Äntligen, Ram Di Dam

Under de två år som passerat sedan Nöjesguiden först intervjuade Ram Di Dam har de gått från klarhet till klarhet. Det enda svårbegripliga har varit skivbolagens oförmåga att signa dem. Nu är den saken också klar, och i höst släpper självaste Stranded det debutalbum som håller på att slutföras när Nöjesguiden träffar dem under ett av deras många Stockholmsbesök.

- Däråt, pekar Ram Di Dams sångare Karl Sundström. På Södermalm, tillsammans med Simon Nordberg. Vi började spela in bara för några månader sedan, och det kommer att ta lite tid. Efter sommaren däremot, då ska vi försöka dunka in så mycket nytt material som möjligt.

 

Men ni är inte gröngölingar.
- Nej, erkänner Karl. Det har inte funnits möjlighet för oss att spela en skiva innan. Om någon hade kastat ett skivkontrakt i handen på oss och sagt ”gör en skiva nu” så hade vi gjort det så klart.

 

Ram Di Dam har spelat tillsammans sedan de gick på gymnasiet för fem-sex år sedan, och deras egenutgivna EP:n A Liar to Admire för två år sedan dyrkades av alla och ledde till bandets första helsida i Nöjesguiden.

- Låtmaterialet har ju bytts ut konstant, säger Karl. Vi har kanske skrivit sextio låtar, och nu är de såklart mycket bättre. På så sätt är det skitbra för oss att debutera nu. Vi har förfinat vårt låtmaterial.
- Det är samma feeling fortfarande, tillägger Hugo Welther. Vi har vuxit mer.
- Jag kan tänka mig att vi hade haft svårare att följa upp en platta nu om vi hade debuterat för två år sedan, berättar Mathias Ek. Och jämfört med vad vi kommer att ha i framtiden, med vår nästa skiva.
- Vi var ju bara sexton år när vi började, minns Karl. Idag är vi 21-22. Den tidsperioden är rätt viktig. Det händer rätt mycket med ens personlighet efter puberteten. 

 

Att Ram Di Dam skulle kunna klassificeras som ett typiskt göteborgskt band tycker de bara stämmer till viss del.

- Jag tror inte att vi kommer att hamna i det facket faktiskt, funderar Karl.. Göteborgs musikscen är ju väldigt liten, vi har såpass få band. Men rent musikaliskt så har vi alltid stått utanför den. Det är klart att man känner sig som ett band från Göteborg, men inte ljudmässigt.
- Man påverkas av sin stad, tillägger Hugo. Men jag skulle inte vilja påstå att det är något vi strävar efter.
- Håkan Hellström, avbryter Karl, har verkligen satt normen för musik från Göteborg.

 

Är ni fans?
- Håkan är nog en av mina absolut största förebilder, erkänner Karl. Fast jag tror att vi kanske också har lite fler och andra musikaliska referenser än just Håkan. Om jag får gissa nu, så har ju Håkan betat av The Smiths-soundet medan vi är lite bredare. Vi har ju lyssnat på lite hårdrock, Neil Young och Björk. Jag tror helt enkelt att vi jobbar i två helt olika musikaliska banor.

 

Fast hade det inte varit lite av en dröm att få dela scen med Håkan?
- Det är roligt att du säger det, skrattar Karl. Nja, det var väl lite snack om att vi faktiskt skulle få spela med honom… men det blev tyvärr inte av. Men det hade ju varit otroligt enormt för oss. För så himla bra tycker jag att han är.

Men på senare år har det blivit rätt mycket Stockholm för Ram Di Dam. Efter en kort huvudräkning kommer vi fram till att de antagligen har spelat tjugo gig totalt i Stockholm. En mycket högre siffra än vad de någonsin har spelat hemma i Göteborg.

- Men det är väl inte förrän nu som vi har byggt upp en slags krets av människor som kommer och tittar på oss.
- Vi hade faktiskt en japanska som hette Marion, minns Mathias. Hon brukade alltid komma hit och se oss spela. Jättetrevlig verkligen.
- Flög hon hit från Japan?, frågar Tobias Sandström.
Mathias rycker på axlarna.

 

Det måste ha känts jättekonstigt?
- Ganska kul, erkänner Mathias.
- Det får man väl räkna med, tycker Karl. Om man bestämmer sig för att jobba med en sådan udda grej som att stå på scen och spela instrument. Att folk kommer att känna igen en.

 

Ni hade ju låten Flashbacks med på ett av FIFA-spelen. Det kanske var därifrån japanskan fick nys om er?
- Haha, skrattar Mathias. Nej, det var innan. Långt innan. Hon drog efter FIFA. Det blev nog alldeles för kommersiellt för henne.

 

Tyckte ni inte själva att det var ett kommersiellt steg då? Vill ni inte hellre vara mystiska, svåråtkomliga än att sälja ut er till TV-spel?
- Hur fan ska man svara rätt på den frågan, säger Karl.
- Exponeringssyftet, säger Mathias och tar över. Det är väl ett smart sätt att få ut sin musik. Eller så kan man lita på att den sprids av sig själv aktivt. Men som band måste man jobba med att få ut sin musik. Så just FIFA-grejen kändes som en fair deal.
- FIFA är ju faktiskt ett grymt spel också, tilläger Karl. Den låten som var med i FIFA var ju också en jättegammal låt som vi redan hade avverkat och betydde inte så mycket för oss. När skivbolaget ringde och frågade oss så var det som om det inte spelade någon roll. Visst, gör det.

 

Ni har ju en sjukt avslappnad syn på det mesta. När ni spelade på Rookiefestivalen i Hultsfred för tre år sedan blev ni brutalt sågade. Men ändå så tog ni det hela med en klackspark?
- Det minns vi, säger Mathias och skrattar. Men det var rätt kul faktiskt. Både nya och äldre band spelade. Alla band fick vänliga kommentarer, typ Cradle of Filth, som har stått på scen tillsammans i tio år och inte kommit någonstans. Sen så kommer någon och ger oss en käftsmäll utan dess like! Otroligt!
- Vi måste ha råkat fälla snubben i korridoren eller något, tillägger Karl. Det måste ha varit något personligt.
- Jag måste få säga att jag tog det med en klackspark faktiskt, minns Hugo. Det var ungefär likadant som när vi släppte vår EP som senare blev recenserad i seriemagasinet Rocky. Och det tyckte vi också var hur kul som helst eftersom EP:n sällan blir recenserade. Men något blev så provocerad av vår musik att de kände var tvungna att skriva något om den. Helt fantastiskt. En månad efter alla andra också!
- Jag måste få säga, avbryter Karl, att praxis för vårt band är att vi vill ha en femma. Eller en fyra. Och får vi inte det så vill vi ha en etta. Det värsta vi skulle kunna få är en ljummen recension. Och det är det sista vi ville ha. Som på Rookiefestivalen då, vi var det enda bandet med det lägsta betyget. Det måste väl ändå betyda något. Vi gjorde ju uppenbarligen ett mycket starkt intryck på just den personen.