Alexandra Pascalidou ställer sig frågan varför public service, trots decennier av mångfaldsarbete, inte lyckas bredda vilka som får synas, höras, styra och ställa i och bakom TV-rutan. Hon söker svar i en exklusiv intervju med New York Times vd, Mark Thompson.
När SVT möblerade om sin morgonstudio städades mångfalden bort. Trots att den finns inskriven i public service sändningstillstånd fanns föga variation av ålder, etnicitet, klass, kultur, geografisk hemvist, språk.
SVT svarade på kritiken med att de “inte nådde ända fram denna gång”. Som så många andra gånger. Trots decennier av mångfaldsarbete som kostat licensbetalarna miljoner i form av titlar, satsningar, föreläsningar och konferenser.
Varken sändningstillstånd eller krav och kritik verkar bita. När en debatt nyligen arrangerades på SVT och SR om ”invandring och journalistik” hade inte en enda paneldeltagare egen erfarenhet av invandring. Lek med tanken att debatten skulle handlat om kvinnor och journalistik med enbart män som talare. Eller blott heterosexuella som diskuterar homosexualitet och journalistik.
"Vill vi nå och förstå hela världen måste vi anställa dem vi vill nå och förstå"
Istället för att skriva det jag och många med mig redan skrivit hundra gånger förut valde jag att intervjua en person som makthavare brukar lyssna på. En som inte kan avfärdas lika lättvindigt. En vit anglosaxisk man. En av världens mäktigaste mediemänniskor. Mark Thompson före detta chef på Channel 4, BBC och sedan 2012 ordförande och vd för New York Times. Thompson talar om mångfald och inkludering som ödesfrågor för media.
– Vi måste kämpa emot monokulturer. Den bästa journalistiken uppstår när och där journalister är oense. Mångfald berikar redaktionerna, fastslår han när vi träffas på New York Times Democracy Forum i Aten och sedan på Costa Navarino på Peloponessos.
Han erkänner utan omsvep att New York Times är en homogen organisation och att de borde diversifiera mera.
– Vi måste spegla hela vår läsekrets och olika kulturer och länder. Mångfald berikar både redaktionerna och nyhetsflödet. Med en rikare blandning av bakgrunder ökar kreativiteten. Vill vi nå och förstå hela världen måste vi anställa dem vi vill nå och förstå. Det är än viktigare för TV-bolag än för tidningar eftersom TV-stjärnorna är synligare.
Det låter självklart men så fort man yppar ordet mångfald kommer motstånd och misstänkliggöranden. Man kan inte tala om mångfald utan att väga in identitetspolitik som blivit ett rött skynke för tjurskalliga motståndare mot allt som handlar om representation, reflektion och rättvisa.
– Media blir lätt en syndabock och måltavla för folk som motsätter sig mångfald eller som anser att vi överdriver och till och med har mer mångfald än vi borde. Vi måste definiera mångfald brett. Bokstavligt talat betyder det många olika människor med olika bakgrund. Mångfald handlar om tro, övertygelser, perspektiv men såklart också om kön, sexuell orientering och etniskt ursprung. Det är exempelvis ett problem att de flesta västerländska medier som rapporterar om religioner själva inte har religiösa reportrar. Det hjälper inte direkt i rapporteringen. Ingen skulle någonsin resonera så med exempelvis sport. Att någon som hatar sport får rapportera om det”, säger Mark Thompson som påminner om det som ofta glöms bort i debatten:
"Det är exempelvis ett problem att de flesta västerländska medier som rapporterar om religioner själva inte har religiösa reportrar”
– Det finns grupper i våra samhällen som känner sig underrepresenterade och orättvist behandlade. Först och främst kvinnor för att män får fler och bättre jobb och högre löner. Vi vet att människor med annan etnicitet, som ser annorlunda ut men är en del av vårt samhälle känner sig orättvist behandlade. Även om det låter politiskt korrekt måste vi ta deras klagomål på allvar och hantera dem.
Och här levereras ännu ett begrepp som stämplar en självklar demokratisk ambition som något suspekt. Hur kan något kategoriseras som ”politiskt korrekt” när verkligheten visar motsatsen? Varför låter det politiskt korrekt?
– Våra samhällen förändras fort. Många äldre män minns en värld där kvinnor inte ens jobbade. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har inte smälts av hela befolkningen. Det finns de som fortfarande förvånas och oroas över kvinnornas framfart. Länder som Storbritannien och Sverige var en gång i tiden etniskt homogena där alla såg nästan likadana ut. Min hudfärg, blekt degliknande rosa-gul, var vad man förväntade sig och förändringsfarten väcker oro. Vi ser en backlash i många Europeiska länder och i USA. Nu kanske många undrar varför vi ser en backlash när det folk oroar sig för inte har hänt men det är den mänskliga naturen. Många av Trumps väljare anser att de hamnar på efterkälken för att minoriteter får förmånligare behandling. De tror på fullaste allvar att president Obama tog jobb från vita och gav dem till svarta. Du kommer inte hitta stöd för detta någonstans i statistiken. Det är inte sant. Men känslan av förbittring och backlash är en politisk realitet.
Så hur arbetar ni konkret med mångfald?
– Vi försöker vara rättvisa. Varje gång det finns ett jobb ser vi till att få ett brett spektrum av kandidater och nå ut till andra miljöer. Vi försöker uppmuntra alla, oavsett bakgrund, att söka. Många minoriteter kanske tror att vi på NY Times vill ha en elit examinerad från Oxford eller Princeton. Men om de kommer till redaktionen lär de upptäcka att vi har många kvinnor på seniora positioner och även etniska minoriteter – inte så många som det borde vara men ändå. För oss handlar det både om social rättvisa och affärsmässig lönsamhet.
Mångfald ger klirr i kassan. Rätt kompetens kostar mindre och sparar slantar. Redaktioner med reportrar som behärskar flera språk och kulturer, med förankring i olika områden, med andra nätverk och förtroende i andra målgrupper innebär ju konkurrensfördelar?
– Vissa reportrar är mer familjära med vissa miljöer. Vi måste rapportera från länder och platser där man behöver specialkompetens. Det går inte att bara flyga in och börja rapportera. BBC har ett stort antal permanent placerade i Pakistan som är pakistanier och i Afghanistan hade vi nog 180 personer under kriget varav bara ett par var västerlänningar. Publiken, en del av dem med bakgrund och familjeband i landet har ofta mer kunskap och kräver adekvat information och rättvis rapportering. Gör man ett misstag i till exempel konflikten mellan Pakistan och Kashmir smälter telefonerna ner direkt.
I ditt öppningstal på Democracy Forum sa du att monokulturen på nyhetsredaktionerna inte speglar verkligheten. Jag twittrade ut det och fick direkt screenshots på er ledning och styrelse. Den ser, åtminstone visuellt, relativt homogen ut.
– Som många andra mediebolag är vi i en övergångsfas. Vi har några uppenbara exempel bland annat chefredaktör Dean Baquet – han är afroamerikan. Den mest seniora på affärssidan är en kvinna. Det finns flera individuella exempel. Men det är sant – bland tolv i styrelsen har vi bara fyra kvinnor. Men det är fyra. Inte en. Vi borde göra mycket mer. Vi är rättvisa i vår anställningspraktik men jag skulle vilja se en bredare representation av etniciteter och flera möjligheter för kvinnor. Jag skulle också vilja se mer av ett globalt ledarskap som idag inte bara är övervägande amerikanskt utan även väldigt New York-baserat.
BBC har satt upp specifika mål och siktar på femtio procent kvinnor i rutan och i ledande roller genom alla genrer. Åtta procent funktionshindrade i etern och vissa ledande roller. Åtta procent hbtq. Femton procent svarta, asiater och etniska minoriteter i etern och i ledande roller genom alla genrer till 2020. Vad tycker du om mätbara mångfaldsmål?
– Jag var ju med och satte de där målen. Jag tror man ska sätta upp mål för att proportionellt representera befolkningen. Jag tror inte på hårda deadlines. Man ska inte sätta folk som rekryterar och utvecklar karriärer under alltför hård press men man ska försäkra sig om att de faktiskt utser den bästa kandidaten. Även om det råkar vara en vit man.
Mångfald och inkludering är ju inget nytt för svenska medier heller. Public Service har genom åren ägnat många miljoner och projektplaner utan att ”nå ända fram”.
– Ledare och chefer har ett personligt ansvar att hitta mångfald. Om de inte hittar får de leta mer. Samtidigt kan man inte förvänta sig att public service ska rätta till samhällets alla problem.
Democracy Forum samlar världens tyngsta tänkare och mäktigaste människor och alla verkar tycka likadant. De talar om mer demokrati och alla oroas över växande inkomstklyftor, alla ogillar Trump. Vad tycker du om det?
– Demokrati börjar betyda något när du lyssnar och engagerar dig i människor du inte håller med. Ibland är det viktigt att få kraft från likasinnade men demokratin designades inte för en grupp som håller med varandra. Hela mekanismen är skapad för argumentation och för människor som är oense. Man är tvungen att lyssna på varandra i en församling eller där det kan verka omöjligt när alla försöker övertyga varandra för att de står så långt ifrån varandra. Som ung journalist bevakade jag det smutsiga kriget på Nordirland. Några tusen människor dog. När jag började rapportera hade konflikten redan pågått i 10-12 år. Mina äldre kollegor och chefer sa att konflikten skulle pågå för evigt. Men det tog slut. Motparterna som hatade och misstrodde varandra satte sig vid förhandlingsbordet och fann en fredlig lösning.
Vi måste ta in olika människor och exponera läsarna för ett brett spektrum av åsikter. Även åsikter de ogillar. För några månader sedan tog vi in Bret Stephens i New York Times, en Pulitzer Prisbelönt konservativ ledarskribent, före detta kolumnist för The Wall Street Journal. När han skrev sin första artikel blev många av våra läsare arga. Men det är bra för själen att ta del av andra perspektiv.
Var det ett försök att tillfredsställa de som ofta stämplar journalister som politiskt korrekt vänsterpack?
– Det är för att ge den delen av publiken en röst. James Bennett som tog beslutet vill bredda åsikterna och jag råkar också veta att han anser att vi inte har tillräckligt många längre ut till vänster som vi har mitt-vänster. Så vi söker en sådan också. Och vi saknar en stark feministisk röst.
Mångfald handlar också om klass. Internationella institutioner som FN, IMF och Världsbanken varnar för det växande sociala och ekonomiska gapet mellan folket och eliten. Vad kan ni, eliten, göra?
– I många länder slutade eliterna lyssna på vanliga människor. Det bästa eliterna och elitinstitutioner som NY Times kan göra är att börja lyssna på riktigt och vara rättvisa. Det bästa och det enda vi egentligen kan göra är att spegla ”de andra” och hjälpa till med att åtminstone ge tänkande medlemmar från båda sidorna en chans att förstå den andra sidan. Vi måste lyssna och försöka förstå vad som sker. Men ska inte överskatta vad journalistiken kan åstadkomma. Vi är reportrar. Inte fredsmäklare.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2017.
