Årets bästa utländska filmer 2015

Redaktion 16:17 21 Dec 2015

Under filmåret 2015 har stort blivit större – men har det nödvändigtvis blivit bättre?

Filmstaden Scandinavia öppnade förra månaden och med det även Sveriges första IMAX-biograf för spelfilm, där gamla nostalgiker och nya generationens nördar trängs för att se Star Wars-sagans sjunde kapitel (en film så ny och utsåld att större delen av filmredaktionen inte hunnit räkna med den i årssummeringen).

Men lågstatusgenrer har ändå lyckas löpa som en röd tråd. Årsbästalistan rymmer bland annat dystopisk motoraction, cineastiska melodramer, könssmittad skräck, psykiskt påfrestande godnattsagor, cannabisdoftande film noir och snabbkäftad science fiction.

Listan är framröstad av Daniel Hånberg Alonso, Fredrik Asplund, Isabelle Espinoza, Sebastian Lindvall, Edith Olsson, Victor Schultz, Greta Thurfjell, Calle Wahlström och Maja Waltré.

1. Mad Max: Fury Road
Det säger mycket om Mad Max: Fury Road att man håller andan den första timmen, får en välbehövlig paus i mitten för sisådär tre djupa, och sen håller andan igen tills långt efter att eftertexterna slutat rulla.
Inte enbart för att stora delar av filmen består av halsbrytande biljakt. Såna har vi sett förut. Det är något annat i Mad Max-rebooten som gör den till årets bästa film – kanske de hisnande vackra miljöerna, kanske Charlize Therons osannolikt välspelade Imperator Furiosa, kanske den krypande känslan av hur nära vårt eget samhälle är att tippa över i bensinkrig och Immortan Joe-tyranner. Sökandet efter den barndomsnostalgiska gröna platsen, där allt till slut ska ordna sig, känns igen allt för väl. Och att Max Rockatansky själv, spelad av Tom Hardy i sedvanlig mask för munnen, står i skuggan av filmens mångfacetterade kvinnoroller är en stor grej, på bästa möjliga sätt. Nämnde vi Charlize Theron?

2. Carol
Lesbiska kärleksrelationer syns sällan på bioduken, men när det väl gör det kan man ofta räkna med sexscener ur flåsigt heteroperspektiv. Todd Haynes tonar ner såväl snask som melodrama för att istället förstora upp förtegenheten som omgärdar filmens förbjudna kärlek i femtiotalets USA.
Regissören återförenas här med Cate Blanchett, vars Bob Dylan-gestalt i I’m Still Here var den mest porträttlika, och ställer henne mot Rooney Maras naiva leksaksförsäljare som faller pladask för den något äldre Carol. Trots stora känslor, kärleksförklaringar och utagerad passion tänder det till som mest när relationen tvingas växa fram genom fysiska avstånd, trånande blickar och fängslande kompositioner. En storslagen uppvisning av regissörens cineastiska sensibilitet och intelligens.

3. It Follows
Att sexuellt aktiva ungdomar råkar illa ut i skräckfilmer är ju inget nytt, men It Follows förnyar och hyllar åttiotalet utan slask eller äcklig moralpanik (här liggs det!). 19-årig tjej drar på sig den värsta sortens sexuellt överförbart virus och försöker överleva samt orientera det filosofiska dilemmat hon ställs inför i och med detta.
Det är en perfekt fulsnygg indiepärla, nästan som en musikvideo, som håller sig nära karaktärerna hela tiden – vi delar inte bara paranoian och förhöjd puls, utan även värmen och vänskapen. Det långsamma tempot och ljudet skvallrar om en nostalgisk kärlek till äldre skräck, men förmedlar också effektivt känslan av att hela tiden vara förföljd av vad det än är. Det är genomtänkt men aldrig irriterande tillrättalagt, det skrivs inte på näsan och publiken får väldigt lite faktiskt information men översköljs av andra intryck. Nog kommer It Follows diskuteras och analyseras hejvilt, men gör dig en tjänst och se den en mörk kväll och rycks med. Kanske inget för första dejten.

4. Birdman
Michael Keaton gör sitt livs roll i en underbart mörk bakom-scenerna-satir med ett frenetiskt tempo. Här bjuds vi på skådisar som växlar mellan egotoppar och självtvivelsdalar på några sekunder, en regissör desperat att gå till historien för något mer än superhjältefilmer, hans dotter med drogproblem, sadistiska kritiker och producenten som gör sitt bästa för att hålla ihop allt trots omöjliga omständigheter.
Fantastiska rollprestationer av begåvningar som Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis överglänser inte de riktiga stjärnorna i Birdman, regissören Alejandro G. Iñárritu och hans mästerfotograf Emmanuel Lubezki, som bjuder upp till en magnifik visuell dans där den svävande SteadiCam-kameran fångar allt i vad som ser ut att vara en lång, oavbruten tagning. En oemotståndlig filmfest.

5. Eden
Mia Hansen-Løve är oerhört skicklig på att skildra biografiska fragment ur ett liv – åtminstone enligt hennes bror Sven, som filmen är baserad på. Eden är samtidigt långsam och fransktypiskt babblig. Orsak-verkan sker under 18 år där filmens huvudperson Paul (Felix de Givry) försöker slå igenom som DJ intill pionjärerna och inom kort odödligförklarade elektrobandet Daft Punk.
Hansen-Løves tidigare En ungdoms kärlek (2012) utspelar sig liksom Eden i Paris, där huvudpersonens storebror endast utgör en marginell biroll. I Eden är det tvärtom, och med tanke på att Hansen-Løve själv uppger att de avkodar hennes liv, utgår de alltså från regissören och hennes bror under i stort sett samma period av deras liv. I Mia Hansen-Løves fall är det ett i all sin avkläddhet ömsint sätt att göra film på.

6. Leviatan
Tung och tidlös som en Shakespearepjäs eller Wagneropera. Samtidigt så fast förankrad i det post-sovjetiska Ryssland. Biblisk i sitt sätt att rikta mörker och olycka mot den ensamma mannen som ser hela sin tillvaro falla samman och ändå är för full för att tänka.
Bildspråket är lika ödesmättat som samtalen är korthuggna, i den usla provinsstad på Kolahalvön där korruptionen styr på samma sätt som den gör i tusentals andra små och stora samhällen över världen. Vad gäller ideologin är den lika oviktig som tiden.

7. Dear White People
En fest av knivskarpa kommentarer, en spegel till ett USA som uppfattar sig som post-rasistiskt i mångt och mycket, en lyckad skildring av hur unga vuxna försöker navigera identitetspolitik i stort och litet och till eftertexterna får man sätta skrattet i halsen. Dear white people har ALLT en vass komedi ska ha, och lite till. Den är ung, arg, medveten och absurd i sin vilja att säga allt – pretentioner saknas inte – och samtidigt skrattar den åt sig själv. Justin Simiens långfilmsdebut lyckas vara både en frisk fläkt och självklar på samma gång.

8. The Tribe
Fotot är finskuret och behagligt med en desto obehagligare handling. Det övergripande temat i filmen är våld, brutalt och hänsynslöst. Annars är det ganska skönt att det är tyst. Till och med skratten och sexakterna är tysta, antagligen för att ljud kräver en mottagare. En enstaka gång ger en tjej ifrån sig ett utdraget ljud av smärta under en abortscen hos en hobbykirurg. The Tribe visar att det går alldeles utmärkt att säga nej till sex utan att faktiskt uttala orden. När killarna slåss bland höstlöven ser det nästan ut som en koreograferad, djurisk dans. 

9. The Babadook
Barnboken Mr. Babadook manifesterar sig hos en ensamstående utbränd kvinna och hennes nervöse son. När knackningar och telefonsamtal följer den är obehaget och paniken är ett faktum. Sömnen utestår (hos både publik och karaktärer kan man anta), Babadook är alltså inte en kostym du vill möta ute i Halloweenvimlet. Essie Davies starka men ändå så fragila prestation bär The Babadook. Det och din egen barndoms rädsla för monster i skuggorna och under sängen. Kanske även den tunna tråden vi alla ibland känner att vi balanserar på.

10. Sicario
Tungt, viktigt och mångfacetterat om amerikanska myndigheters kamp mot knarkhandeln i Mexiko. Visuellt berättat, utifrån ett intelligent och initierat manus. Våldet är skrämmande och förfärligt när de kriminellas barbariska metoder anammas av alla sidor – för det starkare och större goda. Emily Blunt gör rollen som idealistisk FBI-polis både stark och sårbar mot en Benicio del Toro i rollen som enigmatisk, eventuellt empatistörd chefskollega. Genom ett fullständigt våldsgenomsyrat och apokalyptiskt landskap gör Blunt en moralisk resa, pushad utför av en medvetet korrumperad myndighetsapparat.

11. Inherent Vice
Den nedrökta hippien och deckaren Larry “Doc” Sportello undersöker sin ex-flickväns försvinnande. Snart är han involverad i komplexa konspirationer i Los Angeles undre värld – eller är han? Thomas Pynchons experimentella paranoia speglas i filmens oberäkneliga stil och handling. Anderson är den första att våga ge sig på författarens verk och resultatet är färgstark och självmedvetet kultig counter-culture i en av regissörens mest lekfulla och bisarra skapelser. Can, Neil Young och The Marketts sätter tonen på soundtracket.

12. The Wolfpack
Man skulle kunna säga att The Wolfpack är en enda fet hyllning till film. De blir i alla fall Angulo-brödernas livlina när de växer upp instängda i en lägenhet på Manhattan. En dag gör en av bröderna uppror mot sin auktoritära pappa och deras liv förändras för alltid. Det låter som en saga, men innebär i själva verket en grym, grym uppväxt. Crystal Moselles dokumentär är förbluffande varm och bortskämd med huvudpersonernas humor. Nytt och gammalt material blandas och berättar en unik historia.

13. Mistress America
Med Mistress America fick Noah Baumbachs filmår ett avslut lika symmetriskt som lysande. Här förhöjs hans återkommande tvärsnitt ur den urbana, intellektuella New York-hipsterns ängslan med den sprudlande air av screwballkomediidolen Peter Bogdanovich tidigare i år misslyckades med att frammana i den av Baumbach påhejade She’s Funny That Way. Mellan författardrömmar och 30-årskris ryms ett årtionde av ångestdränkta grubblerier som väl aldrig skildrats så vällustigt men plågsamt igenkänningsbart. 

14. Mommy
Tre skådespelare excellerar i känslomässigt uttömmande roller med ett samspel så rörande att det kunde få gudar att gråta. Xavier Dolans kvinnostudie, en studie i moderskap och en studie i vänskap mellan två kvinnor, i vänskapen mellan en pojke och en kvinna och i den oväntade gemenskapen mellan tre stukade individer är omistlig. Tempot rasar medan stor komik och dramatik ändå inte är undanhållet den här visuellt explosiva berättelsen som slutar i tragedi. Dessutom med ett fullödigt soundtrack.

15. Amour Fou
Skönheten är förgänglig och allt vackert dör. Därför, förklarar den svårmodige författaren Heinrich Von Kleist för Henriette Vogel, borde de möta döden tillsammans. Det vore den fullkomligaste av kärlekar. I Jessica Hausners regi är Von Kleist en liten man i Goethes skugga, precist porträtterad av Christian Friedel. Men i de av Johannes Vermeer inspirerade tablåerna är det Birte Schnoeinks Henriette som sticker ut. Hausner förvandlar flyhänt Henriettes tragiska öde till den roligaste film om kollektivt självmord du kommer se i år.

16. Whiplash
Pulsen rusar. Trumpinnarna slår frenetiskt till jazznoterna. Svetten stänker. Blodet färgar slagverken. Sista kvarten i Whiplash är en av de mest hypnotiskt adrenalininjicerande sekvenser som förevigats med en kamera. Om filmen inte hade Oscarbelönats för bästa klippning hade det varit en synd med bibliska mått. Som musikläraren Fletcher ställer sig J.K. Simmons i samma panteon som Full Metal Jackets Sergeant Hartman i en historia som frågar var gränsen går när kommer till att försaka sin mänsklighet i förmån för sina drömmar.

17. Phoenix
Med sina lågmälda, flitigt filmrefererande dramer har cineasten Christian Petzold blivit en av Tysklands mest framstående samtida regissörer, ofta med blicken riktad mot sitt lands mörkare skrymslen (tja, där finns ju mycket att hämta). I ett slags melodramatisk form hanteras förintelsens efterspel på ett originellt och otäckt sätt när en judinna, en överlevare från ett koncentrationsläger, återvänder till stadsruinerna med plastikopererat ansikte för att söka upp maken som eventuellt förrådde henne.

18. Blackhat
Med Collateral påbörjade Michael Mann sin konvertering till digitalt filmmakande. Då var jag övertygad om att 2000-talet låg för hans fötter. Riktigt så blev det inte. När ettor och nollor nu så präglat både produktion och handling i den kyliga cyberthrillern Blackhat lät inte kritiken vänta på sig, men låt er inte luras av att Chris Hemsworths hjälte Hathaway är något så absurt som en deffad hacker. Även om han varken är den finniga parvel eller kärva gothare genren vant oss vid är Blackhat årets främsta digitala mardröm.

19. The Martian
Matt Damon är bra på saker. Alltid. I alla filmer. Den här gången på agrikultur och vetenskap i allmänhet, vilket kommer väl till pass när hans karaktär, astronauten Mark Watney, strandsätts på Mars. Att Ridley Scott på senare år ägnat sig åt habil storsvulst utan egentlig udd gjorde förväntningar på The Martian lika utsiktslösa som Marks chanser att överleva. Men det är bara att kapitulera. Den discodränkta berättelsen om en videobloggande Robinson Crusoe på den röda planeten är årets mesta feelgoodfilm. Och Matt Damon är givetvis bra.

20. Insidan ut
Fan för Pixar! Precis när man trodde att de fallit för sin egen hybris och snedtrippat med tråkiga uppföljare så återvände drömfabriken med en innovativ, smart och samtidigt både hjärtskärande som bedårande metafilm om vad som försiggår innanför huvudet på ett barn. Kritiker som publikälskad är Insidan ut en skamlöst fantasirik hyllning till barndomen som får en att gräva fram ens gamla låtsaskompisar ur minnet och genuint omvärdera sig själv och sitt liv. Fan för Pixar!

Här är årets bästa svenska filmer.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!