Analysera mera!

Bo Madestrand 00:00 1 Jan 2000

 

Göran Hägg tycker att Petter är mer intressant än dagens svenska poeter. Hans katt Sixten fördrar Mauro Scocco. Vi åkte hem till Sveriges minst rumsrena litteraturvetare med en kassett och tio texthäften. Här är hans dom över det svenska musikåret 1999.

Göran Hägg är jämnårig med Iggy Pop. Han är dessutom en av Sveriges vassaste kritiker – antingen älskar man hans kaxiga uttalanden, eller också tycker man att han är outhärdlig självupptagen. Man kan bland annat läsa hans bitska recensioner i Aftonbladet och MånadsJournalen, och ta del av hans retoriktips i bästsäljaren Praktisk retorik.

Men vad vet han om populärkultur? En hel del, ska det visa sig. Om många akademiker nöjer sig med att sitta på kammaren och läsa Strindberg så är Göran Hägg en desto mer engagerad iakttagare av tidens språk och seder. Framför allt: Han lyssnar.

– Jag är road av muntlig poesi, men där är jag ovanlig bland mina kolleger. Men själva ursprunget till ordet lyrik är ju detsamma som engelskans ”lyrics” – vistexter. All lyrik fram till 1300-talet sjöngs. På det viset liknar popmusiken lyrikens före den italienska poeten Petrarcas tid.

Vi besöker Göran Hägg hemma i den höghusliknande villan i Saltsjö Duvnäs en onsdagsmorgon medan han väntar på sotaren. Han har fått ett par dagar på sig att lyssna igenom vår kassett med några mer eller mindre typiska låtar från 1999. Och han har gillat det han hört.

– Ingen av låtarna ni spelat in till mig har några oerhörda konstnärliga anspråk, men de är av intresse. Här finns en form av levande lyrik, i ordets ursprungliga betydelse. Om vi övergår till Rynkebysvenska i framtiden så kommer Petter och Ayo att bli oerhört stora klassiker.

Betyder det att rappen är mer intressant än traditionell rocklyrik?

– Det kan man säga. Den är avgjort av större intresse än dagens svenska konstnärliga poesi. Rappen lever i kraft av sina associationer och den bild den ger av folks upplevelser, och genom sin lek med språket. På så sätt är den konstnärligt intressant.

Men är det rimligt att bedöma den som konst?

– Gör man inte det kan man inte bedöma Homeros heller. Den mesta lyrik som finns bevarad började som ”dåliga visor”, från Catulus till Bellman. Dantes idé var att plocka upp det folkliga språket och det fick han skäll för.

– Petarca kallade honom ”en poet för fiskmånglare och bagare”. De flesta poeter strävar efter att vara tidlösa – de här texterna kommer direkt från den smutsiga och köttsliga verkligheten, och blir på så vis ett litterärt dokument om dagens Sverige.

Och vad säger de om tillståndet i nationen?

– Kärleken är på tillbakagång, onekligen. Men jag tror knappast att den sexuella förbindelsen mellan människor har kommit ur modet. Snarare är det så att poptexterna har tagit över en viktig litterär roll, och att det finns fler känslor som måste skildras. Jämför man med 60-talets kärleksschlagers så handlar de här texterna mer om att vara den man är, där man är.

Märker du någon skillnad mellan de unga musikerna och de äldre?

– De unga står mycket riktigt för det nya. Eldkvarn påminner ganska mycket om Hemingway, en sorts behaglig bitterhet. Jag är svag för det, de är ju i min egen ålder. Men Petter är precis här och nu.

Göran Hägg skuttar ut i köket och kommer tillbaka med famljens kassettradio. Med viss möda lyckas han sätta i tejpen åt rätt håll – ”skratta inte, jag är en typisk humanist” – och lutar sig tillbaka i skinnfåtöljen. Bandet kan rulla.

Pugh

En medelklass lågutbildad man

”Jag är fin, jag är lugn och fin / Mina händer kan bygga en bro i Berlin / Jag är säker jag är trygg / Som ett ädelt vin / Vill inte trängas med nån annan / I nån annans maskin / det står en dåre på kullen / Med en ny religion / Man måste genom IT-porten / För att få komma över bron”

– Njä…Traditionell svensk pop har ofta ett väldigt ålderdomligt språk, här finns åtminstone ett avtryck av hur folk låter i dag. Men som text är det inte särskilt fyndigt. Jag kan känna sympati med hållningen, men…nä. Det är inte roligt.

Ayo

Betongdjungelboken

”Jag är som Baloo / Vandrar rakt genom djungeln / Och spänner min klo / Ni kan glo / Jag äter MCs i stället för myror / Kittlar dödskönt i kistan / Och suger som vampyrer / Ormar sig som Kaa / Bara ålar sig fram / Suss på dig / Hypnotiserar lite grann / Men vem fan / Om inte farsan Ayo / Han får en inbjudan / Till Rinkeby Zoo”

– Här är djungellåten! Jag tycker att den är rolig och fyndig. Han blandar Djungelboken med klichén om betongdjungeln. Man kan ju fråga sig hur det skulle fungera om man inte kände till Baloo, men vilket klassiker är mer spridd i Sverige? Vistexter börjar ofta som en parodi, men överlever offret för parodin. Många av Bellmans mest kända sånger var pastischer på annan musik, men idag är det bara Bellman vi minns.

– Roligt rimmat är det också. Det här är svenskt talspråk som det låter idag, med engelska former och invandrarlån. Även det är likt Bellman, han blandade ju tyska, franska och svenska i sina texter. Så fungerar levande lyrik. Jag förstår inte allt – han ”är tajt som en fläta”, till exempel – men det är bra. Musiken är lite enahanda, men det var den nog på Homeros tid också.

Eldkvarn

27

”Det verkar som regnet kommer / Kvällen är här / Staden är tom / Jag undrar var alla är / Fabrikerna står tysta / Bredvid Motala ström / Någon gräver en gran / I en stad vid Östersjön / Någon reser härifrån / Med två tomma händer / Det här är inte min stad längre”

– Den här låten är jättelång, men den hör till dem som jag tycker är bra. Det är en berättande poesi, nästan ett slags novell. Musiken fyller i texten, precis som i folkvisor. Som form är den släkt med gamla ballader. Vad jag tycker om är att han (Plura) antyder – man kan själv fylla i med egna associationer och minnen. Han använder mest halvrim, men så är det ju i gamla folkvisor också. Det är extremt svårt att rimma på svenska. På italienska är det så jävla lätt att de flesta struntar i det.

Störs du av halvrimmen?

– Nej det blir inte sämre för det. Det hör till genren – det här är poesi för örat, det låter trots allt som rim. Även Dylan halvrimmade för det mesta, och det hade han naturligtvis hämtat från folksången. Det här är den mest berättande av texterna, med ett nu-då-perspektiv. Den får klart godkänt.

Petter

”Det ingen ser / Det ingen vet / Jag är för jävla fet / När jag går på/ Inget tjafs – ingen lek / Har kontrollen plus kollen / Det är jag som dribblar / Lägger bollen / Lägger upp strategier / Skräddarsytt för rollen / Glider fram på daglig basis / Spelar utan facit”

– Jag har problem att höra vad han säger. Det är i hög grad improviserat, får man förutsätta. För den språkintresserade är det ett fantastiskt material. Det är ganska mycket jag inte förstår, jag kan inte uttala mig om hur pass äkta det är. Här finns flera amerikanska influenser – uttryck som ”hej vad händer mannen” bygger på amerikansk jazzjargong från 30-talet. Men det är inget galet i det, det finns en anglosaxisk bakgrund i många av våra gamla folkvisor.

– Det är historiskt intressant, han dokumenterar sidor av vår verklighet som inte kommer till uttryck tidigare. I nedskriven form är det långt mellan roligheterna, men det är roligt. Om 200 år kommer forskare att dyrka detta och skriva fotnoter om vilka Graaf och Liam var. Dessutom är det befriande självbelåtet. Han får ju till det.

Fint tillsammans

Sämre saker

”Vi lyssnar och lär / Tystnar, leker affär / Pustar ut, vi ber / Att nåt bättre ska komma / Och lägger oss ner / Så att vi inte kan se / När vi inte kan le / Åt allt hemskt som är här / Som håller oss kvar”

– När man hör den är det suggestivt, men ser man texten förstår man inte ett jävla dugg. Det är inte dåligt, det är inte det jag säger, men jag blir inte riktigt klok på det. Det är inte särskilt lysande som modernistisk poesi. Här finns en sorts naivism – men hos Scocco skulle det ha varit på allvar. De heter Fint tillsammans, alltså? Det kan inte vara allvar, va?

Mauro Socco

Du är aldrig ensam

”När stormen river / När broarna brinner / När hopp om mening bara försvinner / När du känner dig liten och när ingen finns där / Då är du aldrig ensam / Så länge jag finns här”

– Den enda i familjen som tyckte om det här var katten. Han är en gigantiskt stor mes, han gömmer sig just nu under ängen efter att ha fått stryk av en mycket mindre katt.

– Texten, framför allt i början, låter mycket som Paul Simon i hans mjukaste framtoning. Det ligger oerhört nära Bridge Over Troubled Water.

– ”Du är aldrig ensam ” – jag kanske missar en ironi där? Det är ju alltid en risk. Texten påminner mycket om Svensktopps-språket – ”ebba ut” är inte ett uttryck man skulle använda spontant. Det är en sjunken bild, inte det minsta naturlig. Om jag vore den älskade i texten skulle jag ta honom med en nypa salt.

bob hund

”Nu är det väl revolution på gång? / Jag tycker att väntan börjar bli lång / Bakfickan är tömd på ess / Nykter i en vecka, oändliga sträcka / Jag kan allting om tristess / Jag går upp i morgon, jag väntar till dess”

– Det skulle kunna vara väldigt kul. Men det är inte så kul, faktiskt. Textidén är densamma som i Rolling Stones Satisfaction, men den skulle kunna vara roligare, fräckare. Har jag fördomar mot dialekten? Nej, det är nog inte det. Det är för platt.

Det har sagts att de är imponerade av Majakovskij.

– Det är att ta i. Snarare Mick Jagger. Man ska inte gå över Östersjön över vatten.

Thåström

Från himlen sänt

”Det var jag som kom som ängel / Och aldrig sa jag nej / Sen så sjöng sirener / Och ni föll ner på knä / Sen så sjöng ni med mig / Döva som ni är”

– Det här är fullt godkänt i den gåtfulla genren. ”Som kom från himlen”, ja just det. Den som är lite religiös kan ju få Jesus-komplex av det, den som inte har det får någon sorts pessimistiskt övermod. Det bygger på en klassisk skämttidningsuppfattning av vad den galne säger. Bibelreferenserna är tydliga, det låter som Uppenbarelseboken. Det är nog inte meningen att man ska kunna tolka texten. Det här påminner mig om Edith Södergran, det går inte att INTE tycka om. Det är gåtfullt på ett väldigt bra sätt.

Wille Crafoord

Vad gjorde du i det dära rummet

”Jag vet med säkerhet att π är en bokstav för en grek / Och om man har ett intresse för skupltur / Bör man gå på glyptotek / Och helt kart är det bäst för en gepard / Att dra runt på en savann / Och att det ska va ägg i bearnaise – det är nåt jag också kan / Men vad gjorde du i det dära rummet?”

– Texten är roligare än sången. Det är en välbekant formel att arbeta med massor av överdrifter, det gjorde till exempel den franske författaren Villon i sina ballader. Språkligt är det roligt med blandningen av korsordsreferenser som ”glyptotek” och att han säger ”det dära”. Han har en helt annan dialekt än i Rinkeby.

Han brukar jämföras med Povel Ramel.

– Det skulle inte jag göra, spontant. Har det inte mer med rösten att göra, det pojkaktiga?

Moderna män

Eveline

”Är det något du saknar / Din strama hud hindrar ett leende / Dina linjer utan former / Vid 45 sprang du i mål / Kan du vänja dig / Kan du bli som dem / Som glömdes bort / Sömnen släpper nu / Din symmetri är ny / Eveline väcks till liv”

– Det här är en text som fullständigt övergår mitt förstånd. Man får en känsla av scenen där de vaknar upp i Alien, men jag undrar om det är så? Förmodligen. Den är inte direkt dålig, men den säger mig inget. Det kan ju finnas någon science fiction-referens där som jag inte känner till. Den lämnar mig relativt likgiltig.

 

Av Bo Madestrand för Nöjesguiden 1999/2000

 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!