Aktivisten och konstnären Segal Mohamed

Med en genuin kärlek för ord och text är Segal Mohamed en av de starka röster som behövs så mycket just nu.

Segal Mohamed är en mångfacetterad person. Hon är poet och skådespelerska men själv kallar hon sig för aktivist och konstnär.
– Jag skapar konst av saker som växer ur mig som sedan andra kan ta del av. Det är min definition av en konstnär, förklarar hon och fortsätter:
– Det känns stort att säga för det är något som har tagits ifrån mig som liten. Att jag inte har haft rätt att drömma om att bli konstnär, så det känns som ett erövrande att säga “jag är konstnär”. 

Av Göteborgs Posten har Segal blivit utnämnd till Göteborgs framtida kulturhopp. Av oss på Nöjesguiden har hon varit nominerad i kategorin Årets Scen med Angereds teaters uppsättning De Andra. Efter en demonstration, där de precis överlämnat en lista fylld med namnunderskrifter mot stoppandet av Burka songs 2.0, stöter vi in i varandra. 
– Jag blev glad för utnämningen, i GP, men undrar samtidigt vad den betyder för mig, säger hon.
– Vad är det inom loppet av ett år som ska jag ska hinna skapa och vad har andra för förväntningar på mig? På ett sätt avfärdade jag den för jag kände mer “låt mig få min tid att utforska vad jag vill göra”.

Jag ska inte ljuga. Jag har länge velat intervjua Segal. På något vänster har jag alltid funnit henne intressant. Hennes förmåga och vilja att förändra världen med hjälp av ord och text har sedan start lockat mig. Något som genomsyrar allt Segal säger och gör är kärleken för sin stadsdel Angered i Nordöstra Göteborg. Stadsdelen som för henne är synonym med gemenskap och nyfikenhet.
– Inget annat ställe har givit mig den värme som Angered har gjort. Där har jag aldrig känt att min existens har blivit ifrågasatt – där har jag och mitt skapande alltid varit en självklarhet. Istället för att neka mig potential har Angered möjliggjort. 

"Bara för att det är en teater i förorten menas det inte att det är en teater för förorten."

Teatern säger hon har varit den främsta ingången i “ordets gåva” och det var här hennes starka samhällsintresse växte sig starkare. Hon drar paralleller till när hon tidigare arbetade med projekt som utgick ifrån hennes egna historia. 
– Det var extremt revolutionärt att inse att mina ord var publikens lag. Där fick jag äntligen berätta om min syn på samhället och att se att min röst hade ett värde i sig och kunde påverka andra. 

Var det svårt för dig att ta den platsen?
– Det började egentligen när jag var 13. Innan dess hade jag alltid gömt mitt skrivande men när jag kom till teatern började jag fokusera mer på varför klassklyftorna är som de är och det internaliserade förtrycket – att man måste föra en kamp för att upprätthålla det ens föräldrar förlorade och känna att man är begränsad i sin ingång till samhället.

I många fall har Segal blivit benämnd som förortens röst, vilket hon säger har varit svårt att ta till sig. Hon förklarar att hon själv ser sig som en röst för de som tror på det hon skapar och framförallt de hon känner en tilltro till. 
– De är mina medsystrar, mina småsyskon och de som växer upp i gemenskaper som liknar den jag växte upp i men som av någon anledning har fått sina röster tystade.  Jag är även en röst för de som har berövats på sina drömmar och sina inre barn som fantasin är. 

Att arbeta med kultur i de stadsdelar som politiker kallar för utsatta områden är något som enligt henne inte är en dans på rosor. Bakom stängda dörrar döljer sig en problematik som är svår för en som inte är kvinna eller person med utländsk bakgrund att förstå. 
–  Vilka det är som arbetar på teatern är verkligen viktigt, det avgör i sin tur vilka det är som kommer dit. Varför satsar man inte på de ungdomarna som är aktiva och är väldigt tidiga i sin karriär genom att inte ge dem en möjlighet att bli anställda inom teatern? På så sätt blir teatern i fråga en större del inom Angereds gemenskap, säger hon, och fortsätter:
–  Bara för att det är en teater i förorten menas det inte att det är en teater för förorten.