Då och då under åren har Johannes Vidén tröttnat och givit upp. Det är lätt att begripa. År efter år har han gjort stor klassisk gitarrpop av allra finaste märke, med både låtkvalitet och genomförande som inte skäms för sig intill vare sig Bruce Springsteen, Edwyn Collins och Richard Hawley. Konsekvent skriver han varma och ömsinta bluecollar-texter om sig själv och om den lilla människans vardagsslit, här allra starkast i titelspårets kombination av Billy Braggs lyriska teman med Tom Pettys allra snyggast klingande gitarrpop.
