Befrielsefilmaren - Ett porträtt av Björn Runge

16:12 6 Nov 2003
- Det var en rätt teknisk scen att göra. Förutom en trång, intim miljö så bygger den på att vi lät Eivind Dahlgren använda en jättelik spray varje gång han sket. Stellan Skarsgård, som står bredvid, bönade mig att skippa sprayen, men jag stod på mig. Sedan hjälpte sminkösen till med svetten genom något slags fett som sprutades över skådespelarnas ansikten. Sist lade vi en tung bilatmosfär - från Köpenhamn faktiskt - på ljudspåret, och vips hade vi en fungerande helhet. Det räcker med att se den extremt olustiga tokbajsarscenen i [I]Harry och Sonja[/I] som utspelar sig inne på en porraffärstoalett för att ana att Björn Runge inte tänker rätta in sig i leden bland väluppfostrade svenska film-regissörer. En snabb summering: Han har gjort en hel film om när han bröt sig in i Sture Dahlströms gotiska herrgård i Skåne ([I]Vulkanmannen[/I]). Han har gjort en kortfilm med den finfina titeln [I]Greger Olsson köper en bil[/I]. Han behövde bara åtta dagar för att färdigställa den första, inte tokiga, svenska dv-filmen [I]Raymond - sju resor värre[/I], med Viktor Friberg som slafsig, 50-årig mambo. Och han har alltså utsatt en av våra mest bortskämda skådisexporter för svår sanitets-ångest i galna [I]Short Cuts[/I]-rullen [I]Harry och Sonja[/I], en av 90-talets mest underskattade svenska filmer. Björn Runge har kort sagt gjort mer än de flesta för att visa att det går att gräva vid sidan om nationalgenrer som buskis, mys-relationskomedi och floskulösa nervsammanbrott vid prunkande äppelodlingar. Det blir inte alltid helgjutet, men nästan alltid eget. Redan innan han hamnade på DI i slutet av 80-talet hade han byggt upp en liten bank av egensinniga kortfilmer, som fått folk att dra mer eller mindre påhittiga paralleller till John Cassavetes ([I]Faces[/I] och [I]Äkta män[/I] är tydligen Runges favoriter). Andra gånger tänker man mer på galenskapen, äcklet och förvirringen hos sådana som Fassbinder och Milos Forman. En outsiderbild av Runge som såklart cementerades lite extra när han 1997 gjorde den psykedeliska dokumentären [I]Vulkanmannen[/I]. - Sture Dahlström var en viktig inspiration för mig på 90-talet. Att få göra en film om honom var ett sätt att protestera mot ett ängsligt kulturklimat som hyllade mainstream mer än det som var lite apart. Men nu skulle jag nog säga att jag har befriat mig från Sture Dahlströms värld, även om jag fortfarande är påverkad av hans sätt att vara som människa. Redan här kan jag höra en uppgiven suck nerifrån Göteborg. För i vår enveckas sporadiska mailintervju har Björn Runge pratat väldigt lite om underdogs och tokbajsning och desto mer om "fiktionalisering av vår tillvaro" och att "vi lever i en mycket brutal och mentalt märklig tid, där avgrunden plötsligt öppnar sig när man står och väljer ut äpplen på konsums grönsaksavdelning" (listan över sådana zeitgest-oneliners skulle kunna göras lång). Och har man sett Runges filmer är det inte förvånande. För samtidigt som han inte drar sig för att fylla sina filmer med surrealism, mentalsjukhus och tossiga legosoldater (som i [I]Harry och Sonja[/I]), så är det alltid allvaret som driver honom. - Jag tycker överhuvudtaget att det saknas personliga avsändare i svensk film. Lukas Moodysson är en av få med en egen röst. Jag har inget emot feel good-filmer, men jag saknar det uppriktiga och i vissa lägen mycket allvarliga tilltalet. Nya filmen [I]Om jag vänder mig om[/I] är inget undantag. Den är väldigt allvarlig. Björn Runge vill göra något som är ovanligt i svensk film. Han vill stoppa upp en skavande zeitgeist-termometer i röven på Sverige 2003 - något som annars mest händer när Anders Nilsson läst någon extra spännande kriminal-artikel i tidningen Lättläst. Runges vision är mycket mer creepy än så. Vi möter ett äldre par som frivilligt låter sig bli inmurade i villan med burkmat och bitterhet som enda sällskap. Vi möter en underklassdam som tänker ändra sitt förflutna med en elpistol och en rulle tejp. Och vi möter en läkare som byggt hela sitt liv på lögner. Ingenstans tar Runge oss farbroderligt i handen (det skulle i så fall vara i slutet), utan ger oss bara en diffus känsla av att något gått snett. - För drygt två år sedan slog jag ihop två helt olika manus. Var för sig kändes de inte tillräckligt intressanta, men tillsammans svetsade de ihop idén om människor som låst sig vid föreställningar som inte längre ger dem kraft, utan tvärtom förlamar dem. Så jag bestämde mig för att göra en befrielsefilm. Om människor som befriar sig från destruktiva vanor. [B]Jakob Eklunds karaktär påminner lite om läkaren i den franska filmen [I]Motståndaren[/I]. Vad är det som är så fascinerande med livslögner?[/B] - Vi slåss ju alla mot livslögnen, vi kan alla känna igen oss. Att leva sitt liv helt sant är på gränsen till omöjligt - det är alltid en avvägning mellan att förminska sina egna behov eller att skada dem i sin omgivning. Därför ingår livslögnen i vår kulturella fernissa, den urholkar våra själar hela tiden. Och den där frågan hur man lever ett liv som anständig medmänniska är en evig fråga. Som inte blir lättare med åren. [B]Du började din karriär hos Roy Andersson, eller hur?[/B] - Ja, jag började jobba för Roy Andersson 1981. Jag sökte jobb som skådespelare men fick istället ta ansvar för rekvisitan till en av hans då populära reklamfilmer. Än idag skulle jag vilja utveckla skådespeleriet, jag är oerhört fascinerad av den uttrycksformen. Sedan gjorde jag också ett stort antal kortfilmer på 80-talet, och en massa märkliga källar-teatergrejer på Kafé 44. Så jag har hållit på med det här märkliga yrket i 22 år nu. [B]En av de där kortfilmerna var Greger Olsson köper en bil, som du gjorde direkt efter DI. Den verkar ha fått en smärre kultstatus.[/B] - Jag älskar den filmen. Den kom till på ett lite märkligt sätt: egentligen hade vi fått pengar till en annan film, men när den kontroll-kördes på filmlaboratoriet upptäcktes ett skärpefel som gjorde att jag och producenten fick tillbaka hela budgeten. Då bestämde vi oss för att göra Greger Olsson köper en bil, och den förändrade mitt och (huvudrolls-innehavaren) Viktor Fribergs liv. Nu har jag faktiskt ambitionen att göra en kortfilm till om Greger Olsson. Kolla vart han tog vägen. [B]Flera av dina filmer har varit extrem lågbudget. Ändå verkar du inte så förtjust i termen independentfilm.[/B] - Nej, jag tror det är ytterst få som är fria från påtryckningar. Vi gör ju film för löjligt små summor i det här landet. [I]Tredje vågen[/I] hade 35 miljoner, [I]Lilja 4-ever[/I] 28 miljoner och vi hade nio - en löjligt låg siffra. Hur vi än gör så trollar vi med knäna. Jag vill inte räkna mig som en så kallad "oberoende filmare". Jag ser en film som en investering på samma sätt som Volvo satsar pengar på en ny bilmodell. Att man vill ha tillbaka så mycket som möjligt anser jag vara helt riktigt. Dessutom går det aldrig mer för mig att göra en film som Om jag vänder mig om. Så små marginaler för överraskningar kan man bara ha en gång. [B]Alla dina filmer har en skruvad humor i bakgrunden, men du har aldrig renodlat det. Du blir aldrig sugen på att drämma till med en riktigt flamsig sportkomedi eller så någon gång?[/B] - Jag vet att jag skulle kunna göra en väldigt rolig komedi, jag älskar komedier. Och jag ser fram emot den dag jag kan få ner en på papper. Men tyvärr går det inte just nu. Jag kan helt enkelt inte blunda för den provocerande torftighet som växer sig starkare för varje dag. Det är för lite av galna fester som sprider sig i grannskapet, folk sitter mest och glor på sina fåniga teveprogram eller dataskärmar. Det var därför jag ville göra en befrielsefilm.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!