Vi har synat romantiseringen av det dekadenta livet i sömmarna. 
[B]Piotrs plan provocera personalen och göra närmanden
"Ta bort handen från min murva, Jorg." "Det är inte din murva. Det är Serges murva." "Ta bort handen från Serges murva då innan jag skriker." "Min vilja är vek och svag." Hon skrek. Jorg tog bort handen. Hovmästaren kom emot dem med en serveringsvagn och en ishink med kylt vin. Han rullade fram vagnen, bugade sig och drog upp en kork. Han fyllde Jorgs glas. Jorg tömde det. "Det är rena skiten, men okej. Öppna flaskorna!"
Ur novellen Mindre läckra än gräshoppor, samlingen Badkarsmusik, 1983
I vanlig ordning häller servitören upp en skvätt vin i mitt glas. Nervositeten får mig att glömma momentet i ritualen där man rör runt innehållet i glaset. Jag tror till och med att det svartnar för ögonen. Jag tar en klunk, grimaserar illa och säger: - Det här var inte så gott. Men okej då. - Det är lite surt. Rör runt det i glaset så blir det bättre. Då kommer det in lite luft. Servitören lämnar flaskan och försvinner. Jag konkluderar att det är svårt att medvetet vara otrevlig mot servispersonal. Mitt damsällskap och jag befinner oss på en hyfsat lyxig restaurang i Malmö och jag brottas med vissa moraliska betänkligheter inför att vara otrevlig mot de anställda. Men det är inte värre än att jag lyckas värja mig med följande argument: servispersonal i Sverige är i regel extremt förskonade från klagomål och otrevligheter. Anledningen är den svenska nationalmentaliteten som präglas av överdriven försiktighet och konflikträdsla. Dessutom är det så dyrt att gå på krogen att folk inte har råd att känna sig besvikna. Maten ställs fram. Min oxfilé är renons på smak men stor som ett kohjärta. Jag spetsar köttbiten på gaffeln och sliter av tuggor ungefär som jag föreställer mig att en vilde hade gjort. Jag har en barnslig förhoppning om att det ska provocera våra stroppiga bordsgrannar. Och mycket riktigt flyttas deras stolar någon decimeter bort från oss. Vid det laget är jag ganska full och har såsstänk på min pikétröja. Mitt sällskap har knappt rört sitt lamm. Hon tycker att det stinker och ser ut som ett litet aphuvud. Plötsligt halvligger jag i stolen med armen under bordet och handen innanför hennes trosor. Jag vill dra med pekfingret längs springan, tillräckligt djupt för att fånga upp det våta, kladdiga och sen smaka av på tungspetsen. Jag försöker men hon kniper igen. Missförstå mig rätt, hennes murva är på sätt och vis min murva så det hela är tillåtet. Kanske har hon bara svårt att frigöra sig från den sociala konvenansen? Kanske har jag inte fyllt på hennes glas ordentligt? När servitören kommer för att ta våra tallrikar märker jag att jag satt en boll i rullning. Spydigheterna kommer självmant. Utan att darra på rösten säger jag: - Hennes lamm var inte det bästa. - Det var kanske en för stor portion för damen. Jag ber om notan.
Piotrs plan hitta luffaren inom sig
Jag kan koppla av med luffare, därför att jag själv är en luffare. Jag tycker inte om lagar, moral, religion, regler. Jag tycker inte om att formas av samhället. Ur novellen Stake, samlingen Historier från ingenstans, 1973
Med ett sexpack i näven går jag in i parken som den rediga medborgaren undviker. En solig septembereftermiddag som den här är alkisparken riktigt vacker. Paradisäppelträden formar prunkande valv över bänkarna där lodisarna sitter och beter sig som tonåringar. En kvinna uppemot de femtio klämmer på sina bröst och skriker att de är äkta vara och en jämngammal man med baseballkeps säger att han är så jävla lycklig när han är full. Lodisarna förefaller vara övervuxna kids som aldrig förstod att ff-festen var över och att det var dags att gå hem, duscha, äta en knäckemacka och sätta igång med läxorna. Jag slår mig ner på en tom bänk och inser att jag känner igen den högljudda kvinnan med brösten. Jag minns en kväll när jag som elvaåring står i fönstret och tittar på mina grannar som bråkar. Det är ett riktigt dryckesslag och kvinnan med brösten försöker hålla isär två karlar. De skriker åt varandra och hytter med nävarna: - Jag ska döda dig din jävla idiot! Sverige ligger fan inte i Skandinavien, det ligger i Norden! - Käften på dig fubbick, Sverige är en del av Skandinavien! Nu försöker kvinnan växla en tjuga till betaltoaletten på en närliggande Ica-butik. En i gänget föreslår henne att växla i kassan men hon säger att hon inte vill ha att göra med någon stroppig kassörska. En man som ser ut som en dvärg med en jättes lemmar går runt och samlar ihop pant som han slänger i en sandlåda, ungefär som en fiskare som hivar upp fångst och slänger den på däck. Sen stoppar han ner armen i en papperskorg där han förvarar plastpåsar och samlar ihop sin skörd. Uppenbarligen har gästerna inrett parken efter sina behov. Mannen går iväg med en stor kasse burkar och flaskor över axeln. Han kommer tillbaka med den tomma kassen i ena handen och en starköl i den andra. Jag reser mig upp för att kissa. - Du verkar vara en stark grabb. Hjälp till här. Min man har trillat, säger en luggsliten tant när jag försöker återgå till min bänk och mina resterande fyra Staropramen. Mannen ligger däckad på marken. Han blöder från skallen och ena armen är nästan helt täckt av blod. Kvinnan säger åt mig att hjälpa honom till bänken. Jag försöker ta tag i hans hand så att jag inte vidrör blodet men samtidigt får ett tillräckligt bra grepp för att kunna vara till nytta. Till slut är det ändå kvinnan som drar det tyngsta lasset. Precis när vi lyckats sätta mannen på bänken åker hans byxor av. De grå kalsongerna är nerpissade. Kvinnan sträcker ut sin hand och tackar mig på ett sätt som lär mig innebörden av uppriktighet. Jag är på samma gång rörd, skakad och livrädd att jag har fått AIDS. Jag lämnar mina Staropramen åt gänget och försvinner. [B]Piotrs plan bekanta sig med barflugor[/B] [I]Det var ingen vanlig bar. Det fanns riktiga karaktärer där. Den hade en känsla. Där fanns fulhet. Och där fanns både tristess och dumhet. Men där fanns också ett slags munter ton som var väldigt påtaglig.[/I] Ur Bukowski - En biografi av Howard Sounes, 1998 Mr Bengt som egentligen heter Janne har en stor blåtira på högra ögat. Efter tre öl vågar jag fråga hur han fick den. - Det var på jobbet. På vintern brukar vi ha snöbollskrig men det kan vi ju inte ha nu. Så i stället kastar vi jordkakor på varandra. Mr Bengt är 27 år gammal och jobbar som lagerarbetare på Skånemejerier. Han är välbyggd och avslappnad. Hans spensliga polare Ingo är den ängsliga frustrerade typen. Han ser ut som en glesbygdens Bingo Rimér och jobbar som narkossköterska. Jag och mitt damsällskap sitter på sportbaren Glorias i Lund med våra nya bekanta. Miljön och klientelet är väldigt exotiskt. Aldrig förr har jag på så nära håll upplevt hur den på kulturellt kapital utarmade människan roar sig. - Jag har fått en tjej, förkunnar Mr Bengt. Hon heter Anna 19 från Lund. - Vad intressant att din flickvän är döpt efter ett typiskt användarnamn på Lunarstorm, vill jag säga men hejdar mig. Herr Bengt lyckas övertala mig att ta en svängom på dansgolvet i källaren. Dj:n spelar närbutiksradiohits för en publik mellan 18 och 73 och gemenskapen tycks fullständig. Tjocka medelålders kvinnor med nackkragar vickar med röven åt kepsbärande tonårspojkar med svår acne. Man dansar knasiga danser som tycks bestå av att sätta händerna i sidan och böja knäna. Sen tittar man på varandra och skrattar uppsluppet åt att man har burit sig åt så knasigt. Tillbaka på övervåningen börjar Ingo berätta att det nog inte kommer att komma något bredband till honom som bor i en ort med 52 invånare. Han är pratglad och kunnig när det kommer till saker som teknik, radioprogram och sjukdomar. Men när Mr Bengt för in samtalet på kvinnor sluter Ingo sig i ett skal och gnyr "käften". Varpå Mr Bengt fnissar. Mr Bengt själv blir tyst, knyter näven och slår den upprepade gånger i bordet då Ingo säger att han tycker att hundar är dumma. Mr Bengt, vars farbror tydligen har en jättesmart hund, ser ut att explodera. Ingo fattar att det är bäst att hålla käft och beställa en taxi. De frågar om vi ska med till ett ställe i Malmö och jag svarar att vi väntar lite och tar en annan taxi. Vilket vi faktiskt gör. Problemet är att vi har ont om pengar. Innan vi ens kommit ut ur Lund ser jag att taxametern står på 140 kronor. Jag säger åt chauffören att stanna bilen, hoppar ut och lägger mig under ett träd och låtsas må illa. Mitt damsällskap hoppar också ut och börjar dra i mitt ben. Hon skäms för mig och chauffören skriker "han är inte sjuk, han vill bara inte betala". [B]Piotrs plan träffa trasig man[/B] [I]Jag tycker inte om den välrakade gossen med slips och ett bra jobb. Jag tycker om desperata män, män med avslagna tänder och trasiga själar och krossade liv. De intresserar mig. De är fulla av överraskningar och explosioner.[/I] Ur novellen Stake, samlingen Historier från ingenstans, 1973 Min idol tar emot mig i ett spartanskt möblerat rum på psyket. Jag har avblåst en intervju med Lars von Trier för att kunna vara här när lyrikern Birdie presenterar sina nya dikter. I min bok är Birdie en stor poet, en modern Ginsberg för rave- och hiphopgenerationen. Hela sitt vuxna liv har han slungats mellan gruppboenden, behandlingshem och mentalsjukhus och om detta handlar hans dikter. Många gånger innehåller de utdrag från kända låttexter i vilka Birdie har missförstått några ord och på så sätt skapat nya spännande betydelser. Det hårda livet tycks ha satt sina spår, bland annat i form av ett par röda märken i pannan, och jag ska just fråga Birdie om han har fått AIDS när en mycket solbränd kvinna oväntat slår sig ner i vårt rum. - Tycker ni om fåglar? säger hon. - Jag tycker om Birdie, säger jag. - Felix kommer snart, fortsätter hon. Vi måste vänta på Felix så att vi kan hålla hand i en cirkel. Vi måste rädda världen. Känner ni Felix? - Nej. - Felix Futterknecht. Han är fågelfotograf. Birdie verkar besvärad av den tokiga kvinnan. En annan kvinna kommer in. Hon är klädd som Di Leva och har gretchenfrisyr och en bärbar cd-spelare som halsband. - Du måste gå, säger den solbrända kvinnan. - Jag ska gå, säger den andra kvinnan. - Men gå på rätt sätt så blir allting rätt. Hon går och Birdie ber den solbrända att också gå. - Vem var det? frågar jag Birdie. - Hon är med i Ace of Base. - Och vem är Felix? - Det är någon i hennes skalle. Plötsligt låter det som om en katt krafsade på dörren. Birdie öppnar och den solbrända kommer igen. Hon vill veta vad vi är för slags djur. - Räv, svarar jag. - Björn, säger Birdie. Brum brum. - Jag är en katt. En lång stilig man i militärjacka kommer in och lägger sin hand på den solbrändas axel. Hon vänder sig mot honom och ler. Han har tysk accent och presenterar sig som Felix. Besökstiden har runnit ut. Innan jag går frågar jag Birdie om märkena i pannan. - Jag släckte några cigaretter, berättar han och jag säger att det vore ett nöje att en dag få bjuda honom på en öl.
