Det är inte ofta, men det händer att man stöter ihop med band som verkar ha allt klart för sig från första början. Amason är inte ett av dem. På mindre än ett år har deras artistiska strategi att ta det som det kommer, gjort att de hamnat på de största scenerna på kortast tänkbara tid. Längst in på Mellqvist kaffebar, ett stenkast från INGRID:s lokaler, sitter utvalda delar ur gruppen - Petter, Pontus och Nils - och fingrar på formuleringarna. Om en dag spelar de på årets upplaga av Popaganda, och vi slår oss ned för att tala om hur de kommit dit de kommit.
Varför låter ni som ni gör?
– Vi har aldrig tänkt ut hur det ska låta när vi sätter igång. Vi ställer i princip fram instrumenten och kör, säger Nils.
Efter att ha lyssnat igenom er nya EP några gånger låter alltsammans ganska förutsättningslöst.
– Precis. Det är väl ungefär så det är. Vi är ju gamla kompisar, och då blir det väl lätt så, säger Nils.
– Vi har ju gått i skola ihop sen vi var små, några av oss, och det spelar ju in en del, tillägger Petter.
Petter sportar en för dagen The Band-inspirerad look som speglar av sig i ett robust Lennon-skägg, hatt och kavaj. Det är inte mycket som inte får en att vilja tro att John redan är klonad. Pontus fingrar på sin mobiltelefon, skruvar på sig och tillägger:
– Det är väl Gustav och Amanda som kommer från lite andra håll kanske. Men även dom kommer från ungefär samma musikaliska bana.
Men jag är intresserad av era olika musikaliska förmågor - vad har ni för roller i gruppen?
– Solobasist, skrattar Petter.
– Ska jag säga någonting som är unikt med oss så är det väl att alla i gruppen är låtmänniskor. Alltså: vi spelar inte våra individuella instrument, vi spelar låtarna. Det tror jag är något som förenar oss. Vi är alla väldigt intresserade av låtar, säger Pontus och kontrasterar med allvar.
Hur blev det just ni: när och hur började Amason ta form?
– Vi är bröder, säger Pontus och pekar på sin långe bror.
– Vi tre i soffan har känt varandra och spelat med varandra sedan urminnes tider. Vi gick i samma klass i tonåren. Och Amanda har vi känt sen några år tillbaka, och pratat löst om att göra någonting med ganska länge nu. Gustav har vi väl känt under lite kortare tid. Men efter att ha snackat om att börja göra något ganska länge så bestämde vi oss över en öl för att faktiskt börja spela in.
Jag har läst just det - att ni träffades i alkoholen…
– Haha, ja, men det gör nog de flesta band. Men ja, det ligger mycket sanning i det. Men det är väl den grej som sticker ut absolut minst med oss. Alkoholen.
Är ni intresserade av alkohol - helt fristående från hur ni träffades?
– Hahaha, ja, visst.
Att lyssna på Amasons helt nypressade EP är att lyssna på ljudet av hur sommaren dör. Inget popkollektiv låter lika melankoliskt omtänksamma som Amason just nu, och Popaganda markerar festivalsommarens definitiva slut. Lyssnar man på Went to War - den singel som släpptes i juli - är det tydligt att Amason är en popgrupp som kan förvalta ett ganska speciellt vemod. Det är en popsingel som rinner en ur händerna; som sommaren gör i augusti. Ljudbilden: en korsbefruktning av ett Fleetwood Mac höga på nektar och ett The xx på antidepressiva.
Amason är en samling människor som verkar handplockade ur indieelitens kokande kittel. Här finns Amanda Hollingby Matsson - känd under monikern Idiot Wind. Här finns Gustav Estjes från Dungen. Nils Törnqvist och Petter Winnberg från Little Majorette. Och brodern Pontus från Miike Snow. De har precis släppt sin första EP, men innan dess lyckades gruppen få fäste genom att bara finnas till. Singlarna Margins och Went to War blev snabbt låtar som krokade sig fast i alla kritiker med inflytande. Cirkulationen var igång, Amason blev buzz.
Ni har redan hunnit beskrivas som ett superband - hur känner ni kring det?
– Det var någon som skrev det när vi hamnade i en lista över någons, ja jag vet inte vad det var. Det är ett ganska fånigt epitet. Larvig sensationsjournalistik, säger Pontus.
Den titeln har dock spridit sig ganska frekvent över internet.
– Ja, men det känns som det skrivs i ganska skämtsamma ordalag ändå. Det är inte speciellt smickrande annars, menar Pontus.
Varför har det gått så här snabbt? Från Soundcloud till Way Out West och Popaganda på mindre än ett år.
– Det kommer ju från INGRID, allting. Det har varit en ganska lätt väg att gå. Det går väldigt snabbt att få ut saker nuförtiden. Man kan gå från inspelning till utgivning på bara några klick, säger Petter. - Ja, själva tanken med INGRID var ju att produktion och släpp skulle ligga nära. Vi spelar in, mixar, mastrar, och sen kan vi ge ut det. Vilket är väldigt skönt, i och med att man kan hoppa över skivbolagsfloskler på ett väldigt smidigt sätt. Det är så mycket hitte-på-grejer i deras värld. Du vet, att det måste gå x antal veckor till release och sådana typer av saker. Här gör vi på vårt eget sätt, och det går ju bevisligen, och sen får vi väl se senare hur mycket bättre det är att tänka på det sättet, menar Pontus.
– Det är ju så mycket roligare också när det blir så konkret och snabbt, tillägger Nils.
Skulle ni säga att det är lättare att leva i musikindustrin nu, än för bara några år sedan?
– Jag tycker inte riktigt att man lever i musikindustrin på det sättet. Man lever väl i den så till vida att det är vår försörjning. Vi har ju inte så mycket med den traditionella musikindustrin att göra. Jag har ju i alla fall ingen kontakt alls med den världen. Alla artister, högt som lågt, samlas ju snarare i sådana här sammanhang, och sen finns väl dem som släpper Idol-skivor på andra sidan. Det är väl så det ser ut, säger Pontus.
Är ni lika förutsättningslösa på scen, som ni verkar vara i studion?
– Ja, det är ganska mycket samma tänk där. Vi kör bara. Jag tycker det är en skön känsla att säga till publiken att de ska hålla tummarna, säger Petter och skrattar.
Men det känns verkligen som en ganska aktiv del av er - att ni tar det som det kommer?
– Ja, så är det ju verkligen. Men det är också en del av hela tjusningen med att göra musik på det här sättet. Att vi sätter oss ned och spelar när vi träffas, och så blir det som det blir. Och så försöker vi samtidigt se till så att inte blir ploj av allting, säger Nils.
Ja, det känns ju som det finns en risk för det.
– Men det bygger ju bara på hur väl vi tar oss på stort allvar eller ej. Vi jobbar väl med en ganska allvarsam lätthet. Bara ta skivomslaget som exempel. Det tog cirka tre sekunder att bestämma det. Men därmed inte sagt att omslaget inte är grymt. Vi litar ganska mycket på vår magkänsla. Det är ju BARA magkänsla i våra grejer. Och jag tycker inte det blir varken plojigt eller dåligt. Det är supergruppsnivå på oss, säger Nils och skrattar.
När jag lyssnade på Went to War för första gången kände jag att ni hade lyckats förvalta en sorts melankoli och ett vemod. Vad skulle ni själva säga om er ljudbild?
– Jag tycker att det där vemodet är en rätt bra beskrivning. Även Älgen har en sorts atmosfärisk, vemodig grej över sig. Det kommer nog återkomma rätt mycket, just vemodet, säger Pontus.
Vad ser ni fram emot på Popaganda, utöver er egna spelning?
– Vi har ganska dålig koll, men The xx spelar va? frågar Pontus oss alla.
– Ja, och hon den där brittiska sångerskan, vad heter hon…
Jessie Ware?
– Ja, precis, hon, säger Petter triumferande.
– Hon är jävligt trevlig, säger Nils.
Amason spelar klockan 15.45 på Stora scenen under fredagen.
