David Lagercrantz är aktuell med sin andra Millennium-bok Mannen som sökte sin skugga. Frasse Levinsson besökte honom på Norstedts förlag och pratade om framgång, pengar och självupptagenhet.
Tja! Det måste vara du som är David Lagercrantz. Frasse heter jag.
– Det var nära att jag fick heta Frasse.
Jag vet. Men dina föräldrar tyckte inte om det. Man kan säga att jag är dina föräldrars mardröm.
– De var konservativa.
David Lagercrantz är döpt till Franciskus, efter den helige Franciskus. I dokumentären Året med Millenium berättar David om när Gunnar Ekelöf kom hem till Davids föräldrahem ”full som fan, som vanligt” och sa ”Tjena lilla Frasse!”. Davids mamma blev panikslagen av tanken på att fler skulle kalla honom för Frasse och pojken fick istället heta David Gunnar Franciskus Lagercrantz.
Nu har två år gått sedan boken dokumentären handlar om gavs ut och David Lagercrantz är mitt uppe i lanseringen av sin andra Millennium-bok Mannen som sökte sin skugga.
– Jag är stressad och sådär och allt vad det kan vara. Men det är en västanfläkt jämfört med förra gången. Det är en sådan skillnad i stämningen att det inte är klokt. Förra gången var det hets, det var uppdrivet, det var debatter. Nu är folk så vänliga mot mig så jag nästan blir generad, eftersom det gick så bra sist, säger David Lagercrantz.
Är du nöjd med boken?
– Jag brukar säga att jag har som teknik att jag inte ska vara nöjd. När jag är nöjd stagnerar jag. Men jag tycker att det blev bra. Det känns som det tightaste, mest helgjutna jag gjort. Men jag försöker hela tiden säga att jag inte har nått fram, jag ska bli bättre. Jag tycker det är en ganska bra inställning i livet. Man ska aldrig vara riktigt nöjd.
Hur har ditt liv förändrats av att axla Millennium-manteln?
– Att jag utstår ett sånt här vansinne. Att jag sitter i intervjuer från morgon till kväll och håller stora framträdanden och signeringar. Det är klart att du påverkas av det oavsett om du vill eller inte. Jag är så pass gammal att jag inte förändrar mig grundläggande. Men du förändras ju av att bli sedd på ett nytt sätt. Det är en ny galenskap i mitt liv som har skett.
När jag träffar David har han redan suttit och gjort intervjuer i sju timmar. Han säger att det är livsfarligt att få sitta och prata om sig själv hela dagarna.
– Då tror jag att det är en jävla bra träning att jag nu frågar dig: ”Berätta nu, hur länge har du jobbat på Nöjesguiden?”.
Sedan september förra året.
– Och före det var du på..?
Aftonbladet.
– Aftonbladet! Och där jobbade du på?
Där var jag först på nöjet och sedan på sociala medier-redaktionen.
– Det där är viktigt tror jag. Att du intresserar dig för andra. För att annars kommer du bli knäpp. Jag har träffat celebriteter som bara går på. De tror att de är det viktigaste i världen för att de blir behandlade så. Jag är uppvuxen med tanken att man alltid ska intressera sig för den andra. Min pappa hade till och med en träning: Fråga mig om min bok.
Förra gången var du på en väldigt intensiv och omfattande pr-turné. Jag gissar att…
– Apropå pr måste jag säga att där tycker jag att ni på Nöjesguiden gör ett jävla bra arbete på sociala medier. Framförallt du. Jag lekte min pappas lek. Förstår du? Jag fick en fråga och vände den mot dig. Det är en träning jag har fått. För att inte fastna i självupptagenheten. Den är gräslig. Men nu kan du ställa frågan på riktigt.
Förra gången var du på en väldigt intensiv och omfattande pr-turné. Jag gissar att det blir lika många Eurobonus-poäng den här gången.
– Det blir det ju inte. För att jag betalar inte mina resor själv. En annan sak som händer när du gör så är att du förlorar din självständighet. Snart kommer jag inte kunna åka tunnelbana själv, för det är alltid någon som gör saker åt mig. Det finns musiker som har beskrivit det som att du blir ett barn igen. Allting är betalat och det är någon som gör saker åt dig, så du blir en handikappad person. Förstår du vad jag menar? Eurobonuspoäng får jag inte. För jag ser inte ens mina biljetter.
"Mitt huvud bara dånar."
Här vill jag flika in att jag naturligtvis förstår att David Lagercrantz inte betalar sina resor själv. Det där med Eurobonuspoäng var mest ett sätt att fråga om han ska på världsturné den här gången också. Och det ska han.
– Ibland tycker jag att det är häftigt. Men det sliter otroligt. Det är ett enormt lyxproblem. Jag längtar hem så inåt helvete. Knausgård sa någonstans att efter författarturnéer vill han lägga sig ner och dö. Du är helt slut för du får så jävla många intryck som du inte hinner bearbeta. Framförallt förra året när det kom så mycket säljsiffror, kritik, debatt. Mitt huvud bara dånar.
De här böckerna genererar en hel del pengar. Vad gör du med dem?
– Jag är snäll mot min familj och jag försöker att skänka pengar varje gång. Sist gav jag till läsrörelsen. Nu ger jag till organisationer för undersökande journalistik. Men det är klart att jag gör trevliga saker för pengarna också. Jag syr mina kostymer och så. Det trevliga är att man inte behöver tänka så mycket. Man bara gör.
I februari skrev Dagens Nyheter att David Lagercrantz skrivit färdigt Mannen som sökte sin skugga. Då sa han att han "definitivt inte" kommer att skriva mer än en Millennium-bok till. Men för Nöjesguiden avslöjar han att han har ändrat sig.
– Jag står inte helt fast vid det. För jag har sånt jävla tryck på mig nu att skriva flera. Så jag slutar att säga absolut nej. Däremot kan jag med säkerhet säga att nästa bok (efter den tredje Millenniumboken, reds.anm) kommer att vara något annat. För det behöver jag för mig själv. Men jag stänger liksom inte dörren. Delvis för att jag har märkt att det är väldigt roligt. Men jag skulle bli väldigt ledsen på mig själv om jag bara fortsatte. För jag växer som författare när jag kastar mig in i något nytt, ut på osäker mark.
Läs även: Lagercrantz öppnar för fler Milleniumböcker.
