48 timmar Berlin

Inte en taxi i sikte. I ungefär fem minuter står jag och min vän Wyatt förvirrade, med stela ben och utan handlingskraft. Utanför ställets enda telefonkiosk ringlar en lång kö, men vi vet inte vem vi ska ringa eller varför så vi struntar i att sluta upp. Runt omkring oss står omoderna bussar med slutdestinationer i Polen parkerade. Busscentralens enda kiosk är stängd och barn gråter. Berlin ZOB [B](1)[/B] är en hemsk plats och vi måste härifrån. På snabbtåget som tar oss mot mer civiliserade delar av stan är sätena klädda i hysteriska pastellmönster, reklamen kommer från 80-talet och kvinnan mittemot bär tjockare nylonstrumpbyxor än någon jag någonsin sett förut. De tre första tonerna från Star Wars-soundtracket följt av en lugn röst förklarar för oss att det är dags att byta tåg. SAS Radissons [B](2)[/B] hotell är mer än ett hotell, det är också ett gigantiskt akvarium. På riktigt. Bakom de stiffa männen och kvinnorna vid incheckningspulpeterna reser sig en enorm cylinder full av vatten och fisk. Och längst där inne står en skolklass med kamerorna tryckta mot glasrutan. Det är inte alls lika imponerande som vi blivit lovade. Imponerande är heller inte vår svit, balkongen är bara två decimeter bred och rummet är precis lika litet som hotellrum brukar vara. Visserligen har vi den gamla katedralen precis utanför fönstret och Al Jazeera på plasma-TV:n, men vi längtar ut. Vi ringer våra vänner Kenji och Till som lovar att komma och möta oss nere i lobbyn om en halvtimme. En dusch och en timme senare är vi på väg upp till rummet igen. Kenji och Till vill gärna se vårat rum och vi vill gärna bjussa på minibaren. Efter ytterligare en timme är vi äntligen på väg ner igen. Vi stannar till i hotellets tröttsamt japaninspirerade bar. Det är såklart kliniskt, strikt och allt annat som japaninspirerade barer är. Ur högtalarna spelas knappt hörbar sval house och ljuset är lätt ultraviolett. Tjejen bakom bardisken har färgat håret svart, har eyeliner och en svart japansk klänning. Hon ler inte i onödan och jag gissar att hon leker asiatiska. Intill henne står en allvarlig japansk man och skär en gurka tunnare än papper. Allt är jobbigt konceptuellt och som barens enda gäster är det svårt att inte vara ett störande element i den sparsmakade miljön. Drinklistan är dock långtifrån sparsmakad, här finns lätt hundra olika sorters vatten och fler sorters vodka än vi visste existerade. Vi måste testa. På köpet får vi fluffiga räkchips och för att stilla den mest akuta hungern beställer vi in ett fat perfekt skuren sashimi. De nykära Kenji och Till berättar om hur de träffades på internet, stämde möte i San Francisco och ett halvår senare skaffade lägenhet tillsammans i Berlin. Till har bott här under större delen av sitt liv, Kenji har precis börjat plugga tyska. Allt låter perfekt och deras lycka smittar av sig, vi beställer ytterligare en runda sliskiga daquiris av bara farten. En halvtimme senare befinner vi oss hos Monsieur Vuong [B](3)[/B], en modern vietnames i stadsdelen Mitte. Som av en märklig slump har vi blivit placerade intill stället enda akvarium. Från varje bord i den fullsatta lokalen hörs sörplande, alla sitter med en gigantisk skål under näsan. På väggen hänger ett uppblåst foto av Monsieur Voung himself som ung, han spänner musklerna. Alla i personalen bär likadana t-shirts och alla verkar stressade. Menyn ovan bardisken berättar att här ikväll erbjuds tre ynka rätter. Jag vill ha Pho, men det finns inte så jag nöjer mig med en WonTon-soppa. Jag känner mig en smula snuvad, det här är knappast en vietnamesisk restaurang hinner jag tänka innan en sådan där gigantisk skål hamnar framför mig. En munfull soppa senare har jag helt glömt bort att sura. Soppan är perfekt. Och de små pastaknytena som simmar däri är klockrena. Kenji böjer sig fram över bordet och viskar att den gamle mannen vid bordet bakom är herr Voung och jag låtsas imponerad. Till hittar ett vykort med samma motiv som fotot på väggen och innan jag hinner förstå vad som händer har den gamle mannen vid bordet intill skrivit sin autograf åt mig. Nämen oj, tack, säger jag och viker ihop kortet. Mannen vinkar åt mig när jag vänder mig om. Hej då. Vi slinker in på 8mm bar [B](4)[/B] för en snabb drink, i bakgrunden visas experimentell film och här är alla förvirrat lyckliga. Ibland spelar band här, men ikväll står en mager kille och hans skivor för underhållningen. Saxofonpunk studsar mellan betongväggarna och någon dansar på en stol tills den faller isär. Varenda jävel röker. Luften är så tjock att den aldrig verkar orka sig ner i mina lungor. Jag tänder en cigg i självförsvar men släcker den snart igen. De andra vill dra och jag med. Till tar sin scooter och jag, Wyatt och Kenji hoppar in i en taxi. Kenji försöker konversera med chauffören, men han har inget tålamod med nybörjartyska. Utan ett ord kör han oss till Kottbusser Damm. I baksätet pratar vi om Hanoi Rocks, Mötley Crüe och Guns 'n' Roses. Det är vackert hur rutten sleezerock kan förena människor världen över. Jag förstår aldrig riktigt om Ankerklause [B](5)[/B] är en båt eller inte. Hursomhelst har vi Landwehrkanal på andra sidan räcket och en mängd maritima prylar runtomkring oss. Vi beställer caipirinhas, som är kvällens drink, av en liten tjej helt klädd i tatueringar och piercingar, hon försvinner ut genom en dörr och kommer inte tillbaka. Runt omkring mig knuffas fulla och svenniga Berlingrabbar till alternativrocken som strömmar ur jukeboxen. Någon lägger sin hand på axeln på tjejen intill mig och drar undan henne från baren. Plötsligt har jag en ny granne som vänder sig mot mig och säger Hallo. En stor och arg bartender ser vad som händer och knuffar bort min nye granne. Tyska svordomar. Jag anar slagsmål och undrar tyst var våra drinkar tog vägen. Den arge bartendern rycker på axlarna och jag är precis på väg därifrån när den tatuerade tjejen dyker upp med fyra limefyllda glas. Vi hittar ett ledigt bord på uteserveringen där allt är lite lugnare. - Kringlor! Korv! [B]Huh?[/B] - Vill ni köpa kringlor eller korvar? Allt går till välgörande ändamål, berättar en tant som skulle kunna vara min farmor för tjugo år sedan. [B]Eh, jag vet inte, eller jo, en kringla då.[/B] Jag betalar henne en halv euro eller något och hon säger att det kommer att glädja de hemlösa. Kenji frågar om han får ta ett foto, säger att hon kommer att vara på bild i en svensk tidning. - Naturligtvis, säger kvinnan och poserar vant med sin korg på magen. - Ni har säkert redan sett mig på TV där, jag har varit med överallt. Mutti kallas jag, och jag har varit på MTV. Hon berättar att hon går runt bland Berlins barer varje kväll och säljer just kringlor och korvar. För pengarna köper hon mat som mättar de hemlösa, de är hennes vänner. Alla känner Mutti. Jättefint. Jag går till baren för att skaffa fler caipirinhas, men den arge mannen meddelar att de inte gör fler ikväll. Det tar för lång tid. [B]Ok, fyra öl och ett kvitto då tack.[/B] Buttert häller han upp fyra öl och letar sedan efter kvittoblocket i säkert fem minuter. Jag är övertygad om att det oläsliga han skrivit på papperet är en grov förolämpning, men Till försäkrar mig om att det bara betyder 'diverse'. Jukeboxen spelar The Smiths och jag vill gå. Vi dricker snabbt ur de jättelika glasen. En av Tills vänner driver en svartbar [B](6)[/B] som bara är öppen på torsdagar och det är dit vi ska nu. Mitt huvud snurrar och jag har ingen som helst initiativförmåga längre. Dit de andra vill går jag. Utifrån ser det ut som vilken liten butik som helst, men där inne råder full fest på lokalens alla femton kvadratmeter. Samtliga öl kostar 2.50, oavsett om de är små eller literstora. Eftersom jag är idiotsvensk pekar jag på den största flaskan. Med min halvurdruckna öl under armen lutar jag mig mot en vägg i hopp om att verka avslappnad istället för skitfull. Tills väninna, hon som driver stället, kommer fram och presenterar sig. Hon har fått reda på att jag ska skriva en guide om Berlin och ger mig en handfull bra tips som jag dessvärre aldrig kommer att minnas. Jag försöker fokusera blicken, försöker formulera meningar och hoppas att jag inte verkar lika dum som jag såklart framstår. Någon annan berättar om hur Berlin är fullt av sådana här barer, där man träffas och dricker billig öl och lyssnar på skivor. Dessutom finns det restauranger som folk driver i sina hem, där man betalar så mycket man tycker att måltiden varit värd. Jag kommer på att jag är hungrig igen och undrar om några sådana ställen har nattöppet. Det har de inte, men däremot måste jag testa currywurst - världens bästa nattkäk. Snart sitter vi i en taxi igen, den här gången på väg mot stans grymmaste currykorvar. Utanför Curry 36 [B](7)[/B] ringlar kön lång. Solen har varit på väg upp ett bra tag men för den tjocka tanten inne i gatuköket lär det inte bli någon vila än på ett tag. Svetten rinner ner för hennes panna och jag är övertygad om att jag ska få bevittna mitt livs första hjärtinfarkt. Med en hastighet och precision som skulle få vilken industrirobot som helst att klappa ihop av avund snittar hon upp korvar och lassar upp stekt lök till hela Berlins alla hungriga morgonpigga. En halvtimmes kö och mitt livs första currywurst senare förstår precis jag varför vi åkt ända hit för att käka korv. Det är så osannolikt gott. Jag funderar en stund på att ställa mig längst bak i kön igen, jag vill ha mer, men kommer tack och lov på andra tankar. Efterfest. Kenji och Till bor precis runt hörnet säger de. De har sprit och en sprillans ny lägenhet som de vill visa upp. Väl där hinner jag tänka IKEA innan jag får en mördarstark drink i handen och somnar med kläderna på till ljudet av mummel. Oj, jävlar hotellet. Klockan är tio och vi borde vara i en helt annan del av stan just nu. Istället ligger jag på en stor färgglad beanbag i Kreuzberg och stinker rök. Med huvudvärk och gårdagens kläder. Kenji sträcker mig en kopp kaffe, som såklart är alldeles för svagt. Han tänder en cigarett och jag svär på att jag tillslut har fått lungcancer. Överallt IKEA. [B]Uhh, jag tror att vi borde skynda oss tillbaka till hotellet. Borde nog checka ut snart...[/B] - Till har redan fixat det där, hans mamma jobbar med hotellbokning och ni har fått några timmar extra. Jag orkar inte fråga hur. Tar tacksamt emot den stora mjuka handduken och spenderar sedan en halvtimme i duschen i hopp om att vakna. En timme senare står vi och trycker näsan mot skivbolaget Bungalows [B](8)[/B] fönster. Ingen verkar vara hemma. Därinne ligger leksaker och trängs med Stereo Total-skivor, kitsch kommer aldrig att sluta vara populärt i Berlin. Måste ha fruktost. Vi passerar ett nytt ställe som såklart heter Neu [B](9)[/B], tyskarnas favoritord. Här säljs skivor på dagarna och öl på kvällarna. Kreuzberg har ganska många helt okej skivbutiker, några av dem heter Logo [B](10)[/B], Mot Shallplatten [B](11)[/B], Space Hall [B](12)[/B] och Scratch [B](13)[/B]. Men jag är hungrig, bakfull och inte alls sugen på skivor. På Kaiserstein [B](14)[/B] serveras vi fruktost värdig en kejsare. Fler sorters bröd än jag orkar räkna och skinka från alla Europas skinkländer. Den färskpressade juicen känns som en hel burk vitaminer och kaffet är kolsvart. Det avslutande glaset champagne gör tricket, jag är redo för en ny dag i Berlin. På vägen till tunnelbanan stannar vi till ett gäng tråkiga second hand-butiker(Faster Pussycat [B](15)[/B], Dawn [B](16)[/B], Colours Kleidermarkt [B](17)[/B] och Uko Fashion [B](18)[/B]) fulla av blytunga parkas och trånga syntetkläder. Jag känner mig äcklig i gårdagens kläder och har ingen lust att köpa någon annans gamla. På hotellet duschar jag igen, borstar tänderna, byter om och sedan tar vi en taxi västerut. Till anrika hotellet Savoy [B](19)[/B]. Någon berättar att det var här Greta Garbo bodde när hon var i stan. Om det är sant eller inte spelar ingen roll, hur som helst har David Byrne skrivit ett litet tackbrev som finns att läsa i det lilla häftet som ligger på vårt skrivbord. På golvet ligger en tjock röd heltäckande matta och ovanför sängen hänger en tung himmel i samma färg. Badkaret har spruckit och bidén känns lite äcklig. Skit samma, det är skönt att slippa skandinavisk asienfäbläs för en stund. Efter en timmes powervila står vi vilsna utanför hotellet. Utan mål promenerar vi upp mot Kurfürstendamm [B](20)[/B]. Jag ser till min förtjusning taket med mercedesmärket där Christiane F lekte till tonerna av Bowie i Banhof Zoo-filmen. Där är också den där söndersprängda kyrkan [B](21)[/B], miljoner skolklasser samt en massa skittrista svenska butiker som Lindex och Kapp-Ahl. Vi bestämmer oss för att åka österut igen. Vi kör genom Tiergarten [B](22)[/B] och förbi de berömda skandinaviska ambassaderna. Om det beror på det berlinska vattnet eller att det är evigheter sedan jag klippte mig spelar ingen roll. Mitt hår är en bångstyrig, efterbliven boll som kräver vård. Nu. Jag bestämmer mig för att stanna till på första bästa ställe för att få det fixat. Men när första bästa ställe uppenbarar sig - Vokuhila [B](23)[/B] - och jag börjar ångra mina ord. Vokuhila betyder vorne kurz inten lang, med andra ord: hockeyfrilla. Ända sedan Grand Royal gjorde sitt berömda mullet-nummer har den klassiska frippen känts ganska trött. Jag tycker att alla skämt om frisyren är tråkiga. Men, vad fan, jag går in i den lilla retrolokalen och frågar en tjej (som inte alls har hockeyfrilla) om de har någon tid under dagen, hon skakar uppgivet på huvudet och jag går lättad ut igen. I Prenzlauer Berg trängs små butiker fulla av nya designers, second hand-prylar och skivor. Jag glömmer strax bort håret och går istället in på East Berlin [B](24)[/B]. Här hänger färgglada och välartade plagg med screenprintade öststatssymboler på. Dum som jag är köper jag ett linne med TV-tornet på, trots att jag vet att jag aldrig kommer att bära det. Nåväl. Hälsar på hos lokala klädlabeln Thatchers [B](25)[/B]. Fortsätter på Kastanienallee och trillar in på Franz & Josef Scheiben [B](26)[/B], köper ett gäng begagnade skivor av en snäll och stereotyp skivaffärsgubbe som visar sig extraknäcka som Berlin-guide. Tvärs över gatan ligger Da Capo [B](27)[/B], som jag sedan tidigare vet har många tusentals udda gamla skivor. Just idag verkar Berlins alla 60-åriga rockvänner ha samlats här och jag orkar inte trängas. Går istället in på Station B [B](28)[/B]. Brother Danielsson hörs ur högtalarna och jag lämnar nöjd stället med Dat Politics senaste under armen. Ser en skymt av min hårboll i ett fönster. Fy fan vad illa, jag måste klippa mig. Första bästa. Efter fem minuter dyker Haarstaion [B](29)[/B] upp - ett ställe som jag aldrig i mitt liv skulle besöka om jag vore hemma, jag svär. På Haarstation tar man en nummerlapp och sitter ner på en obekväm plastfåtölj och väntar. Skitkass brutal techno hörs ur högtalarna och varje frisör ser ut som ett misslyckat experiment. Snart är det min tur och en lång bög tvättar mitt hår, han frågar var jag kommer ifrån, när jag svarar Sverige nickar han och säger sedan inte ett ord till. Efter tjugo minuter insvept i en handduk är det min tur att träffa frisören. Såklart får jag hon som jag hoppats på att slippa, hon med gult, fult och asymmetriskt hår. Hennes lugg slutar strax nedanför pannfästet och min strax ovanför nästippen. Jag vill inte bli som hon. Jag måttar en centimeter med tummen och pekfingret, klipp bara lite. Ok, säger hon och snart ligger halva håret på golvet. När det är dags för luggen ber jag henne igen att bara ta lite, lite. - Straight? No fucked up? [B]No, definitely no fucked up, please.[/B] Hon ser besviken ut, och som för att hämnas klipper hon min lugg strax ovanför ögonbrynet. I spegeln ser jag mitt nya förvånade ansikte. Vi går förbi Chicks on Speeds kontor [B](30)[/B], och fortsätter ner mot Mitte. Överallt ser jag reflektionen av min för korta lugg. På Orlando Schuhe [B](31)[/B] köper jag ett par röda skinnsandaletter, och på Pro Qm [B](32)[/B] skaffar jag en bok med bilder från gamla östtyska byggnader. I en liten jobbig prylbutik hittar jag en kortlek full med kebabstånd från Berlin. Det börjar bli middagsdags. Jag var skeptisk redan långt innan vi bokade bord. Äventyr är inte min grej. Och att planera för udda restaurangupplevelser låter som idioti. Att Till dessutom berättat om ett gummiband han tuggat på i fem minuter innan han insåg att det nog faktiskt inte hörde hemma i rätten han beställt gjorde mig knappast mer förväntansfull. Men, jag vill inte verka svår, så jag går med ett tillgjort leende över gården in till Unsicht-Bar Berlin [B](33)[/B]. Väl där blir vi placerade vid ett lågt, runt bord i ett halvdunkel bar. Jag dricker två snabba glas rött i hopp om ökat mod medan vi synar menyn som består av ett gäng usla dikter. Inte nog med att vi inte ska få se maten, vi får heller inte veta exakt vad vi har att vänta oss. Hurra. Jag chansar på en fyrarätters med kalvtema, Wyatt kör på nöt. Plötsligt drabbas jag av ett infall av entusiasm. Om orsaken stavas vin eller hunger struntar jag i, att äta i mörker kanske är skitkul. Kroppens olika sinnen och allt det där. -- Hej, jag heter Sandy och jag är er servitris för kvällen. Alldeles strax ska jag leda er in ett rum som är helt mörkt, jag kommer att tala om för er exakt var allting står på ert bord och om ni behöver någonting så är det bara att ropa mitt namn. Ok, svarar jag och hör inte ett ord. Jag svär på att hon inte alls är blind. Möjligen synskadad, men inte alls blind. Hon tittade nämligen rakt på mig när hon närmade sig vårt bord. Att hon dessutom går helt obehindrat runt andra människor i lokalen är helt klart misstänkt. -- Lägg dina händer på min rygg så går vi in i matsalen. Jag lyder. Och Wyatt lägger sina händer på min rygg. I ett litet led stapplar vi in i det totalaste mörker jag någonsin upplevt. Jag kan inte låta bli att fnissa. Sandy leder mig fram till min stol, och jag sätter mig klumpigt till rätta. Under de nästa två minuterna sitter vi stumma mitt emot varandra. Jag väntar på den där stunden då man vagt kan börja urskilja konturer i mörkret. Men ingenting. Jag blundar och öppnar ögonen. Skillnaden är obefintlig. Det är helt klart en upplevelse. -- Ok. Here I am again, säger plötsligt en bekant röst. Sandy har dykt upp från ingenstans och har våra förrätter med sig. Långsammare än någonsin förr äter jag upp en helt poänglös sallad med trist vinägrett och krutonger. För att distrahera min besvikelse bestämmer jag mig för att gömma Wyatts ölglas. Och, visst, det är skitkul. Men strax är det dags för soppan, som även den är en gruvlig besvikelse till sörja. Jag försöker med samma trick igen, men satsar på skeden den här gången. Lika kul. Huvudrätten kommer in. Vattnigt potatismos, skivad smakfattig kalv och brunsås som bara skulle kunna konkurrera med min gamla skolmatsal i äcklighet. Dessutom har någon dumpat ett berg av sönderkokta, gigantiska broccolibitar över det hela. Jag har ingen lust att gömma fler saker, och dessutom börjar jag bli riktigt kissnödig. Att ropa en främlings namn rakt ut i mörkret känns inget vidare. Jag försöker först lite försiktigt. Sandy? Inget svar. Försöker igen. Inget svar. Till slut tar jag i lite mer. Men Sandy verkar inte vara i närheten. Jag börjar bli irriterad, men vågar inte klaga. Döva har ju som bekant typ hundra gånger bättre hörsel än alla oss andra. Och dessutom kan hon mycket väl stå precis bakom mig och tjuvlyssna. När vi äntligen blivit ledda ut ur blindheten är det dags att leka lite. Vi blir tilldelade en riktig meny med facit till det vi gissat att vi just ätit. Alla rätt. Men det känns knappast som något att glädjas över. Vi pröjsar mer än vi någonsin tidigare gjort i Berlin och känner oss som två seende puckon när vi promenerar ut genom dörren. Jag behöver något starkt för att komma på bättre tankar. Vi sätter kurs mot Oranienburgerstrasse och dess barer. Här står sådana där konstiga klonade tyska horor med puffiga jackor, hotpants och minimala midjor åtsnörda av fannypacks varje kväll. Just ikväll verkar de ovanligt uttråkade och sysslolösa. Jag föreslår att vi tar en snabb drink på Obst & Gemüse, en ganska trevlig bar som ligger i en gammal frukt- och gröntbutik, där jag varit förut. Vi passerar en hel drös uteserveringar med kulörta ljusslingor på vägen dit. Väl framme upptäcker jag att stället genomgått en sådan där omotiverad ansiktslyftning. Numer verkar haket heta O&G [B](34)[/B], inredningen liknar tusentals andra barers och jag suckar besviket igen. Vi drar vidare. Stannar istället till på Ambulance [B](35)[/B], som sägs vara populärt för sina cocktails. Men en trist deep house-dj och snygga drinkar hjälper inte. Nästan oavsett var i Berlin man befinner sig ser man TV-tornet [B](36)[/B] vid Alexanderplatz [B](37)[/B]. Som dödstjärnan i Star Wars tittar det ondskefullt futuristiska klotet ner på dig. Det är en underbar känsla. Och dessutom ett oslagbart sikte om man råkat gå vilse. Längst uppe i den blinkande bollen ligger en bar och restaurang, det är dit vi är på väg. För att komma upp måste man först betala några euro till en tvättäkta östtysk kvinna, titta på bilder av andra höga byggnader världen runt, tacka nej till att få sin handstil tydd och åka snygg hiss tillsammans med ett par andra turister. Jag älskar det. Restaurangen är halvtom. Vi sätter oss vid ett fönster, och släcker lampan för att få bättre utsikt. Till en början blir man nästan lite åksjuk. Sakta, sakta roterar vi runt den fasta baren. Utanför glider Berlin förbi. Vi beställer martinis av en ny östtysk kvinna. Den imponerande raka paradgatan Karl Marx Allee försvinner ur långsamt ur synfältet. Vi blir serverade de värsta drinkarna någonsin, men det spelar ingen som helst roll. Det här är perfekt. Någonstans ifrån hörs musik, någon spelar en sjukt bra instrumental version av Kylies [I]Can't Get You Out of My Head[/I]. Vi snurrar makligt vidare. Rakt nedanför oss ligger vad som en gång för länge sedan säkert var det pampigaste varuhuset [B](38)[/B] på den här sidan muren. Plötsligt dyker källan till den ljuva musiken upp. På en pall sitter en man i 60-årsåldern, med vitt skägg och en keyboard full av fantastiska pre-sets. I ren glädjeyra beställer vi varsin ny kass drink som vi sveper innan vi konstaterar att vi roterat ett helt varv. Dags att gå. Ett par minuters promenad från Alexanderplatz ligger Hackescher Markt [B](39)[/B], ett mardrömslikt pittoreskt ställe som får vänner av små gulliga innegårdar att dregla. Här finns ett gäng trista butiker, samtliga med engelska closed-skyltar hängandes i fönstren. Här finns också en helt vedervärdig liten affär [B](40)[/B] som är helt tillägnad Östtysklands mulliga version av Herr Gåman. Butiken säljer musmattor, magneter, sparkdräkter, iskuber, väskor, vingummin, nyckelringar och typ tusen andra saker som du inte behöver. Fy fan vad jag är trött på uppiffad ostalgi. Vi går in på första bästa lilla bar, som råkar vara Cinema Café [B](41)[/B]. Stället har visst funnits där i evigheter berättar pratsugen tysk. Ett av få ställen som inte genomgått den obligatoriska Mitte-behandlingen. På väggarna hänger såklart bilder från gamla filmer och genom högtalarna plågar någon oss med gammal Manic Street Preachers. Alla här inne röker. Somliga försöker se cineastsmarta ut. Tjejen bakom disken vill inte växla min 20-eurosedel, utan börjar plocka mynt ur handen på Wyatt istället. Som två trumpna barn bär vi våra stora glas med wiessbier ut på den intilliggande gården. Här sitter vi ensamma en stund. Jag försöker förklara varför jag inte klarar av Manics pompösa och deprimerande melodier, men just som mitt resonemang verkar ta form blir jag avbruten av en hel hord människor som dykt upp från ingenstans. Det visar sig snart att de just sett den verklighetsbaserade skräckfilmen Supersize Me som visas på den intilliggande biografen [B](42)[/B]. Jag försöker tjuvlyssna på våra nya grannar, men min tyska är kass så jag ger upp. Den stora ölen framför mig verkar oändlig, jag ger upp och vi reser oss. På Rosenthaler Strasse är det fest överallt. Fräscha tyskor, hurtiga turister och högljudda turkar verkar alla vara på väg från en bar till en annan. Vi promenerar vidare utan att vara på väg någonstans. Inne på Ponybar [B](43)[/B] beställer vi varsin flaska blaskigt öl och slår oss ner på varsin udda pall på den stora bakgården. Klientelet består till stor del av hemmagjorda frisyrer och snygga begagnade kläder. Jag ska precis till att kommentera de många onödigt komplicerade cyklarna som står parkerade utanför, men låter bli. Bestämmer mig för att det räcker med sarkasmer för idag och har istället riktigt kul i ungefär tjugo minuter innan vi bestämmer oss för att åka tvärs över stan, till hotellet, och sova. Ur taxichaufförens radio hörs the Fall och Franz Ferdinand. Hum. Det goda med det onda och allt sånt. Morgonen därpå vaknar jag utvilad i den stora himmelsängen. Funderar på att sno den tjocka morgonrocken, men kommer på att den knappast ryms i min väska. KaDeWe [B](44)[/B] betyder Kaufhaus des Westens och är ett 60 000 kvadratmeter fördelat på åtta våningar gigantiskt varuhus med snudd på hundra års historia. Här finns allt från skosnören till köksredskap. Flera våningar som är tokfyllda med märkeskläder. Men allt det där är bara tråkigt i jämförelse med vad som gömmer sig på översta plan. När väst fortfarande var bäst var det hit de förnämsta Berlinskorna gick för att fylla sina shoppingvagnar med delikatesser. På taket fanns en helikopterplatta dit färska ostron flög dagligen. Här finns fler än 1300 olika sorters ost och lätt hundra olika sorters senap. Varje år serveras 120 000 glas champagne och 450 levande humrar säljs varje vecka över disk. Vi nöjer oss med varsin sjukt god croissantfrukost och går sedan vilse bland hyllorna med amerikansk barbequesås. En stund senare befinner vi oss på andra sidan stan igen, i Friedrichhain. Det här är en sån där stadsdel som finns i alla större städer, ett område som tills för några år sedan tillhörde stans fattigaste men som plötsligt blev hippt. Här finns såklart fortfarande tretton dreggpunkare med dreads och schäfrar per dussin, men också en mängd nyrenoverade barer och fik. Vi viker in på Kopernikusstrasse och hittar den lilla butiken/syateljen Liike [B](45)[/B] där två tjejer säljer plånböcker i filt och badges med underfundiga budskap. På Vinyl [B](46)[/B] ett par dörrar bort finns tusentals skivor i drivor, och idag har de superrea. Vi hittar tre Slayer-skivor som vi omöjligt kan motstå för sex ynka euro styck. Jag börjar bli sjukt trött på att gå i butiker, men har lovat en vän hemma i Sverige att besöka Berlinomat [B](47)[/B] på Frankfurter Allee. Ett trettiotal lokala designers samlade på 250 kvadratmeter låter precis som något jag skulle kunna vara utan just nu, men eftersom vi ändå är i trakterna så letar jag mig dit. Här hänger samma kollektioner som vi sett i typ 50 andra butiker tidigare, jag provar en klänning som ser helt felkonstruerad ut på mig. Bläddrar bland kitschiga tapeter och funderar på att köpa ännu en bok med östtyska byggnader i, men låter bli. Det börjar bli dags att bege sig tillbaka till hotellet och sedan hem, men först måste jag ha döner. Dönerkebab är typ Tysklands nationalrätt, varje år köper de kött i bröd för två miljarder. Vi hittar en liten och skiten imbiss [B](48)[/B] precis vid Oberbaumbrücke, runt omkring oss är allt fult och högljutt. Killen i luckan sjunger om olycklig kärlek på turkiska och Berlin känns bra. ------ ---- -- [B]Tidigare bortamatcher för Nöjesguiden:[/B] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10065|New York|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10069|Paris|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10068|Tallinn|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10330|Barcelona|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10535|Moskva|_int]