anrika Piratenpriset för sina kulturinsatser. Merparten av dem har varit med i På Spåret.
Nu är det nästan 20 år sedan jag upptäckte och såg mig själv i de där märkliga och roliga skånska nördarna som ingen annan verkade förstå sig på. Högstadiet är långt borta, och jag går runt i den där mysiga trötthetsdimman som är en vanlig effekt av att bära ett barn i sin mage. De dagar då matthet och illamående har smugit sig på har jag tillbringat i sängläge, med Anders och Måns podd i öronen. De är närmare 50 år gamla nu, deras röster har åldrats men i stort sett låter de som de brukade göra. De kräver absolut ingenting av sin lyssnare, och det finns inga pretentioner. Det är bara precis vad det är – det är att lyssna på ett samtal mellan två gamla vänner. Man blir som den tredje vännen.
Jag kommer på mig själv med att bli märkligt stolt ibland när de får uppmärksamhet eller vinner priser. För att jag liksom kände dem först.
Alla känner Ankan spelas över hela Sverige från och med nu fram till april 2023.
