CRB möter Carl-Johan Vallgren

Carl-Johan Vallgren uttalar sig för första gången om Maja Lundgren-attacken.Carl-Johan Vallgren uttalar sig för första gången om Maja Lundgren-attacken. Och han gör det för Carl Reinholdtzon Belfrage. Det startade med ett fanmail från Carl-Johan till Carl. Eller CJ som CRB kallar honom. Det var dags att skriva ett brev tillbaka.

Grattis till din bebis CJ, hur länge dröjer det innan han får Inferno i födelsedagspresent?
    — För min del kan man gärna införa artonårsgräns för den gamle paranoikern, August sätter så lätt griller i huvudet på unga människor. Och för övrigt finns det så mycket annan bra litteratur som matsmältningen klarar bättre i unga år. En bra början är Pippi. Det öppnar dörrar både åt den magiska realismen och uppkäftigheten à la Bukowski, samt ett kärleksbudskap värdigt Tolstoj.
Din kommande skiva Livet är väldigt optimistisk. Du känner hopp och framtidstro?
    — Det är ett måste, ett imperativ! När man skaffar familj i min ålder gör man en emotionell investering i framtiden. Jag måste tro på en bättre värld bortom horisonten. En global kraftansamling för att lösa miljöproblemen till exempel. Klimatfrågan är vår tids viktigaste fråga, jag hoppas få se den löst under min livstid.
Lycka till. Så vad hände med tematiken och anslaget i För herr Bachmanns broschyr?
    — Nästa år är det faktiskt tio år sedan För herr Bachmanns broschyr kom ut. Det vore ju förfärligt om jag själv inte hade förändrats under den tiden. Då var jag övertygad om att jag aldrig skulle återvända till Sverige. Men bland exilanter kommer det ofta till en tidpunkt då man börjar drömma och tänka på sitt nya språk, då man börjar förändras strukturellt. Och allt det där blir skitkonstigt om man som jag lever på att skriva böcker och musik på svenska. Det kändes inte som om jag ville dö i Berlin eller börja skriva på tyska, fast det förvisso hade varit hedersamt att få begravas intill E.T.A. Hoffmann på Joachimkyrkogården. Dessutom gick mitt privatliv i tusen bitar i Berlin. En oerhört jobbig skilsmässa från min dåvarande fru. Och ett lindrigt sagt hedonistiskt leverne med alltför sena nätter i dåligt sällskap gjorde att jag tog beslutet att återvända till Sverige. Väl här kom förändringarna: Augustpriset, bättre ordning på min musikkarriär, familjeliv och hygglig ekonomi.
Augustpriset, hyllningar och det faktum att du nu är etablerad författare har gjort dig mjuk och tillfreds?
    — Jag är naturligtvis väldigt glad över mina framgångar. Den vidunderliga kärlekens historia har ju fungerat som ett slags pensionsförsäkring för mig. Och det är klart som fan att livet förändras om man plötsligt säljer 350 000 exemplar av en bok enbart i Sverige, och den dessutom översätts till 20 språk. Det är rätt sjukt hur annorlunda bemött man blir från en dag till en annan. Men den stora förändringen har faktiskt skett i mitt privatliv. Det är en klyscha, men att få barn var en revolutionerande erfarenhet. Dessutom i takt med att framgångarna växer, och det gäller även musiken, måste man bli mer disciplinerad. Man är aldrig bättre än sin förra bok eller skiva. Kraven ökar, inte minst från mig själv. Men tid får man inte mera av. Förresten har jag kvar en lägenhet i Berlin som en ren säkerhetsåtgärd.
Din anspråksfulla stil, stora gester och slängkappa är väldigt provocerande för popfolk och feminister. Varför tror du det är så?
    — Slängkappa? Du menar mina laxrosa kostymer? Eller mina glencheckrutiga dito? Tja, vad skall jag säga? Det är först det senaste året det har börjat gå upp för mig att jag väcker känslor hos vissa människor, och det går liksom inte ihop med min självbild som en lantis från Skogstorp utanför Falkenberg. Och ärligt talat så är det rätt mycket feminister i min publik, så där tror jag inte att jag har några fiender. Vad popfolket tycker är jag mera osäker på. Där finns naturligtvis människor som avskyr mig, och varför skulle det inte vara så? Framgång föder avund, och att jag är verksam inom två fält verkar dessutom förmätet och väcker misstänksamhet. En annan sak som jag tycker är märklig: Det är helt okej att som Moneybrother ha jobbat som producent på Riksteatern innan han slog igenom som artist, eller journalist som TAW, eller att debutera som poet efter att först ha släppt popplattor, som Alkberg. Men det verkar vara tabu att först att ha givit ut ett par romaner på Bonniers innan man gör debut som artist. Jo, möjligen är det värre att först slå som skådis. Det där reflexmässiga dissandet av Rikard Wolff står mig upp i halsen. Herregud, Livet är min sjätte platta, jag debuterade som skivartist för snart 12 år sedan, jag har hållit på med musik sedan barnsben, jag spelade i popband under halva åttiotalet och fick faktiskt ett skivkontrakt i Frankrike när jag var 23, som jag sket i visserligen! Men att popfolk med bildningskomplex ser rött är något man kallt får räkna med om man heter Vallgren.
Du har aldrig känt suget efter att misshandla en kritiker?
    — Nej, varför skulle jag ha gjort det? Jag är en fredlig människa.
Ok, men den fantastiska kombinationen Maja Lundgren, din ljusblå kostym och hennes rosa tröja måste vi prata om.
    — Hehe, jag konstaterar utan bitterhet att man inte kan bli älskad av alla. Och ärligt talat är jag nog mest förvånad över att bli föremål för all denna uppmärksamhet av en människa jag inte känner. Jag har träffat henne tre gånger i mitt liv, alla gångerna i offentliga sammanhang, tillsammans med andra människor. Jag har utbytt kanske sammanlagt tjugofem meningar med henne. Och på detta försöker hon bygga ett komprometterande case om C-J Vallgren som en kvinnofientlig typ! Om jag uttrycker mig lindrigt: hennes verklighetsuppfattning överensstämmer inte riktigt med min! Om jag uttrycker mig mera krasst: inte ett ord är sant! Men om man diskuterar fenomenet rent generellt så är det klart att man stöter på etiska problem. Kan man skriva vad som helst om andra personer och använda den fina ”litteraturen” som sköld. Påstå vad som helst om folk och sedan, när man blir pressad på sanningshalten i sina påståenden, springa och gömma sig bakom en mask av otillräknelighet eller bakom tryckfrihetsförordningen? Var går gränsen? Kan man till exempel i en roman påstå att en namngiven person är pedofil utan att ha belägg för saken? Jag tror dessvärre att vi bara har sett början på den här trenden. Korken har dragits ur flaskan, och djinnen är försatt på fri fot. Vi kommer att få uppleva en tilltagande brutalisering av bekännelselitteraturen i framtiden, ett slags extremt verbalt våld utövat mot levande och namngivna personer. Alltså i grund och botten en fascistisk metod för att försöka tillfoga andra människor skada. Som Eva Bonnier uttryckte det i en intervju, fast tvärtom liksom: det är en pendang till vad som pågår i bloggosfären.
Du blev känd och hyllad som provokatör med För herr Bachmanns broschyr. Hur känns provokationen eller ”den unga arga mannen” som konstform 2007? Ser du några arvtagare bland de unga författarna?
    — Jag tycker att Daniel Sjölin verkar ha en skön kaxig stil som författare — i motsats till sitt programledar-alterego. Birro den yngre verkar också ha strindbergska anspråk. För att inte tala om Martina Lowden. Det är nyttigt med storhetsvansinne!
I övrigt, hur ser du på den svenska litterära scenen?
    — Jorå, återväxten är god. Jag skulle kunna nämna ett dussin till: Jonas Hassen Khemiri, Karl-Johan Nilsson, Jerker Virdborg, Sara Villius, Niklas Qvarnström, Anna Schulze och en hel mängd andra. Jag läser faktiskt väldigt mycket romaner skrivna av yngre kollegor, eftersom jag — lite förmätet och paternaliserande, kanske vissa tycker — sedan några år tillbaka delar ut ett årligt litteraturpris till en ung svensk författare.
Ett av dina favoritord på din kommande skiva är ”perspektiv”. Hur är ditt perspektiv på svensken år 2007?
    — Det beror som sagt på perspektivet. Det som jag ibland kan uppleva som svensk välvilja kan på en sekund förvandlas till naivitet. Tolerans outar sig som repressiv tolerans. Diplomati visar sig vara identiskt med osjälvständighet. Idealism slår över i moralism och dogmatism. Dagar då jag har problem med det här landet kan jag reta mig på att alla människor springer åt samma håll, att ingen håller sig med egna genomtänkta åsikter utan istället klonar andras. Copycat-svensken retar skiten ur mig. Vurmen för allt som är anglosaxiskt när hela kontinentaleuropa finns runt hörnet. Provinsialismen, EU-fientligheten, Stockholmssvennigheten. Vulgära överklassare och deras äckliga stadsjeepar. Kungahustramset. Den totala bristen på korrelation mellan talang och kändisskap. Det ängsliga sneglandet efter vad som är rätt och inne. Melodischlagerhelvetet, då SVT på sant sovjetiskt manér, i en ohelig allians med EMA Telstar, under vinterhalvåret förvandlas till landets största konsertarrangör     — det är ju inte klokt, ett statligt företag! Andra dagar har jag inga som helst ekelöfska ”jag-är-inte-hemma-i-detta-land-men-detta-land-beter-sig-som-hemma-i-mig”-problem.
Hur ser övriga världen på svenska författare? Finns det egentligen några som fortfarande är erkända på engelska, tyska och franska kultursidor?
    — Om man räknar bort deckarförfattarna som är oerhört populära i Europa så är det faktiskt inte så många kvar som folk känner till utomlands. Lars Gustafssons heydays verkar vara över. PO Enquist är stor bland konnässörerna, men har faktiskt också landat ett par bestsellers i Tyskland de senaste åren. Annars får jag i all ödmjukhet erkänna att jag själv vunnit ett visst rykte, främst i Italien, Tyskland och Ryssland — och inte bara med Den vidunderliga kärlekens historia. I somras satt det folk på Disney/Miramax i Hollywood och läste Dokument rörande spelaren Rubashov på engelska. Dessvärre nobbade de en filmatisering ”av kostnadsskäl” — För dyr för Disney! Herregud, det måste bli mitt nya motto.



Popmusiker är i allmänhet rädda för politik, men inte du. Jag saknar en Germaine Greer, en Barack Obama eller varför inte en Jon Stewart i alliansen och feminismen. Hur ser du på dagens politiska klimat?
    — Jag är intresserad av politik, men jag står helt främmande för ideologier och partipolitisk populism. Som jag ser det är det en författare/artists plikt att hålla sig borta från partipolitik, helt enkelt för att ha ryggen fri, att inte bli komprometterad. Det är med en viss häpnad jag ser artister spela gratis på stödgalor för Vänsterpartiet, och jag tycker faktiskt att det låg lite politisk rättvisa i att Wille Crafoord ställde upp för Reinfeldt häromåret, enligt Frälsningsarmens motto att det ju inte bara är djävulen som skall ha roligt med musik. Men jag begriper det inte. Förstår de inte att de blir utnyttjade? Feminismen däremot, om vi kan enas om en definition, är något som varje normalt funtad demokratisk människa måste sympatisera med; halva makten, hela lönen, varför skulle någon ha problem med det? Däremot är jag inte säker på att alla feminister gör rätt sorts maktanalys. Patriarkatets röda skynke skymmer andra maktstrukturer, som är minst lika orättvisa. Vad det gäller alliansen så måste jag erkänna att det kändes befriande med ett maktskifte i riksdagen, känslan av att leva i en folkvald socialdemokratisk diktatur kändes överhängande med ytterligare en mandatperiod under Göran Persson. Jag kan inte säga att jag jublade över valresultatet, men jag blev heller inte särskilt ledsen. Och så var det ju livat ett tag förra hösten med alla skandaler. Vi får se vad de lyckas med under de kommande tre åren. Men att sänka fastighetsskatten tyckte jag var ett fruktansvärt fördelningspolitiskt misstag. Är det någon skatt som skall sänkas i det här landet så är det den på arbete.
Jag tänker på Alan Prices soundtrack till O lucky man när jag lyssnar till nya skivan. Särskilt Lycklig idiot. Eller är det så att Dylan och Waits i vanlig ordning ska ses som inspiration?
    — Du menar den gamle Animalsmannen? Njet! Men Dylan, ja, ingen seriöst menande rock- eller popmusiker kommer runt honom. Waits förlorade jag helt intresset för när han började gå åt det atonala konstmusikhållet i början av nittiotalet. Däremot kanske en del nya lyssnare blir förvirrade när de hör min första, och möjligen också min andra platta, där det finns mycket influenser från tysk kabaret- och sideshow-musik. Och de influenserna delade jag möjligen med Waits. Under mina första år i Berlin förlyssnade jag mig helt på gamla låtskrivare som Holländer, Weill, och inte minst Georg Kreisler. Och till mina ryska käpphästar, från Letjenko till Garek Sjukasjev. Folk som köpt mina skivor från tvåtusentalet känner sig möjligen främmande för den sidan av mitt artisteri. Och ärligt talat är det knappt så att jag själv har hängt med i svängarna.
Lyssnar du på någon sorts nutida popmusik? Skulle du till exempel kunna nämna tre Broder Daniel-titlar om ditt liv stod på spel?
    — Nej, inte en enda Broder Daniel-låt. För det första så har jag generellt svårt för svenska artister som sjunger på engelska för en svensk publik. Det känns som om det finns flera lager filter mellan artist och publik. Jag är säkert orättvist, men för mig känns det oärligt på något vis, som om man vill gömma sig bakom ett främmande språk. Dessutom riskerar man större stilistiska magplask än om man ger musiken ett ärligt försök på svenska. Engelska är ett oerhört svårt språk att bemästra på en högre, mer poetisk nivå, det vet alla som läst Shakespeare. Men det är såklart en generationsfråga. Bland oss sextiotalister som överhuvudtaget är kvar i musikbranchen är det ju mer vanligt att skriva på svenska, och i generationen under mig är det tvärtom. Men tack och lov för Annika Norlins Säkert! — jag betraktar henne som ett geni, och ber till Gud att hon fortsätter att skriva på svenska.
Du avslutade ditt sommarprogram i P1 med ”nu ska jag gå hem och slicka fitta”, vilket man får beskriva som något oväntat. Vad sa din mamma om det?
    — Jag hade faktiskt en vadslagning med några vänner om huruvida jag skulle säga något riktigt tourettesyndrom-aktigt i mitt sommarprogram. Oerhört barnsligt, det måste jag erkänna. Min mor blev fruktansvärt upprörd, och anklagade mig för att göra henne till åtlöje inför grannarna i Falkenberg. Det tog jag med ro, eftersom det i själva verket rör sig om en ganska fin och vacker handling. Dessutom var det stor sannolikhet att det skulle bli av; jag hade precis träffat min nuvarande fru och var nykär och allt det där.
Det finns drag av både folklighet och elitism i dina konstnärliga uttryck. Var känner du dig mest hemma?
    — Det är kul att du ser dilemmat. Jag kommer ju inte från något akademikerhem eller från en konstnärlig miljö. Pappa hade en liten krom- och förnicklingsfirma när jag växte upp, det var ett stenhårt fabriksjobb i ohälsosam miljö. Mamma var hemmafru och dagmamma innan hon på äldre dar blev förskolelärare. Kultur var liksom inget tema hemma hos oss. Men det fanns en del böcker, liksom slumpmässigt införskaffade, Mickey Spillane, Bra Böckers deckare… men här och var fanns det instucket en Hamsunroman eller något av Dagerman eller Strindberg. Den där häxblandningen blev min litterära diet i flera år, och jag tror det har satt sina spår; högt och lågt om vartannat, folkligt och elitärt samtidigt. Fast jag hatar det sista ordet. Senare, när jag kom upp i tjugoårsåldern drabbades jag av en extrem bildningshunger, som faktiskt inte är stillad än i denna dag. Och samma hunger kan göra mig rasande mot människor som inte respekterar bildning eller konstnärliga uttryck, rasande mot fördumning och ytlighet i största allmänhet.
Du ger intryck av att kunna trycka ner en och annan vinare, hur mycket dricker och rumlar du nu för tiden?
    — Jag är ju trots allt 43 bast. Man kommer till en ålder då kroppen och psyket börjar att säga ifrån. De sista åren i Berlin var riktigt dekiga, dygnet vridet hundraåttio grader under flera år. Det får betraktas som ett medicinskt under att jag samtidigt lyckades skriva Den vidunderliga kärlekens historia. Jag kunde somna på ett ställe och vakna upp någon helt annanstans utan att veta hur jag kommit dit, eller var jag befann mig. Det höll naturligtvis inte i längden, sprit och illegala substanser är inget man lattjar med. Och mitt liv har verkligen inte blivit tråkigare sedan jag började varva ner, snarare tvärtom. Allting har blivit klarare, renare, mer övertänkt, inte så jävla utlämnat till slumpen och omständigheterna.
Du rankar Moneybrother högre än Dungen på din myspace, hur förklarar du det?
    — Jag vill inte rangordna sådär, men jag föll pladask redan för Blood panic, en av de bästa svenska debutplattorna någonsin. Den där mutationen Clash/Springsteen/Graham Parker/deVille är oemotståndlig — paradoxalt nog, eftersom jag som sagt föredrar svenska artister på svenska.
Ok, slutligen — hur många dvärgar finns med i kommande roman?
    — Med en viss skepsis inför ordet — det används ju bara av Hercule Barfuss fiender, och av Bonniers på baksidestexten till romanen — inte en enda..