Det internationella filmåret har spelat på säkra kort. Ridley Scott gjorde om Alien till Gladiator i Prometheus, Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi med exakt samma grymma undergångsestetik som präglat de tidigare två delarna och en snäll dokumentär om Woody Allen höjdes till skyarna. Som vanligt valde dock österrikaren Michael Haneke att helt gå mot strömmen genom att regissera kärleksfilmen Amour efter 20 år av våld och ondska. Listan över årets 20 bästa filmer är färdig, vi råder dig att klippa ut, sätta upp på kylskåpet och se till att ta igen om du missat.
1. Shame
Brandon (Michael Fassbender) är en snygg 35-åring med ett själsligt outvecklande men välbetalt kontorsjobb och en steril lägenhet i en flådig Manhattan-skyskrapa. Han är också sexmissbrukare. Redan i filmens öppning blir hans dagliga rutin tydlig – en tom blick in i taket, följt av en dusch och en morgonrunk. Till jobbet hinner han knappt anlända innan han låser in sig på personaltoaletten och upprepar proceduren. Han kan inte kontrollera sina lustar, men på utsidan är han socialt skicklig. Hans liv är inrutat, perfekt planerat, allt sker på hans villkor. Och det är därför allt faller samman när hans överspontana syster (Carey Mulligan) oannonserat dyker upp.
Berättelsen har egentligen ingen början och inget slut, den handlar om en specifik man och hans specifika tillstånd, men vi får aldrig veta vad grunden till hans problem är och får nöja oss med subtila vinkningar och lösa ledtrådar. Men även om storyn därför kan upplevas svävande, gör Fassbenders sagolika prestation att det är svårt att slita sig. Shame innehåller mycket hud och sex, men det blir aldrig sexigt och det råder inga tvivel om att det är ett beroende det handlar om.
Betyg: betyg: 5 i januari.
2. The Dark Knight Rises
Filmserien som på allvar lanserade genren superhjälte-noir avslutades 2012 med en sprakande domedags-show innehållandes ikoniska vålds-scener, förstaklassigt skåde-speleri och tvivelaktig samhälls-planering. En gång för alla etablerades Batman som den absolut tyngsta superhjälten, Christopher Nolan kom ut som en av vår tids största filmskapare och Bane visade att det finns en framtid för alla Oprah-offer som fått sina ansikten förstörda av apor och hundar.
Inte sedan Heat har action var så rå och poetisk, inte sedan Terminator 2 har domedagen varit så nära. Inte sedan The Empire Strikes Back har natten innan gryningen varit så fruktansvärt mörk och kall.
Betyg: betyg: 6 i juli.
3. Woody Allen: A Documentary
Mannen som i över 40 år varit en galjonsfigur för smart, urban östkusthumor får se sitt liv sammanfattas i denna dokumentär som är både traditionell och mysig. Oavsett om det gäller slapstickkomedi i sin renaste form, dramathrillers i brittisk överklassmiljö eller de egna k-märkta dramakomedierna har Allen levererat. Att han likt en Amerikas Lasse Åberg inte bara konsekvent placerat sig både i huvudrollen utan också ständigt jämte en kvinnlig skönhet går givetvis att ifrågasätta. Verks-höjden på många av hans verk är däremot odiskutabel.
I Woody Allen: A Documentary berättar regissören, manus-författaren och skådespelaren ingående och öppenhjärtlig om sitt liv som konstnär, och när han inte berättar gör någon annan det åt honom. Och är man inte nöjd med intervjuerna gör bara klippen från inspelningar och produktioner filmen mer än sevärd.
Betyg: betyg: 5 i oktober.
4. Amour
Hanekes grej är att nyansera ondska, få den att ligga nära godhet. Det är en bra film. Inåtvänd, men bra. Det handlar om ett par som psykar ut av bara helvete. Ett äldre par som byggt en värld ihop. När så den andra beger sig iväg på sjukdom krisar det. Men det krisar så lågintensivt att det hela känns som ett test på ADHD. Klarar du den här, så har du inte det. Tonläget är alltid dämpat. En person säger något och resten av kommunikationen är ljus och rum och stämning. Haneke är de små gesternas mästare.
Betyg: betyg: 5 i december.
5. Prometheus
Huruvida Prometheus, årets mest efterlängtade film vid sidan om The Dark Knight Rises, infriade förväntningarna diskuteras fortfarande. Och där någonstans ligger storheten. Sällan har en film varit så omdebatterad. Det kommer inte som någon överraskning att manusförfattaren Damon Lindelof har Lost på sitt CV, för likt tv-serien väcker filmen frågor i sådan takt att den inte hinner besvara dem. Men vad gör det när vi fick tiotalets hittills snyggaste science fiction? När både Noomi Rapace och Michael Fassbender briljerade? När vi fick en djupdykning i, måhända krystad men ändå underhållande, kristen rymdmytologi och historien bakom ett av filmhistoriens främsta monster? 2012 var året då Alien-universumet äntligen fick en värdig expansion.
Betyg: betyg: 4 i juni.
6. The Desecendants
George Clooney gör en av sina bästa roller någonsin som advokaten som, å sin familje-stiftelses vägnar, ska sälja en bit paradismark på Hawaii för multimiljonbelopp. Detta samtidigt som hans fru ligger i koma och hans döttrar visar tecken på urartande psykisk hälsa.
The Desecendants är en film som perfekt balanserar på gränsen mellan absurd komik och tragiskt drama, långt bort från blockbusters höga volym och epilepsiframkallande klipp. Det är en film som påminner en om verkligheten, på sättet den målar upp karaktärerna som hela människor – kapabla att handskas med hjärtekrossande förluster, men också bräckliga nog att snubbla på de rakaste av vägar.
Betyg: betyg: 5 i januari.
7. Järnladyn
Meryl Streep påminner mer om Margaret Thatcher än Margaret Thatcher själv i den här filmen, och sällan har väl Oscars-juryn haft ett lättare jobb än när de förärade amerikanskan den åtråvärda statyetten för bästa kvinnliga huvudroll.
Meryl Streep bär filmen på sina axlar och tack vare henne förlåter man det faktum att Järnladyn i många avseenden är en tämligen vildsint och näst intill smaskig spekulation i hur den Alzheimersdrabbade tidigare premiärministern egentligen mår idag.
Betyg: betyg: 4 i februari.
8. Carnage
Ett kammarspel som samlar modern tids bästa skådespelare på anständigt många kvadratmeter i New York. Undertext efter undertext slits av och kvar är livet dallrande, intellektuellt och medelklassigt som sådant.
Man börjar med att ljuga, sedan kommer sanningen, och att stanna kvar vid det bråddjup som avtäcks är lika hisnande som vilken actionrulle som helst. Jag tänker på sciencefictionfilmen Avatar – Carnage har samma funktion, men resan går neråt djupt, djupt i ett virrvarr av könsroller och kärleksrelationers maktspråk. Detta vardagsrum i ett medelklasshem som borrar sig neråt istället för bort, genom anek-doter, är stor berättarkonst.
Betyg: betyg: 5 i februari.
9. Laurence Anyways
Temat, en het transas sorger och glädjeämnen, är alltid aktuellt. Utifrån och in är filmen välgjord: storyn får täckning för både en överestetiserad urban miljö och en mängd djuplodande människoöden. Platsen är Montreal. Tiden är åttiotal och ämnet är sexualitet. Alla bryr sig! Med detta skapas frikort i att vara hur ytlig som helst, för allt står i berättandets tjänst. Att aldrig få den man älskar är den historia som har berättats flest gånger men som aldrig blir gammal. Den tar! Det verkar som att världen har mobiliserat sin gemensamma styrka och kommit överens om att regissören Xavier Dolan, 21 år gammal, ska bli vår lille filmprins. Det är med rätta, det är en sällan skådad begåvning han sitter inne på, och med lite hjälp från hans vänner, pengar, en fantastisk berättelse, kostym och cast har han gjort en av årets bästa filmer.
Betyg: betyg: 4 i oktober.
10. Snön på Kilimanjaro
Robert Guédiguian har gjort film om klass i många år. Här sammanfattar han sina tankar om behaviorism, ansvar och arv på ett lika enkelt som mästerligt sätt. Han gör det med hjälp av en fackföreningsman tillika gammal studentkommunist som efter förtidspensioneringen slits mellan ett bekvämt medelklassliv och känslan av att inte längre göra någon nytta.
Snön på Kilimanjaro utsätter idén om solidaritet för ett riktigt elddop och gör allt för att bryta ned den åldrade mannens grundfasta tro. Den lyfter alla de frågor som idealisten möter i kampen för att behålla sin livsåskådning och dessutom med en ganska modig in your face-tematik.
Betyg: betyg: 3 i januari.
11. Argo
Spännande och rolig – en inte helt lätt kombination att uppnå i en film. Men Ben Affleck lyckas med detta i thrillern om gisslandramat i Teheran i början på åttiotalet.
På tal om Ben Affleck, som även gör huvudrollen som CIA-agenten Tony Mendez, han börjar bli sin tids Clint Eastwood; från ifrågasatt och bespottad skådis i tveksamma filmer till hyllad filmskapare. Se den här filmen, ni blir både underhållna och dessutom är det skickligt återgiven nutidshistoria. Du lämnar salongen med både ett leende och nya lärdomar, inte så illa.
Betyg: betyg: 5 i december.
12. Rust and Bone
Med Rust and Bone gör Jaques Audiard något så ovanligt som en fransk film utan klyschor. Den är fransk utan att vara fransk. Som en Amelie från Montmartre utan att vara helt vidrig. Istället för smeta på något objektlager av baguetter och randiga tröjor berättas en historia om människor och riktiga känslor, ett klassamhälle avtäcks, en kärlek utspelas. Dessutom är den sexig på riktigt.
Jaques Audiard som häromåret gjorde den franskalgeriska fängelsefilmen Un Prophète och innan dess fina Mitt hjärtas förlorade slag är kanske vår tids mest intressanta filmskapare just nu.
Betyg: betyg: 5 i december.
13. Safe House
Denzel Washington är en av världens största filmstjärnor. Safe House är den av Denzels filmer som spelat in mest pengar på kortast tid – och det är svensken Daniel Espinosa som ligger bakom. Espinosas Hollywooddebut har spelat in över 1,5 miljarder kronor och sämre förhandlingssists kan man ju ha inför nästa filmprojekt. Dessutom har Espinosa den goda smaken att ge stora roller till sina begåvade vänner Fares Fares och Joel Kinnaman i den här spännande actionthrillern.
Betyg: betyg: 5 i februari.
14. Marley
Få musiker har samma mytomspunna status som Bob Marley. Regissören Kevin Macdonald nyanserar myten och bjuder på hemliga familjemedlemmar, bortsprungna bandkollegor och försummade fruar. Känsloregistret sträcker sig från glädje till tårar och, framförallt, beundran för en man som dog alldeles för tidigt. Det är omöjligt att lämna salongen oberörd.
Betyg: betyg: 4 i april.
15. Weekend
En film om två snubbar som träffas på en nattklubb i Nottingham och har en natt ihop, som blir till en helg. De representerar två sidor av livet som homosexuell, att gå all the way, skrika ut det och inte bry sig om tegelstenarna eller vara den som inte orkar, som hellre är tyst om det ska vara så. Det är intressant att se de två mötas, att för en helg se dem leverera ett par kemiska reaktioner, bildliga och bokstavliga.
Weekend har inte recenserats i Nöjesguiden.
16. Tyrannosaur
Paddy Considines långfilmsdebut är en film som gör det svårt att inte hata män. För i Tyrannosaur är de flesta av dem vilda bestar som misshandlar när de är arga, förolämpar när de känner sig underlägsna och våldtar när de vill visa vem det är som egentligen bestämmer. Därför är det extra imponerande att Considine får oss att bry oss om karaktärerna. Tyrannosaur behandlar självdestruktivitet, kvinnovåld, makt och, på något underligt vis, kärlek. En film att se varje gång du känner dig lite väl glad.
Betyg: betyg: 5 i januari.
17. The Imposter
På mitten av nittiotalet försvinner en 13-årig pojke från sitt hem i USA. Tre år senare dyker en fransman i 20-årsåldern upp och utger sig för att vara den försvunna pojken. Och trots sina olikheter accepteras han av familjen. Bart Laytons dramafyllda dokumentär är utklädd till en thriller som vrider på sanningen, manipulerar tittaren och väcker frågor.
Filmen har inte recenserats i Nöjesguiden.
18. Bedragaren
Ingen kan säga att Richard Geres karriär varit spikrak. Oftast framställs han som en nyspirituell häradsbetäckare som tycker om att bada naken. Nästan alltid får han porträttera gråhåriga hunkar på tomgång som sällan livar upp mer än i de mest plattityd-romantiska filmsofforna.
För en gångs skull får han chansen att spela ut hela sitt register och göra en seriös roll baserat på ett genomarbetat manus, och för en gångs skull blir det riktigt bra.
Betyg: betyg: 5 i november
19. Wuthering Heights
Andrea Arnold, en av samtidens bästa regissörer, tar sig tillbaka till den viktorianska erans Storbritannien och Emily Brontës klassiska roman Whutering Heights. Det är vackert, fysiskt och närgånget, de eviga landskapen finns alltid nära och kärleken är omöjligare än någonsin. Att säga att filmen karvar fram något är jävligt klyschigt, men det är just vad den gör.
Wuthering Heights är inte recenserad i Nöjesguiden.
20. Skyfall
Kvar är sexism, osannolika stunts och oneliners. Borta är exploderande pennor, osynliga bilar och, som i föregångaren Quantum of Solace, en ointressant handling. James Bond är tillbaka, på gott och ont. I sällskap har han en fantastisk skurk i Javier Bardems sexuellt ambivalenta Silva och en vacker scenografi (Shanghai och Macau!). Det gör att vi kan leva med Ensam hemma-slutet.
Betyg: betyg: 4 i november.
Listorna är framröstade av Nöjesguidens filmredaktion, som består av Victor Schultz, Amat Levin, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Staffan Erfors.
