“Racism is over in America. The only people who are thinking about it are, I dunno, Mexicans probably.”
Sundancefavoriten Dear White People är ett stycke skarp och underhållande samhällssatir om media och rasrelationer. Den 31-årige nykomlingen Justin Simien står för både regi och manus, men att endast kalla filmen för en lyckad debut är att göra den en otjänst.
Vi får följa ett gäng studenter på ett fint amerikanskt universitet. Deras kärleksbekymmer och maktspel i skolans korridorer är underhållande, men storyn är i första hand ett sätt att visa upp ett mikrokosmos av USA, och framförallt mainstreammedias problematiska representation av etnicitet som identitet. Det är filmens rappa dialog och klockrena observationer som är kärnan här, inte karaktärernas känsloliv.
Tonen i Dear White People är lika konsekvent som den är självsäker. Till klassisk musik serveras scen efter scen fylld till bredden med bitande repliker och satiriska situationer som ställer filmens tematik på sin spets. Jag småler i stort sett hela tiden, men allra bäst är filmen när den för en stund väljer bort den fyndiga humorn för ren och skär ilska. Precis när det infinner sig en rädsla för att de smålustiga observationerna ska gå ner sig i ett träsk av “skillnader mellan svarta och vita” à la dålig ståuppkomik, så vänder scenerna snabbt och självsäkert till skarp samhällskritik. Det är oerhört imponerande och väldigt moget gjort.
Det bör poängteras att Dear White People inte är en tillrättalagd och självgod PK-liberal kritik av rasistiska republikaner i södern, utan ett djupare ifrågasättande av identitet och media. Filmen slår minst lika hårt mot människor som sitter på höga hästar av självuttalad fördomsfrihet. Det är välkommet och befriande med en ny oberoende röst i ett land vars politiska diskurs oftast är extremt polariserad.
USA har en historia av lysande satir, från Mark Twain till Jon Stewart och Bill Maher. Nu kan vi nämna Justin Simien i samma andetag.
