För några år gick den mexikanska misärfilmen Heli upp på bio i Sverige. Den var magstark, vidrig, helt utan förlösande stunder. En feberdröm om det fullkomligt absurda när mardrömslikt knarkvåld blir vardag.
Riktigt så långt har det inte gått för FBI-agenten Kate Macer (Emily Blunt). När hennes insatsstyrka anländer för sent till ett knarkhus i Phoenix möts de av ett trettiotal lik, ansikten sargade som Francis Bacons figurer, inklämda mellan väggarna i genomskinliga plastsäckar. Trots utfallet uppmärksammas Macers skicklighet och hon rekryteras till en specialstyrka med siktet inställt på en knarkkartell. Med en sliskig och opassande skojfrisk chef (en underbar Josh Brolin), samt en mystisk rådgivare (en otäck Benicio Del Toro) i för fin kostym, blir hon bara mer och mer förvirrad. Varför vill de inte bygga åtal? Varför vill ingen lägga korten på bordet? Vad är uppdragets egentliga mål?
Det växlas skickligt mellan kylig distans och intensiv närhet. En första flygresa till Mexiko skildras med stelt fågelperspektiv, som för att presentera ett surrealistiskt sagoland, medan skiftena mellan mörkerglasögon och värmekameror får skottlossningar i en smuggeltunnel att likna ett actionspel. Knarkvåldet är på riktigt, men visst är det så sjukt och overkligt och omänskligt att det känns på låtsas? Kanske för att vi föredrar den åskådarpositionen? Att stå på utsidan, bara betrakta våldet och få det paketerat som underhållning. Vi kan väl ändå inte göra något?
När svaren väl tvingas fram rör sig intrigen farligt nära foliehattarnas chattforum, men tyngden ligger inte i någon twist. Istället för svar och lösningar handlar Sicario om förvirringen och frustrationen. Så länge lösningen är så långt borta har inte vi, människorna på tryggt avstånd som ser spännande filmer och läser intressanta böcker om knarkvåldet, gjort oss förtjänta av ett lyckligt slut. Det om något vore en fiktivt friserad osanning.
Vilka som än vinner knarkkriget kommer de oskyldiga att förlora.
