Egentligen är ju filmen själv ett slags teckenspråk, eller ja, ett bildspråk. Men sedan ljudfilmens ankomst har bildens sprängkraft ofta utstått konkurrens från långa dialoger, allvetande voice-overs, liksom blödiga stråkar. Därför är tystnaden i Miroslavs Slaboshpitskys närmast stumma långfilmsdebut The Tribe lika anmärkningsvärd som naturlig.
Utan filmmusik, (talad) dialog eller undertexter, skildras en av det ukrainska skolsystemets lägre kretsar i en serie imponerande långa tagningar med välanvänt djupfokus. När filmens huvudperson anländer till det internat för döva där filmen utspelar sig blir han snabbt varse den hierarki som råder bland eleverna, men lika snabbt gör han intryck och klättrar snart i näringskedjan – tills komplikationer uppstår, vill säga. Förutom den slöjdlärare som tycks organisera, och profitera på, elevernas fritidsaktiviteter (vilka inkluderar prostitution och personrån) tycks de döva ungdomarna vara lämnade i varandras våld.
The Tribe är en internatskildring för den hågade. Elevernas utsatthet, det spirande våldet och det moraliskt vacklande samhället trumfar enkelt pennalismen i västeuropeiska internatfilmer såsom Ondskan eller Lindsay Andersons If… . Vad som gör anspråk på publikens tålamod är alltså inte den teckenspråkiga dialogen, utan snarare det betraktande berättandet. För socialmisär, bländande hantverk och fint spel till trots håller The Tribe ett visst känslomässigt avstånd. Om det närs av europeiska klyftor, en teckenspråklig barriär, eller uteblivna filmiska konventioner är svårt att säga. Men effekten är desto påtagligare. Den är kittlande liksom påfrestande, filmens stora styrka liksom dess svaghet: det skaver lite när övergrepp skildras utan lismande medkänsla.
