Det har varit ett hyggligt filmår. Inte så många stora elefanter har synts till, men i undervegetationen har det kryllat av originalitet. Naturen, krig, animerat och genreomtolkningar har dominerat. Vad gäller temperament har det varit lite... bipolärt. Den mest äppelkindande feelgood-komedin (gärna brittisk) har tampats med riktigt oduschat elände (gärna danskt). I mitten av skalan: ingen hemma. I särklass stod tre filmer. En om makt i det lilla, en om makt i det stora och en om – well, Mickey Rourke.
1. In the Loop
Regi: Armando Iannucci
Manus: Jesse Armstrong, Simon Blackwell,
Armando Iannucci, Tony Roche
I rollerna: Tom Hollander, James Gandolfini, Paul Higgins
Som om det bästa av tv äntligen har tagit sig in i filmens värld, friat och uppgått i en ljuvlig osmos där det viktigaste i äktenskapet är humor. Med blinkningar åt såväl Letterman och Conan som Saturday Night Live förvaltar In the Loop guldet i klassisk politisk satir så fint att man blir tårögd och nostalgisk. Filmen iscensätter ett ”what if” och ett ”why”. Det mest fantasifulla som skulle kunna tänkas gå snett innan Irakkriget bröt ut. In the Loop är en otäckt välskriven historia, där var tredje replik kommer att återfinnas i framtidens politiska citatordböcker. Trots det saknar den varje likhet med lättköpt current affairs-satir. Filmen tar ett flygfoto över den slingriga och djupt förljugna medieverkligheten, och så fort man börjar ana vilket segment som ska zoomas in, hamnar vi någon helt annanstans. Vår krigsgenerations Dr Strangelove må låta storvulet – men någon mer träffande jämförelse kan vi inte hitta.
2. Antichrist
Regi och manus: Lars von Trier
I rollerna: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe
Med en stilistisk skärpa som den här gången har slingrat in sig i urskogen. Naturen förvandlas till en verklig metafor. Allt det där oregerliga och sjuka är livet. Utan moral och raffinering ett slags djungelns lag utan afroromantiska förtecken. Det finns ett oförutsägbart löfte om såväl gott som ont. Det enda Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg har att lita på är att naturen ska visa den goda sidan av sig själv. Alla de mörka känslorna får plats i naturen, långt borta från utbildningar, trender och inredningar. Filmen ställer krav på publiken, är det mänskligheten man får syn på? Vissa vägrade att acceptera att detta också är en människa och ett sätt att se på människan. Efter Antchrist går det inte att ta tillbaka.
3. The Wrestler
Regi: Darren Aronofsky
Manus: Robert D Siegel
I rollerna: Mickey Rourke, Marisa Tomei, Mark Margolis
Vid få men gyllene tillfällen är skådespelare och roll så tätt sammanflätade att de blir omöjliga att skilja åt. Mickey Rourkes porträttering av Randy ”The Ram” Robinson är ett sådant tillfälle. Från botten till toppen-historier engagerar alltid, men det är något ännu mer fascinerande med en dalande stjärna som till slut slår i marken framför våra ögon. Att The Wrestler bygger på viljan att återfå sin heder är något som Rourke oundvikligen känner igen sig själv i och det är därför den som har skött castingen som bör hyllas snarare än manusförfattaren eller regissören. För betänk det faktum att en hockeyfrillaprydd Nicolas Cage var påtänkt för rollen och inse sedan hur nära vi var en tungfotad flopp istället för en modern klassiker.
4. Den fantastiska räven
Regi: Wes Anderson
Manus: Wes Anderson, Noah Baumbach efter en roman av Roald Dahl
Röster: George Clooney, Maryl Streep, Bill Murray
Att bli avundsjuk på ett djurs byxor måste count for something! Man börjar fatta Wes Andersons filmer nu, han är inte särskilt bra på att ta stora grepp på samhället, men fantastisk på små grepp på livet. Och han bidrar med en magisk realism som i alla andra sammanhang bara känns kvalmig (Läs: Gabriel Garcia Marquez). I jämställdhetsfrågan kommer Wes Anderson ingen vart, men han vill väl. Det ligger ett estetiskt rättspatos och gror och sagans form blir perfekt för detta. Den lilla mot det stora. Det fantastiska mot det vardagliga. Det är fint. Den här gången föreslås det att en räv kan vara slugare än mänskliga kapitalister. En behövlig eskapism.
5. Coraline och spegelns hemlighet
Regi: Henry Selick
Manus: Henry Selick efter en serieroman av Neil Gaiman
Röster: Dakota Fanning, Jennifer Saunders, Teri Hatcher
Stop motion-mästaren Henry Selicks filmatisering av Neil Gaimans serieroman Coraline är hans avgjort bästa hittills. Vacker, subtil och levande i varje bildruta är det här finsmakar-3D som får oss att längta efter mer. Selick har inte haft något svindlande produktionstempo sedan A Nightmare Before Christmas (1993), men nu verkar det hända saker. Efter samarbete med Wes Anderson och inträde i Nike-mannen Phil Knights animationsstudio, tycks Selick ha hittat sin plats igen. Nu närmast är det Alan Snows märkliga naturresurssaga Here Be Monsters!, och tills dess tänker vi umgås frekvent med dockflickan Coraline och hennes alternativa världar.
6. Inglourious Basterds
Regi och manus: Quentin Tarantino
I rollerna: Brad Pitt, Christoph Waltz, Michael Fassbender
Ända sedan den första based on a true story-filmen lanserades har filmmakare tampats med att hålla sig till fakta. Alltför ofta har regissörer vägt underhållningsnivå mot sanningshalt, kompromissat och haft en slutprodukt som, vid det här laget, varken är så baserad på en verklig händelse eller för den delen särskilt bra. Med Inglorious Basterds har Quentin Tarantino sagt ”fuck it” och gett oss en version av andra världskriget som inkluderar ett stenhårt judiskt commandoteam, med en sluddrande Brad Pitt i täten, på ett brutalt uppdrag bakom fiendens linje. Resultatet är knappast verklighetstroget. Men vem bryr sig om historia när vi får se Hitler stryka med ordentligt och inte fega ur med självmord?
7. Still Walking
Regi och manus: Hirokazu Kore-Eda
I rollerna: Hiroshi Abe, Yui Natsukawa, Kirin Kiki
Still Walking är en film som fungerar på flera plan. Det visuella i berättelsen blir så meditativt som storyns kritiska punkt önskar vara, men verkligen inte är: ett nedtystat dödsfall i en japansk familj med relationer som aldrig får frid. Det poetiskt realistiska som skildras efter ett trauma. Det vardagliga lilla skitlivet och småaktiga gnabbet, otrohet och matplanering och favorisering av barnen blir ett utsnitt av något större. Det handlar inte om döden, utan om den triviala splittring som kan uppstå efter den. Ett trasigt badrum och en snäsig fru blir berättelsen om livets ofullständighet och ful dålig sorg, som inte är särskilt zen.
8. District 9
Regi: Neil Blomkamp
Manus: Neil Blomkamp, Terri Tatchell
I rollerna: Jason Cope, Sharlto Copley, John Sumner
Neil Blomkamps långfilmsdebut är betydligt mer än en actionpackad högtemporulle med alientema. Det är en högst samhällskritisk film som lär oss något om rasism och vad som händer när regeringar börjar outsourca militär i stil med Blackwater i Irak. Men mest av allt markerar District 9 en brytningspunkt – den här bör vara första gången vi känner sympati för invaderande, insektsliknande utomjordingar. Att det hela serveras i en förpackning som doftar åttiotal, Robocop och Aliens gör det knappast sämre.
9. Brustna omfamningar
Regi och manus: Pedro Almodóvar
I rollerna: Penélope Cruz, Blanca Portillo, Lluís Homar
Vi får anta att det som känns som en parodi på filmskaparen Almodóvar själv, just är en parodi och då har helt plötsligt glimten i ögat och ett kommunicerande med tiden adderats till allt detta kliché-artade, hetlevrade medelhavsputtrande blod som närmast skvätter på publiken i sin hetta. Det är härligt med regissörer som fattat att film är ett visuellt medium, att det är även i färg och form som man kan skapa fiktion. Brustna omfamningars estetik löper skönt parallellt med berättelsen och bildar en saftig enhet, överdriven och känslig. En spansk, numera blind regissör som bytt namn till ett engelskklingande, en eskortflicka på dekis, den eviga assistenten och en krösus spelar drama enligt konstens alla regler.
10. Hunger
Regi: Steve McQueen
Manus: Steve McQueen, Enda Walsh
I rollerna: Michael Fassbender, Stuart Graham
Den brittiske videokonstnären Steve McQueens porträtt av den ikoniske IRA-
medlemmen Bobby Sands, som svalt sig till döds på Belfast-fängelset The Maze 1981, Hunger är en ofattbart djärv film. Förfärlig att titta på, men också hisnande konsekvent i sin skildring av kroppen som politik. Mycket utrymme ges åt sådant som när Maze-internerna, i protest mot att inte tillerkännas status som politiska fångar, ritualsmetar bajs på väggarna – en handling som Margaret Thatcher tyckte var för ociviliserade apor och därmed väsensskild från ”politik”. Hunger blir dock till sist bredare än en ren brittisk epokskildring – det här är en film om förtryck som fenomen. Som sådan är den strålande.
11. Waltz with Bashir
Regi och manus: Ari Folman
Röster: Ron Ben-Yishai, Ronny Dayag, Ari Folman
Förutom att vara en bitvis, ursäkta, sagolik skildring av kriget som mental process, så fungerar Waltz With Bashir som ett slags inspirerande facit på frågan: Vart är filmestetik och berättarteknik på väg just nu? Det finns en visuell kraft och modernitet genom hela filmen som är odiskutabel. När annat vissnat kommer den surrealistiska historien om Ari Folmans minnen från åren i den israeliska armén i början på åttiotalet fortfarande att vara en given utgångspunkt för ett filmlandskap som breddas både teknologiskt och geografiskt.
12. Brudgummín
Regi: Baltasar Kormákur
Manus: Baltasar Kormákur, Ólafur Egilsson
I rollerna: Hilmir Snær Guðnason, Margrét Vilhjálmsdóttir
Baltasar Kormákur håller den nordiska fanan högt. Närmsta man kan komma Sommarnattens leende 2009. Den innehåller alla göttiga ingredienser utom rysk roulette, samtidigt är den allvarlig. Natten innan ett giftermål ska äga rum på avfolkningsort på Island lider brudgummen diverse kval. Han rekapitulerar sitt liv, sina misstag samtidigt som han har en slags svensexa med blivande brudens far och diverse isländska alkoholister. Hela natten är de uppe och psykar varandra. Isländskt vackert landskap.
13. Chéri
Regi: Stephen Frears
Manus: Christopher Hampton efter en roman av Colette
I rollerna: Michelle Pfeiffer, Frances Tomelty, Tom Burke
Att Stephan Frears har den goda smaken att förvalta ett underbart litterärt arv efter den franska författarinnan får en eloge i sig. Filmen är så dum, ytlig och fånig i all sin dekor och tema om framgångsrika horor i den vackraste av perioder i Paris, La Belle Époque. Imponerade så till den milda grad att det inte skulle förvåna oss om Oscar Wilde återuppstått från de döda och lekt konstnärlig cynisk ledare för tutti baletti. Totalt världsfrånvänt med enda ambitionen att behaga. Michelle Pfeiffer tar det vidare och berättar samtidigt en sorglig historia om vår samtid: dels den om att det är gött att ligga med yngre män men också den om att män är sexiga när de får grått hår och kvinnor blir gamla skanks.
14. JCVD
Regi: Mabrouk El Mechri
Manus: Christophe Turpin
I rollerna Jean-Claude Van Damme, François Damiens
Vem älskar inte en underdog? Sedan Jean-Claude Van Damme tog sitt livs snedsteg och spelade in Street Fighter 1994 har hans filmer inte bara varit skrattretande, utan också floppat ekonomiskt. Ingen hade kunnat förutspå att det belgiska muskelberget, 15 år senare, skulle sluta vara patetisk, återta lite av den respekt han har förlorat och göra glansfull comeback. Allra minst att han skulle göra det i en film utan tajta linnen, krystade oneliners och en nästan sex minuter lång tårfylld monolog istället för viga sparkar. JCVD sammanfattar en tidsålder där medial image och verk smält ihop och här kan vi bara älska det.
15. Whatever Works
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Larry David, Evan Rachel Wood, Patricia Clarkson
Woody Allen har den goda smaken att gräva där han står, odla sin egen trädgård och så vidare, i sin bästa film på flera år. En gammal stöt som inte spelas av någon mindre än Larry David och äntligen i anständig miljö, Manhattan, är ett recept lika klassikt och lyckosamt som drinken Manhattan. Huvudpersonen är gubbsjuk och kåt och osympatisk. Det finns en fin självdistans och humor i det som inte syns till så ofta nuförtiden hos manliga auteurer.
16. Terminator: Salvation
Regi: McG
Manus: John D Brancato, Michael Ferris
I rollerna: Christian Bale, Sam Worthington, Helena Bonham-Carter I en tid då usla uppföljare och
fantasilösa remakes haglar tätt får Terminator: Salvation ses som en skräll. Att fullständigt skita i den skojfriska attityden från föregångaren och våga vara becksvart är dessutom ett av årets modigaste drag. Är det någonting Christian Bale kan är det att vara grav-allvarlig och det skänker en tyngd till en serie vars story i ärlighetens namn sedan länge har varit ett virrvarr av logiska luckor.
17. The Informant
Regi: Steven Soderbergh
Manus: Scott Z Burns
I rollerna: Matt Damon, Lucas McHugh Carroll, Rusty Schwimmer
Steven Soderbergh är en ojämn figur. Han har excellerat i social undervegetation, breda penseldrag och mysheistrullar för hela familjen, men uppträtt mer famlande inför sådant som Hollywood, guerillaledare och kosmos. Nu visar han att han kan räkna in en av de allra svåraste grenarna till sin spetskompetens: den luriga, böljande och djupt upplyftande statsmannakomedin, den där Steven Spielbergs Catch Me If You Can fortfarande är en modern standardmeter. Huvudrollen innehas av Matt Damons mustasch, och den är direkt lysande.
18. Slumdog Millionaire
Regi: Danny Boyle och Loveleen Tandan
Manus: Simon Beaufoy efter en roman av Vikas Swarup
I rollerna: Dev Patel, Frieda Pinto
Historien om slumynglingen från Mumbai som misstänks fuska när han åker motorväg genom prisstegen i Vem vill bli miljonär? hör inte till de mer originella Danny Boyle fått ur sig. Tvärtom. Men hantverket är oantastligt (oantastligt!). Femstjärnigt Frank Capra-material av den gamla skolan som kan tina även det mest djupfrysta hjärta.
19. (500) Days of Summer
Regi: Marc Webb
Manus: Scott Neustadter, Michael H Weber
I rollerna: Joseph Gordon-Levitt, Zooey Deschanel
Att årets mest svårfångade film skulle vara en romantisk komedi med Joseph Gordon-Levitt hade vi aldrig anat. (500) Days of Summer – där protagonistens kamp om titelkaraktären hackats sönder i småbitar – blandar omedelbart klassikerstämplat material som den ljuva Hall & Oates-scenen med direkt förfärliga tv-filmsklichéer. Sarkastiska tungor har kallat det här en 27 Dresses för filmsnobbar. Vi nöjer oss med 2009 års största filmmysterium. (500) Days of Summer är en film att se om, älska och bli förvirrad av.
20. Valkyrie
Regi: Bryan Singer
Manus: Christopher McQuarrie, Nathan Alexander
I rollerna: Tom Cruise, Kenneth Branagh, Bill Nighy
Tom Cruise gör en underskattad prestation som tysk naziofficer med lojalitetssvårigheter i en film som tar vara på det, ur dramaturgisk synvinkel, mest förbisedda knepet – spänning. Den människa vars puls inte når alarmerande höjder av allt bakom-kulisserna-drama när Valkyrie rör sig från Hitlers bunker till Berlins regeringskvarter borde sluta punda Valium.
Framröstat av Nöjesguidens filmredaktion:
Niklas Eriksson, Amat Levin och Caroline Ringskog Ferrada-Noli
