Frasse Levinsson såg Anna Hedenmo intervjua Alex Schulman. Och han är inte imponerad.
Det är förstås mycket begärt av en journalist att vederbörande ska få en man som ägnat i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv, dessutom med en häpnadsväckande produktivitet, åt självbiografisk underhållning att prata om något han aldrig tidigare pratat om. Men Anna Hedenmo hade ju åtminstone kunnat försöka.
Det senaste avsnittet av Min sanning inleds med att hon ställer följande fråga till Alex Schulman: ”Många av oss tror att vi känner dig, gör vi det?”
Alex tvekar först. Sedan börjar han svara.
– Det är svårt att svara på enkelt. Jag använder ju mitt liv för att berätta historier, för mig går ofta historierna före sanningen. Om du förstår vad jag menar?
Anna Hedenmo säger att hon inte riktigt förstår och frågar om bilden han skapar av sig själv på Instagram är äkta.
– På Instagram underhåller jag de som följer mig. Jag hittar på och försöker vara rolig och så där. Men det är klart att när jag tar en bild på ett kräftfat med nykokta flodkräftor och skriver att det är gott, då är det ju så också, svarar Alex Schulman.
Där är Anna Hedenmo nöjd. Vad som inte är äkta är hon tydligen inte intresserad av.
I den bästa intervjun som någonsin gjorts med Håkan Hellström erkänner han att det mesta han säger i intervjuer är hittepå. Eller som han uttrycker det ”Det är Mr. Bojangles alltihop”. Det som i mitt tycke gör en intervju bra är att man får se en sida av intervjupersonen som man varken fått se i dennes konst eller i andra intervjuer. Det är då intervjun får ett egenvärde. När Alex Schulman säger att historierna ofta går före sanningen bjuder han in till att prata om något han mig veterligen aldrig tidigare har pratat om: hur han förhåller sig till sanningen.
Just nu håller Martin Schibbye på att skrika sig hes för att folk ska förstå någonting som alla utom Martin Schibbye redan förstår: att en spelfilm inte är en dokumentär. Men till skillnad från långfilm upplever nog många podcasts som ett medium där upphovsmännen håller sig nära sanningen.
Alex och Sigge tycks dock ha ett ledigt förhållande till sanningen. Tidigare i år berättade Alex hur han gick fram till Samir Badran på en restaurang, eftersom Alex dotter ville ha en selfie med Samir. Alex säger att Samir tog detta med samma entusiasm som om man bett honom åka till Gävle och hämta någonting. Dessutom berättar han att han redan var irriterad på Samir eftersom Samir krävt att Pascal Engmans namn skulle bort från framsidan av boken som Pascal skrivit om Samir och Viktor.
Jag har senare fått veta att Alex själv aldrig var framme vid Samirs bord, och att Pascal aldrig haft någon konflikt med Samir. Efter det har jag förstått att ganska mycket i podden är Mr. Bojangles. Jag har till exempel ganska svårt att tro att någon av medlemmarna i Hov1 haft en pappa som varit kräftfarmare.*
Senare i intervjun gör Alex ännu en ansats att dryfta någonting nytt. Han säger att han inte vet hur han ska krama sin bror. Att han på en middag frågat sin bror hur det är med hans tjej, och fått svaret att det tog slut för åtta månader sedan. Han är förtvivlad över att han inte är nära sina bröder längre. Då hade man kanske kunnat tänka sig att Anna Hedenmo skulle fråga varför de glidit isär. Men det gör hon inte. ”Med all den här erfarenheten du har av att ha en alkoholiserad förälder, hur tänker du om ditt eget drickande?”, blir hennes följdfråga.
Efter att Alex berättat om sin alkoholromantik blir Anna Hedenmo allvarlig. Hon spänner blicken i honom och säger:
– I våras så brann ju Notre Dame, katedralen i Paris från 1100-talet som tillhör världsarvet (med betoning på ordet "världsarvet" för att verkligen understryka hur allvarligt det är att skämta om Notre Dame), människor var ledsna, chockade och upprivna. Då skriver du ”Äntligen!” på sociala medier. Varför det?”
– Du förstår väl att det är ett skämt? Eller? svarar Alex.
– Berätta! säger Anna Hedenmo.
Och Alex måste förklara att han inte närt ett livslångt hat mot byggnaden Notre Dame, utan att han ville skoja om de överdrivna reaktionerna när katedralen brann.
Sedan försöker Alex för tredje gången prata om någonting som inte är gammal skåpmat. Han säger att mängden hat och hot han får ta emot för sina krönikor gör att han på allvar funderar på att sluta som krönikör. Då vill Anna Hedenmo backa bandet till när Alex hade en elak blogg på Aftonbladet. Hon är nyfiken på hur han ser på den tiden idag. Det hade hon sluppit vara nyfiken på om hon hade sett eller läst någon av de hundratals intervjuer som gjorts med Alex de senaste tio åren eftersom han tvingats svara på den frågan i varenda en.
I nästa segment spelar hon upp en sketch där Alex medverkar i en radiointervju och är ledsen över sin döda pappa. När han tror att intervjun är slut börjar han skratta och säger att det där död pappa-snacket fungerar varje gång.
– Vad är det här? frågar Anna Hedenmo.
Alex måste då på nytt fråga om hon förstår att han skämtar.
– Absolut, säger Anna Hedenmo med ett skratt, som att frågan är befängd. Som att hon undrar hur någon har mage att tro något annat än att hon, Anna Hedenmo, är med på noterna.
Men med sina nästföljande frågor avslöjar Anna Hedenmo att frågan inte alls är befängd. Det verkar snarare som att det är första gången i livet hon kommer i kontakt med en sketch.
– Var tanken här att publiken skulle tro att du fejkade tårar över din pappa för att tjäna pengar? frågar hon.
– Ja, precis, svarar Alex.
– Varför ville du att publiken skulle tro det?
”För att det är roligt!!!”, skriker jag till tv:n. Men Anna Hedenmo är inte klar
– När jag såg det här innan intervjun blev jag tveksam på när du är på riktigt. Hur ska jag kunna veta vad som är du och vad som är ett skämt? Är du på riktigt här i kväll?
I och med det intresserar hon sig förvisso för det jag tidigare i den här texten önskade att hon skulle intressera sig för: Alex förhållande till sanningen. Men jag hade kanske förväntat mig att hon skulle ha en annan ingångsvinkel än om han kan tala sanning i intervjuer trots att han medverkat i en humorsketch.
*Alex smsade mig efter att texten publicerades och berättade att killen i Hov1 visst har en pappa som hade kräftfarm
