Stig Larsson är en Sveriges mest kända författare. Med Autisterna slog han ner som ett geni i den svenska litteraturvärlden. Sedan dess har han skrivit dikter, romaner, en ohygglig mängd artiklar, samlade i Artiklar 1975-2004, om allt från hur han stalkade Fassbinder till vänsterrörelsens problem och regisserat och skrivit film- och tv-manus. På senare tid har han mest arbetat med Peter Birros August, ni vet det där manuset som skulle ha regisserats av Richard Hobert. I jul sänds de två nittio minuter långa avsnitten.
Jag sitter i Tallkrogen och kräks upp en sörja som har en vag smak av tequila. Vad i helvete pysslar jag med? Jag lyckas resa mig och tar tunnelbanan tillbaka hem. Min sambo får höra brottstycken av min kväll innan jag somnar som ett riktigt fyllo med kläderna på efter att ha spytt lite till. Min plan var att fråga en av Sveriges mest kända författare och regissörer om den tröttsamma men livskraftiga myten om kopplingen mellan genialitet och galenskap. Eller jag vet inte, inget verkar riktigt hålla ihop.
Galenskap alltså. Är det när man pratar vansinnigt eller när man inte kan skilja på sant och falskt? Är det när man gör knäppa saker? Det sägs annars ofta att när man förlorar sig själv, när världen rycks undan, i det ögonblicket kan man komma vidare. Med en skakig tanke tog jag bussen till Lilla Essingen för att fråga Stig Larsson om allt det här. Det kändes som att han satt inne med svaren.
Stig Larsson dricker Staropramen och försöker undvika att prata om galenskap. Jag skäms oerhört över att jag måste fråga allt det här. Eftersom jag har haft ångest i två veckor över lite olika issues i mitt liv vill jag också helst undvika att prata om galenskap. Jag blir rädd att han tror att jag fått för mig att han är galen eller att det här är ett skämt. Trevande och nervöst försöker jag att bryta isen. Det börjar bra.
Jag har varit inspärrad på psyket.
— Jaha, varför då? Men då vet du ju hur det är på insidan så att säga. Jag har jobbat på en psykiatrisk avdelning på 70-talet i Umeå då man spärrade in folk på ganska lösa boliner. Det var folk som var ganska udda, det var killar på landet som var lite utanför. Där träffade jag en kille som var Sveriges näst värsta pyroman. Jag trodde att han var vårdare för han såg helt normal ut. Alltså han såg helt straight ut och var intresserad av idrott. Så jag frågade vilket pass har du, han var ju alltid där före mig. Jag hade ju kunnat råka släppa ut honom. Då skrattade han bara, han var ju den näst farligaste pyroman Sverige haft dittills. Jag frågade honom då, för jag har svårt att förstå sexuella avvikelser överhuvudtaget, vad handlar det om liksom? Jag var tvungen att fråga. Jag tände en tändare och sa ”blir du kåt?” ”Är det brandbilarna eller vad fan är det?” Då sa han en grej som var så jävla obehaglig. ”Liken.” Jag bara vaddå liken? ”Ja de är så små och frasiga.” Då ville jag inte veta längre. Jag bara bytte samtalsämne. Vissa människor är galna, det är inte särskilt nyttigt.
Haha.
— Det finns ju galna människor. Det finns exempelvis klinisk schizofreni, jag hade en vän som var sjuk och som bodde hos mig ibland. Jag hanterade det som så att jag väldigt snabbt fick avbryta hans associationsbanor när han började skena iväg.
Det låter läskigt.
— Att tycka att galenskap är häftigt är som att tycka att det är häftigt med influensa. Det är ju bara hemskt.
Tanken med det här är ju inte att galenskap är häftigt men det finns ju ändå en romantisering av galenskap, inte minst inom populärkulturen. Gulliga galna tjejer på film, som Amelie från Montmartre exempelvis men män är ofta iskalla psykopater på film.
— Ja men allt det där är ju bara en myt. Jag tror inte på det där om att företagsledare skulle vara psykopater i högre grad.
— Diagnostisering är.. Det här med adhd, att man hittar på system. Ett alltför avvikande beteende måste man hantera. Själv är jag är väldigt hård, jag säger alltid till folk som är jobbiga.
Hur gör man det? Jag vågar nästan aldrig säga till.
— Äh, man säger åt dem att lägga ner. Jag har till och med vänt mig till sällskap på krogen som betett sig illa. Jag säger alltid till. Jag känner själv ett ansvar, men jag bryr mig inte om vad som händer när jag inte är med. Men i min närhet försöker jag att förhindra våld till exempel. Det är instinktivt. Jag har gått in fysiskt i lägen där jag har varit i totalt underläge. Jag tror att en ganska stor del, kanske tio procent av alla män har den egenskapen. Det där som gör att män överlever i krig, den egenskapen. Fler män än kvinnor överlevde ju Estonia, trots att kvinnor generellt klarar av att vara i kallt havsvatten längre.
— Men galenskap, hurdå? Varför vill du prata om galenskap?
Jag måste göra det, det är ju vad tidningen ska handla om… Jag håller inte med om det här, men det finns ju en myt om galenskap och genialitet. Den är ju fortfarande livskraftig.
— Nej det är helt tvärtom för att våga tänka riskabla tankar. Till det krävs ett robust psyke. Jag tycker kategoriskt att det man måste utgå från är det som står på papper. Visst finns det författare och konstnärer som har gjort motbjudande saker. Visst är det så.
— Galenskap är ju, utan att använda det i metaforisk betydelse, ett riktigt problem. Alla människor har väl någon gång i sitt liv varit rädd för att bli galna.
Jag tror att det är en vanlig skräck.
— Jag tror att det ingår i socialiseringen, att den frågan ingår ”Tänk om jag skulle bli galen?”
Det är en läskig känsla, när man börjar tvivla på sina sinnesintryck.
— Nja, jag måste säga att jag aldrig tvivlat på mina sinnesintryck. Det har jag aldrig gjort.
Jag tvivlar ofta på min moraliska kompass. Även om jag har gjort många dumheter med glädje. Men efteråt har jag undrat att varför gjorde jag sådär?
— Hur då? Ja, jag vet inte, jag har väl i och för sig gjort massa dumheter. Men det är nog lite olika för killar och tjejer. Det är så enkelt. Jag säger inte att det borde vara så men det är så. En tjej som är dålig, snaskig, får dåligt rykte. Då sänks ditt värde på sexmarknaden.
Inte på sexmarknaden. Möjligen ens hållbara värde.
— Det kanske skett en förändring, det kan du ha rätt i. Tänk såhär: Tänk en hora, även en hora vill ju inte vara en billig hora. När man drar det till sin spets så är det så att tjejer förlorar. Det går inte riktigt att göra något åt.
— Det har ju mest att göra med att killar är mer utsatta. Det finns ett slags maktrelation som mörkas. Killar kanske är starkare men en tjej kränker en kille mer drastiskt genom att vara otrogen. Du blir inte lika kränkt, det är så banalt. Tjejen är ju inte inne i honom. Jag tror att det är så banalt. Det är en typ av kränkning som är så banal att det har med könsdelarnas utformning att göra.
Jag och min pojkvän har bråkat länge om det här, vi har varit ett par i nästan tio år.
— Oj då. Jag har aldrig upplevt relationer som problematiska för jag är så kategorisk.
Hur gör man då?
— I mitt privatliv är jag jävligt kategorisk. Jag har vissa regler som jag följer. Du vinner på att välja en viss typ av personlighet. Jag var väl femton sexton år när jag började reflektera över det här och insåg att det skulle krävas en viss tid. Det gäller att du ska vara ganska nöjd, som att du känner att kläder är bekväma. Det tycker jag att människor har blivit bättre på. Folk är mindre neurotiska idag.
Jag har blivit mer biologist med åldern har jag märkt. Det är pinsamt att det har en så stor betydelse.
— Ja, visst är det pinsamt?
I förordet till Nyår skriver Jan Arnald att du är den siste store manlige konstnären, vad har du att säga om det?
— Ja, jo. Man kan säga så här att jag är så gammalmodig att jag tror, eller jag vet, att det finns autentisk konst. Jag menar att jag själv har gjort det. Jag kan inte göra det längre men jag har gjort det. Det förutsätter vissa saker. Det som hände var att ordet geni fick en annan betydelse, det betydde ursprungligen fallenhet. Men framförallt i den tyska romantiken hände något. Man upptäckte Shakespeare, man upptäckte att han var bra. Aristoteles hade beskrivit hur drama skulle uppföras, men Shakespeare går emot det. Hur ska man hantera det? Jo, man upptäckte att man kunde ställa sig emot hela den traditionen. Och insåg att man kunde göra något som ingen annan gjort innan dess. Det är det som är konst.
Vad är det som gör att man gillar vissa saker?
— Vad är ett konstverk när det är uträknat? Det är som ett löst sudoku. Är det bara intelligens det handlar om, uträkning, varför ska du då hänga det på väggen?
— Jag försöker att reda ut det här, varför konstvärlden kollapsar. Som salongskonsten på 1800-talet, till exempel. Vem känner nu till de namn som var uppburna då? Jag tror att det som kommer att hända om tjugo år är att vi kommer att få se samma ras.
— Jag känner ett visst ansvar. Jag är inte beroende, jag är inte en del av den där världen men samtidigt tillräckligt insatt för att min röst ska ha en viss tyngd. Och jag kan se att en del av de här konstnärerna som kommit fram på senaste tid faktiskt är bra. Men det är jävligt svårt att se vilka som är bra eller inte i det här systemet.
— Det finns ett inneboende problem med modernismen. Det är bland annat kravet på reduktion. Att det finns ett egenvärde i det. Det blir en ohållbar situation. Jag dömer inte ut, vi har undervärderat en viss typ av konst.
Jag kan bli alldeles tom av att se viss konst, som det här att kissa på Umeåoperans trapp.
— Det beror på att vi har en konstkritik som... En kritiker jag känner sa såhär: ”Om du ska vara med i gemet kan du inte vara negativ till allt.” Du luras in i att tycka att vissa grejer är bättre än andra, för du vill inte vara negativ till allt. Det olyckliga är att du får en massa människor som satsar på en karriär. De kanske borde ha blivit tandläkare.
— Men viss kritik går ju framåt, som nöjesrapporteringen och sportjournalistiken. Sättet det skrivs om krogar på nuförtiden har nog hjälpt till att utveckla restaurangerna oerhört.
Tv är ju det jag skriver om mest, det var knappast någon som brydde sig om att kritisera tv på sjuttiotalet.
— Nej, det skrev jag om en gång, sådär totalt dumdristigt. Jag skrev i personaltidningen på tv att Röster i radio och tv inte fungerar för att det inte fanns någon tv-kritik. Eftersom kritik är så jävla viktigt så borde ju företaget själv kunna anställa kritiker. Men vilken dumdristig artikel. Det var min första mening!
Jag håller en lång utläggning om varför jag känner mig obekväm bland vissa rika människor, varför det känns jobbigt för mig att vistas bland människor som vill visa upp sig och andra. Jag vet inte varför jag säger allt det här. Jag antar att jag är neurotisk.
— Jag blir provocerad av när människor tror att sociala sammanhang är en uppvisning. Det är okej i extrema situationer, som en kungamiddag. Annars uppfattar jag att sociala situationer är till för att man ska ha trevligt.
— Så där är inte min familj alls. Jag kommer från arbetarklass som kom upp. Jag är den enda som har ett intellektuellt arbete. Men alla är… nästan italienska.
Nu finns det ingen hejd längre. Jag kan inte sluta att prata. Om min familj, om min dåliga klädstil, om min uppväxt. Har jag verkligen blivit ett offer för det där motbjudande tvåtusentalsaktiga terapeutiska synsättet på allt? Varför berättar jag sådant här för en helt främmande människa?
Min dåliga klädsmak beror på min kropp, jag tycker inte att något passar, inget sitter snyggt.
— Det är dyrare för killar att syssla med kläder. I dagens läge, alltså jag gillar att ha snygga kläder men det är så besvärligt. Jag lägger inte ner samma summor på det längre. När jag har köpt snygga kläder så har jag dem varje dag. Jag hade en Yamamotokostym som var den snyggaste jag sett, och som jag bar varje dag. Den var ju trasig efter ett halvår.
Foto: Arnfinn Hovland
Jag kan inte sluta att tänka på en gammal bekant som alltid bar samma slitna fula kostym, den hade visst varit elegant en gång i tiden. Det var verkligen generande att se hålen i den. Det var en jobbig period i mitt liv. Jag vill inte prata om galenskap längre, jag vill bara härifrån nu. Kanske vill jag dricka mer sprit också. Vi pratar om legendariska klubbar. Jag säger underbar och fantastisk säkert tio gånger. Stig får inte en syl i vädret i min entoniga svada. Snart börjar en fotbollsmatch mellan Stigs favoritlag Djurgården och Hammarby. Han verkar kunna mycket om fotboll. När Djurgården väl förlorat är jag så full att jag inte kan sitta ordentligt. Stig Larsson är ett underbart sällskap förstås.
— Det finns faktiskt en drink som jag har gjort här, som heter Stig. Det var mer min fru än jag som gjorde den. Du är så ung att du borde ha smaklökar att gissa vad det är i.
Den är väldigt god, drinken Stig. Den smakar lakrits och lime och jag sveper i mig den som om det gällde livet. Jag kan inte gissa vad det är i förrän det är försent. En annan bekant till mig dyker upp, han bjuder på öl och vi sitter och pratar om allt möjligt. Om analblekning till exempel. Jag förklarar för Stig varför unga tjejer vill göra det. Jag säger många dumma saker. När min bekant går på toaletten tar jag min chans att fly. Jag har fått nog av min egen röst för den här gången.
Artiklar 1975-2004 ges ut av Bonniers förlag och Autisterna ges ut av Modernista.
Att finna sin Stig
Stad:
Kategori:
