48 timmar Brooklyn

Text och foto: Emil Arvidson [B]Jag provar meningen[/B] "Manhattan is a fucking shopping mall" på tre slumpvis utvalda personer som besöker Greenpoints ledande nattklubb, Club Europa (1). Ingen förstår vad jag säger, eller engelska överhuvudtaget. Greenpoint är av tradition Brooklyns polska område. Det ligger längst upp i norr, vid bron till Queens. När jag bodde i Greenpoint för fem år sen blev jag alltid förvånad av gubbar på barer som lovade att de inte varit på Manhattan på tjugo år. Idag är jag äldre och förstår bättre. Min tanke med den här artikeln var att göra Brooklyn uppifrån och ner på två dagar. Tanken var också att göra det på ett vuxet sätt - i rock, kavaj och min nya cashmerehalsduk. På Club Europa har jag på mig kläderna, men ingen annan uppför sig. När vi kommer in pågår en skönhetstävling. Några polska tjejer i fleecetröjor står på en scen och ser ointresserade ut, medan en tjackad konferencier delar ut priser (dvd-film till tvåan, ölbiljetter till ettan). När dj:n börjar pumpa eurodisco exploderar klubben i rinnande shots och robusta polacker som hoppar i ring. Jag och min vän försöker smälta in, men lyckas knappt beställa våra glas med vodka. [B]En timme senare[/B] står en man i svart rock, svart mustasch och slokhatt uppe på scenen, omringad av fyra säkerhetsvakter. Jag är glad nu, och ser i honom inte ljudisolerade rum och gaffatejp, utan ett photo-op. Fem minuter senare står jag inne på ett kontor och säger: "I'm a journalist". En vithårig man i dyr kostym sitter framför mig. Han tittar på mig uppifrån och ner och blåser en stor, rosa bubbla med sitt tuggummi. Bubblan smäller och smetar ut sig över hans läppar. Jag vill att någon ska säga något mer. Dörren öppnas, mannen med hatten kliver in och vi blir snabbt vänner. Han heter Mark och är både Club Europas vaktchef och tv-deckaren Kojaks stuntmans son. En improviserad intervju avslöjar också att han uppskattar polackers "old school values" när de slåss. Efter att min kompis har tagit några bilder på mig tillsammans med en man med suspekt börsmäklar-look som vevar champagneflaskor omkring sig och säger att han äger klubben går vi därifrån, förvirrade. Klockan är ett. För att vakna ur drömmen tar vi en taxi söderut, mot Williamsburg. [B]Efter att under[/B] fem - tio års tid blivit invaderat av unga människor, "konstnärer" och eurotrash betraktas stadsdelen Williamsburg idag med stor skepsis av New York-bor. Den stora hipster-backlashen är i full gång, och att bo här har sedan länge gjort dig till en karikatyr. Till och med hippa svenskar beskriver idag området som "Mallorca ungefär" istället för den blandning av loft, övergivna industrier och spännande barer som det var. Jag får också höra att tjejgäng från Manhattan som alla ser ut som Rachel i Vänner har invaderat stadsdelen på helgkvällarna. Det verkar vara höjden av något. Innan min resa läser jag vad en skribent i New Yorks svar på Nöjesguiden, Village voice, skriver. Han åker till Philadelphia för att uppleva loftfester av den tokiga typ man kunde gå på i Williamsburg runt millenieskiftet. Det är möjligt att jag gick till andra ställen när jag bodde i området då, men jag tycker inte så mycket har ändrats. Nu är det ju så med nästan all gentrifiering - den är alltid kraftigare när man sitter i ett annat land, eller bara en annan del av staden, och berättar vilka fasansfullt kommersiella saker som hänt med stället som var så mysigt, ruffigt eller jävligt ghetto för fem år sen. Gatorna kring norra delen av Bedford avenue, de kvarter där man inte ska kunna kasta ifrån sig en organisk falafel utan att träffa en svensk fotoassistent, har ändrats en aning på ytan. Några butiker har tillkommit, hyror har gått upp, barerna har blivit fler - men skillnaden i stämning är marginell. Det går fortfarande bra att gå omkring och flina åt spända hipsters om man vill det, precis som det fortfarande funkar att gå två kvarter ner mot vattnet och sätta sig och röka heroin vid ett garage, om man vill det. Jag vill bara höra en bra låt. [B]Via lädersofforna, soultjejerna[/B] och den röda belysningen på Royal oak (2), indiehänget på Pete's candy store (3) och något så finurligt som en fest på bryggeriet som gör Brooklyn Lager (4) letar vi oss fram till Supreme trading (5), en stor lokal som är bar, klubb och galleri. I rummet längst bak klämmer ett kollektiv i bekväma kläder fram lite folkrock med hjälp av många fioler, inför några utslagna hipsters utspridda på fällstolar. Vi sätter oss i den främre baren. Den är rödmålad och rymlig, drinkarna är starka och dj:n spelar dansmusik från 2003. [B]Det är lätt[/B] att associera Williamsburg, Brooklyn och hela New York med något splitternytt och fräscht, men om man pratar om trendkänslighet så ligger de i New York ofta något år efter till exempel Stockholm, både vad det gäller musik och kläder. Åk alltså inte till Brooklyn för att höra de senaste Kompakt-släppen, åk hellre hit för att gå på reggaetonkonserter med fyratusen skollediga tonåringar. Det är i alla fall vad jag längtar efter när dj:n på Supreme trading vevar gamla Mylo-låtar. Vi går vidare till Savalas (6), en bar med litet dansgolv och trevligare musik. Ikväll spelar Caps N' Jones, två vrålande dj:s ur Diplo-skolan. De använder den gamla metoden att alltid ligga två drinkar före sin publik. När min kompis vill ta en bild stänger de av musiken och skriker om Sverige, sen taktmixar de Three six mafia med Morrissey. Spelar man gamla örhängen hjälper det om man mixar bra och viftar mycket med armarna. [B]Om du vill röka[/B] inomhus i Brooklyn efter förbudet är det bra att söka sig till mer slitna områden, i Williamsburgs fall ut mot vattnet, eller ner under bron som JMZ-tunnelbanan går över. East river bar (7) är en lagom förfallen kvarterskorg. Vi behöver stoppa kvällen en aning, med biljard och vänner som bor i kvarteret. När någon tänder en joint kommer barens ägare förbi och vill smaka. När vi stöttar upp det lutande biljardbordet med delar av väggen blir han entusiastisk över vår kreativitet och försöker snacka sig in i spelet. Lite längre västerut finns JR & son (8), för dig som har tröttnat på hippa barer och behöver en hög femtioåriga hobbyalkisar i täckjacka som sitter framför en tv och skymfar Oprah på eftermiddagarna. Skidhyttsinredningen på Lodge (9) är också mysig på något sätt. Eller varför inte slappna av och gå till vuxendagiset Alligator lounge (10), där en gratis, stenugnsbakad pizza följer med varje öl. Är man mer hungrig finns även de fantastiska hamburgarna och musslorna i plåtlådan The diner (11) längre ut mot vattnet, samt, tillbaka vid Bedford: otrolig thai för sju dollar, på överdesignade Sea (12). Jag tycker mycket om dansmusik, men den scenen är rätt liten i Brooklyn idag. Man kan få en känsla av hur det var om man tar en taxi genom Bedford-Stuyvesant en varm sommarnatt och hör gamla discolåtar skruvas upp på alla bakgårdar, medan femtioåringar tänder grillarna. Men vår tids techno och house är svårare att få tag på. Jätteklubben Volume, som startade genom att boka både Kompakt-stjärnor och Dizzee Rascal, har stängt och det är brist på andra stora klubblokaler. I natt har vi egentligen bara tur. [B]Ett loft i[/B] Bushwick (13), fem kvarter från vår lägenhet, har under dagen varit plats för någon form av kulturfestival. Den avslutas med fest. På dansgolvet står en svarv, John Tejada spelar minimal techno. Publiken är mer blandad än man vågat hoppas på. Gamla Chelsea boys samsas med bleka hipsters, ravekids, män som ser ut som datareparatörer men dansar som Paradise garage-stammisar, hippies och vi. De flesta besökare kan inte ens jag placera i en fördomsprofil, som det alltid är på de bästa festerna i New York. Mitt sällskap tappar modet när vi blir blåsta på olika saker av en tjej som sysslar med dockteater och har blommor i håret. Jag har inte varit på en bra klubb på ett halvår och dyker in på dansgolvet. Drinkarna kostar nästan inget så folk kastar dem på varandra. Innerst inne känns det som att jag har tappat bort något när jag tycker att det är en bra idé att en tjej utan tröja står på ett arbetsbord och häller öl i mitt ansikte. [B]Dag två[/B] [B]Jag och min[/B] flickvän vaknar i en lägenhet med svampmålade väggar. Vi bor på fjortonde våningen i ett slitet höghus i södra Williamsburg. Annonsen fanns på Craigslist (14) (förmodligen fortfarande det bästa stället att hitta boende, cyklar eller partner i New York) och har balkong mot Manhattan. Vår hyresvärd kallar sig Ronnie Sunshine. Han är en snäll man som inte riktigt lämnat sextiotalet och tycker det är fantastiskt att vi är svenskar, att min flickvän är musiker och att vi orkar lyssna på berättelser om dagarna när han jobbade som kändischaufför. Jag tror inte riktigt på allt, och han drar fram en plånbok med bilder på sig själv tillsammans med John Lennon, Dylan, Hollands prins ("perfect when you're traveling with baggage from Amsterdam, HAH!") och en uppskrämd Salvador Dali i baksätet på Ronnies taxi. När vi betalar hyran får vi gräs som fredsgåva. [B]Det är dags[/B] för lunch när vi äntligen kommer ut på gatan. Vi bor en kort promenad från Peter luger steakhouse (15), en institution i amerikanskt kött. Den 119-åriga restaurangen innehåller inte så mycket mer än vitklädda servitörer (med ett rykte om sig att vara fruktansvärt otrevliga), rustika möbler och tjocka New York-gubbar som ser ut att ha mycket makt. Framförallt finns här USA:s bästa porterhouse-stek och hamburgare. Vårt sällskap har utökats med en svensk popsångare, för dagen klädd i slitet linne, rosa kofta och sneakers. Restaurangens ägare, som står i entrén och välkomnar gäster, vill nita honom. Han vänder sig om och ser ut att leta efter ett sätt att avvisa oss utan att bli stämd i enlighet med någon modern uppfattning om sexuellt likaberättigande. Vi rusar till ett bord innan han hinner öppna munnen. [B]Under den grillade[/B] ytan har vår medium rare-stek konsistensen av en perfekt mogen mango. Jag har aldrig ätit något så mört i hela mitt liv. Servitören förklarar avspänt att steken (som rekommenderas för två personer) väger runt ett kilo, samtidigt som en annan, lite mer upphetsad man, smäller några hamburgare i bordet och väser "The besssst burger in the world". Jag håller med. Det enda jag saknar är en slips att slänga över axeln medan jag äter. I taxin ner till Park slope kommer febersvallningarna. Jag har aldrig ätit så mycket kropp på en gång. Park slope och Prospect heights består till stor del av mysiga, övre medelklass-områden. Delin på hörnet innehåller alltid lyxmat och alla färska frukter man vill ha. Här bor också New Yorks "latte sippin liberals": författare, frilansskribenter, konstnärer som faktiskt tjänar pengar. Husen ser ut som att även familjen Cosby bor här. Park slope är brownstone-meckat nummer ett, man kan promenera i timmar och bara bekräfta den bild av mys-Brooklyn som alltid innehåller en tanke om att dricka öl på den tegelröda trappan till sitt hus. Vi hoppar ur taxin i Prospect park (16), New Yorks bästa park, där vi möter några medlemmar ur popkollektivet Ladybug transistor. De har en amerikansk fotboll, turnévitsar och tips om att gå till Veggie castle (17) - resultatet av några jamaikaners uppköp av en av hamburgerkedjan White castles restauranger. En av fin-Brooklyns affischpelare, skådespelerskan Jennifer Connelly (som bor nära parken och ofta tas upp som ett bevis på att Brooklyn börjar få sitt eget Fifth Avenue) sitter och matar sin bebis på en bänk. Om jag inte varit så upptagen med att smälta in i idyllen hade jag kanske vågat gå fram och prata. Istället somnar jag på en filt, medan barn flyger drakar och spelar fotbollsmatcher på slänten nedanför. [B]Några timmar senare[/B] har vi tagit oss ännu längre in i kärnan av gamla Brooklyn - området kring Brooklyn heights. Vi tittar in på kvalitetsbokhandeln Book court (18), där jag köper Truman Capotes A house on the heights, en text om hur det var att bo i de här kvarteren för femtio år sen. Redan på den tiden drogs folk till Brooklyn heights lite som till ett museum - det här är delen av Brooklyn som sålde ut redan på artonhundratalet. När Brooklyn bridge blev klar 1883 drog eliten, och redan på Capotes tid kunde man frossa i all bedagad glamour samtidigt som man klagade på packet som flyttade in. Idag har man bara råd att titta på lägenheterna vid den berömda promenaden (19) som följer Hudson river. Ett bra ställe att guppa omkring i en snygg halsduk. Brooklyn heights är kvarteren du går i för att titta på äldre, grånade män i dyra rockar och bekväma tröjor, som på ett värdigt sätt biter sig fast vid en bild av sin stad som inte längre riktigt stämmer. Medan solen går ner promenerar vi bort till restauranggatan Smith street, förbi fina serieaffären Rocketship (20) och fram till en bar som nyligen blivit utnämnd till Brooklyns bästa. Brooklyn social (21) var förr i tiden en klubb för italienska herrar, och har varsamt byggts om för oss andra. Varje detalj är perfekt. Bardisken är lagom sliten, aldrig smutsig och lång. När jag får en perfekt Riposto (krossad mandarin, rosmarin, vodka) och tittar på foton av gubbar i kostymer och gigantiska mustascher känner jag hur vi smälter in i ett hörn av rummet. Alla som börjar fylla upp barstolarna blir snygga i det milda ljuset. Jukeboxen är bra. [B]Lite längre in[/B] i Park Slope finns franska, light-bohemiska baren Barbés (22) - det bästa stället att ragga upp en New York times-skribent på. Bar Reis är (23) också lite romantisk och Southpaw (24) i närheten är bra om man vill gå ut (en av Brooklyns bättre blandklubbar, The Rub, kör en gång i månaden). Middag äter vi i våra hemkvarter, på en fransk, lite hemlig bistro som heter Moto (25). Det är det perfekta stället att trösta sig med när man inte blivit insläppt på någon av de halvprivata sydamerikanska kokainbarerna under tunnelbanebron (26). De brukar vinka glatt i fönstret men aldrig öppna. Jag är tidigt på Moto för att hinna läsa New York times och dricka Brooklyn Lager. Gör gärna det här på en söndag, när tidningen väger några kilo och kräver en hel kväll. Det enda som stör när jag sätter mig i baren är en ensam kille med popfrisyr och stora glasögon. Han är överallt, stöter på alla i lokalen och pratar högt om att Williamsburg har förändrats så mycket (ungefär motsvarigheten till att diskutera lägenhetspriser i Stockholm). Alla vänder sig bort när han vrålar till mig, över baren och Nina Simone-skivan som snurrar, "Dude! Do you know the original creator of Looney Tunes?" Jag vet inte. Två minuter senare blir den jobbiga killen matad med linsröra av någon som ser ut som Zadie Smith. Jag är för långt inne i söndagsstämningen för att pussla ihop vad som har hänt. En timme senare har vi ätit sparris med rivet kokt ägg, kronärtskocka kokad i citronvatten och en fantastisk fransk tomatsoppa. Två timmar senare sover vi. [B]Dag 3[/B] [B]Min sista dag[/B] börjar i Red hook (27), en del av Brooklyn som är lite krånglig att ta sig till (ingen tunnelbana) och av vissa beskrivs som "nästa Williamsburg", eftersom det tydligen bor några lesbiska här. Om man letar går det säkert att gräva upp någon som tycker att även Red hook börjar bli för gentrifierat och fullt av hipster. För mig känns det som att komma till en fiskeby. Jag stöter på en och annan skäggig konstnär på väg ner till vattnet, där någon anlagt ett par trädgårdar och en vattentaxi går till Manhattan. Det blåser friskt och känns långt från allt som har med New York att göra. På vägen tillbaka försöker jag gå in på den legendariska baren Sonny's (28), men de har inte öppnat. Jag ser bara en fiskehåv genom det smutsiga fönstret. Det blir istället några andra barer med lätt maritima teman och slitna bartenders längs Van Brunt avenue innan jag sätter mig på en buss till en tunnelbana, som i sin tur åker till Brooklyns sydligaste spets, Coney island. Jag träffar min flickvän vid Stillwell avenue-stoppet. Om man promenerar härifrån, längs med Coney islands berömda boardwalk (29), österut mot de ryska kvarteren, får man så mycket bedagad charm och Brooklyn-nostalgi det är möjligt att svälja. Här handlar det om klassikerna: Köp en pina colada i en halv meter lång plastbehållare, ät en majskolv och en av Nathans hot dogs (30). Titta på de ryska gubbarna som spelar schack. Bada om det är varmt. Brooklyn, hela New York faktiskt, är perfekt för en stilstudie i ålderdom. På nästan varje restaurang eller finare bar jag är sitter pensionärer med hippare kläder än någon på Bedford avenue. Det pratas om hur unga, rika människor flyttar in i nya delar av Brooklyn, gör om och förstör. De här dagarna får jag mer känslan av hur pensionärerna håller stora delar av Brooklyn kvar där det en gång var. Sen är det upp till en själv om man är sugen på Truman Capote eller Devendra Banhart, om man vill vara Steffo Törnkvist eller leta efter det där som väl hette electroclash. Det är under de här dagarna jag för första gången bestämmer att jag blivit gammal. Coney Island är bäst på tidig höst, när det mesta är stängt och det blåser in mot barerna vid Brighton beach. Vi dricker öl på en rysk servering vid vattnet (31). Några hundar springer på stranden, bredvid oss är det födelsedagsfest för en liten flicka. Hon blåser ut ljusen i sin tårta medan servitörerna dansar kring bordet. Ingen lägger märke till oss, som bara vill smälta in och se solen gå ner i vattnet.