Förutom Jan Guillou och ett litet gäng stockkonservativa och protektionistiska morgontidningsjournalister, verkar de flesta vara överens om att bloggen är ett betydelsefullt publicistiskt verktyg som är här för att stanna. Men vad döljer sig mellan raderna av text som varje dag breder ut sig på webben. Vilka är de nya makthavarna? Och vad berättar deras bloggar om vilka de är som personer? Vi lät psykiatrikern Lars Bohman hjälpa oss att analysera några textsjok från tre av våra favortibloggar.
Patient 1
På Elin Alvemarks blogg — Kärlek är allt skriver Elin om feminism, dansmusik, identitet och web 2.0. Allt avhandlat med samma kompromisslösa intensitet.
http://hellyeah.webblogg.se/makt/
Vad tyder passagen “jag tänker hela tiden på CO2” på?
— Jag tror att hon har gått på mediabluffen om att vi ska vara rädda hela tiden. Om man är rädd blir man i behov av tröst och då konsumerar man duktigt. Är det inte muslimer så är det CO2. I längden kan detta leda till att man får ångest och ett skitliv eftersom fokus ligger på fel frågor. Det är en fråga som hon inte har någon möjlighet att överblicka.
Hur bryter man det tankemönstret?
— Jag skulle rekommendera henne att fokusera på saker som ligger närmare henne själv. Jag tror att hon har en dålig känsla. När det gäller sådana här frågor som inte går att besvara har AA en väldigt bra bön som lyder ungefär: Gode gud ge mig styrka att ta itu med de frågor jag kan påverka, Gode gud ge mig styrka att stå ut med de förhållanden jag inte kan påverka, och framförallt, Gode gud ge mig förstånd att se skillnad. Jag tycker att hon ska ta ner sina tankar på en veckobasis. Vad behöver jag den här veckan: sex, jobb, relationer, sådant står mycket närmare och innan man har rett ut dem blir man hemskt ineffektiv i de större frågorna.
Hon skriver också “jag har färgat håret rött, jag är mentalt rödhårig”
— Vad vill hon åstadkomma med sitt röda hår? Vill hon attrahera någon? Vill hon repellera någon? Om hon fokuserar på det och försöker tränga lite djupare i den frågan så når hon nog någon sorts botten. Är hon sexuellt frustrerad eller är hon ensam? Jag tror att hon skulle kunna hitta bättre vägar. Nu känns hon främmande inför sitt röda hår. “Mentalt rödhårig” är i sig en obegriplig formulering.
Vad tror du om att, som hon skriver i en annan post, ta MDMA för att komma i fas?
— Ja, kanske. Men det är krångligt med droger. Jag kanske inte tror att det behöver vara riktigt så farligt som etablissemanget vill hävda. Men jag tror att det kan störa den inre kompassen. Om man är virrig och tar MDMA på fredagkvällen för att få lite roligare slår man ut all övrig motivation. Om hon däremot tar bort den möjligheten och frågar sig, vad fan ska jag ta mig till för att bli mer tillfreds? Där tror jag hon verkligen skulle kunna hitta något. Droger handlar om att ta semester från den personliga utvecklingen. Och ett överdrivet intag kan hindra den helt och hållet.
Varför tror du att hon bloggar?
— Det handlar nog om att bli sedd, att få bekräftelse. I sig har det ingen terapeutisk funktion. Det kräver mer självutlämnelse för att det ska ha någon sådan effekt. Jag tycker att dessa inlägg tyder på motsatsen, att hon vill gardera sig själv.
Hon säger att hon saknar någon att spegla och att spegla sig i...
— Allt som man vet har uppstått i interaktion med en annan person. Det är jättebesvärligt att interagera med andra och man blir besviken nästan hela tiden. Men allt man kan och vet och är har uppstått där som en sorts färskvara. Vi förstärker, alternativt ifrågasätter, våra egna drag i alla möten med andra människor. Hela självbilden består i hur vi speglar oss i andra personer inte i självbetraktelsen.
Patient 2
Erik Goesta Roséns Det ljuva livet behandlar ämnen som musik, tristess, fest och ångest med en genomgående personlig och litterär ton.
http://detljuvalivet.blogspot.com/
Patient 2 skriver “Jag kände att det hade hänt något, frågan var bara hur illa. Jag bävar alltid, tänker alltid att det är pappa”, vad tyder det på?
— Det kallas katastrofkänslor. Man får en krypande känsla så fort telefonen ringer eller någon höjer rösten. Det är nog snarare ett budskap om det än om hans pappa. Jag tror att han har lätt att dra upp axlarna och vänta på en smäll i huvudet. Kanske har han blivit skrämd som barn. Då brukar man bli beredd att få en tidning dängd i huvudet. Det är nog intränat i barndomen.
Hur bearbetar man det?
— Avslappningsövningar. Och sedan är det viktigt att man är ute och bråkar i världen. Det svåraste som finns är att se någon i ögonen och fråga: tycker du att jag är något att ha? Det är jättekänsligt. Har man dåligt självförtroende kan den frågan vara otroligt dramatisk.
Kan en blogg vara första steget i den processen?
— Han behöver gå ut och konfronteras med andra människor. Inte bara umgås och gapa och skrika på krogen utan faktiskt ställa de barnsliga men viktiga frågorna om vad han är värd. Kommentarerna på bloggarna ger en alldeles för ungefärlig bild. Antingen oreserverade applåder eller onyanserad kritik. Om man känner sig otillräcklig i en relation räcker det ju inte med att dra sig till minnes att mamma tycker att man är fantastisk.
“Jag har märkt hur tråkigt allt är och jag har till och med förlikat mig med det. Kartongen är tom, försöker inte ens öppna den.”, skriver han också.
— Om världen är obegriplig kan man ju resignera och dra sig tillbaka. Eller så kan man förakta den och säga: det är så lågt så jag vill inte delta. Detta sker istället för att ge sig ut och få den feedbacken, eller sexet eller vad det är man behöver för sitt välmående. Jag tror den här killen behöver tröst. Han går med axlarna uppdragna och en massa energi går åt som han skulle kunna ägna åt viktigare arbetsuppgifter. Uttråkning kommer av att man inte vågar sätta upp mål för sig själv som är tillräckligt utmanande. Han är ledsen och besviken över att han inte får något som han behöver. Om det är relationer, eller jobb eller riktning i livet är svårt att säga men han behöver modet att sätta upp små delmål för sig själv som han kan klara. Det är en stegvis process där man får sätta upp mål med olika svårighetsgrad som gör att livet blir roligare att leva.
Så han behöver utmaningar?
— Ja.
Han säger också “jag ramlar omkring och tänker halva tankar hela tiden”. Låter inte det ofokuserat?
— Han tillåter sig inte att tänka raka tankar i följd för då kommer han på vad han behöver. Och då blir det så jobbigt, tror han. Men om man kan trösta honom och krama honom och säga ”det blir ingen tidning i huvudet, det blir jätteroligt istället, jag lovar” — det är terapi. När man har mindervärderskänslor tar det sig ofta uttryck i en grandiositet. När man är på botten står man över det mesta. Ofta går föraktet ut över just dem som skulle kunna ge en det man behöver. Det är väldigt dålig effektivitet på den grandiositetssnurren. Den kan säkert trösta lite av mindervärdeskänslorna men till ett alldeles för högt pris.
Patient 3
Stockholm Grand Cru är ett konstverk förklätt till vinblogg där överåriga klubbkids som Åskar Brickman skriver om sin avsmak inför Chardonnay och sin kärlek till Devin the Dude.
http://stockholm-cru.blogspot.com/
Patient 3 skriver om när han är ute och äter caesar-sallad. “Hennes sallad var så mycket bättre än min, jag fick 4-5 st små brända krutonger och en citronkärna i min sallad. Hon fick däremot värsta lyxiga matiga salladen med stora perfekt gyllenbruna krutonger och lite pinjenötter”. Vad säger det här om honom?
— Lättkränkt är ett ord man använder inom psykiatrin. Prinsessan på ärten. Det här är ju inget vanliga människor känner att de måste delge världen, våndas över eller känna sig förfördelade av.
Men är det inte bra att skriva om det så att man processar det?
— Nej, det är att fokusera på fel fråga.
Vilken är den rätta frågan?
— Självförverkligande frågor. Frågor som gör att man växer som person, blir mer i harmoni med sig själv och världen och får någonting gjort. Välmående kan mätas i aktivitet. Att man får arslet ur vagnen och gör saker. Man ska må hyfsat. Det här med lycka är till viss del överskattat. Det är inte att sitta och vara lycklig i något sorts kontemplativt tillstånd som är målet. Det liknar mer någon sorts drogupplevelse. Utan det handlar om att känna någon sorts harmoni. Nu tar jag mig från punkt a till punkt b och jag behöver inte slåss med mig själv så mycket medan jag gör det. Man trivs med vad man håller på med helt enkelt. Att må bra behöver inte vara så mycket märkvärdigare än frihet från illamående.
Han skriver också om hur han går ner för gatan och “där har husen färgerna gul, brun, mörkgul/brun, rosa, mörkgrön, blå, creme, blå, körsbär, gul, ljust gul”, är det något maniskt över den här uppräkningen av färger?
— Återigen fel fokus. Det här är ju inte vägledande för honom på något sätt när han ska göra sina val i livet. Dessutom är det ju av ringa intresse för läsaren. Det verkar mest förvirrat. Det är också pretentiöst. Även pretentioner kommer av mindervärdeskänslor som man kompenserar med att känna sig övervärdig. Han måste inse att han kanske aldrig blir Strindberg men att det faktiskt räcker med att vara en tiondel så bra för att det ska duga. Det räcker att vara fjärde bäst i världen, eller fjärde bäst i Skara, eller var man nu befinner sig.
Så han borde sänka sina förväntningar på sallad och livet?
— Han kan inte, för han är desperat. Han är frustrerad och känner med rätta att han inte har fått del av livets goda. På ett plan är han också rasande. Han är arg.
Är ilskan någonting positivt?
— Ja, den går att kanalisera. Det gäller att han inte går lös på sig själv. Han kan vända ilskan till kreativitet, börja ta för sig, säga “nu jävlar åker jag till Indien”. Men det slutar ofta med att sådana här personer sitter och hatar sig själva istället.
Det där nämner han ju senare när han säger “am I usally too drunk or just too stupid to channel my feelings into art?”
— Absolut, är svaret på den frågan. Han är alldeles för omogen för det. Han behöver lite vanligt liv först. Sedan måste han svara på frågan om han vill hålla på med konst av annan anledning än att kompensera sina mindervärdeskänslor.
Så konst kan helt enkelt vara fel väg?
— Det kan vara en väldigt hopplös väg. Hur många får upprättelse den vägen egentligen? Man kan ju pröva bredare vägar. Försöka vara en succé inför sina vänner, med en pojk- eller flickvän, man behöver inte vara så jävla fantastisk. Han har kvar att upptäcka hur glad man blir för små framgångar, små vänligheter.
