Efter år av kval och rebootande har Ubisoft beslutat sig för att nobba Splinter Cells stamtavla och istället sätta fokus på Robert Ludlums Bourne-svit.
Ett beslut som är nog så betydelsefullt, då det med all säkerhet kommer att få luttrade Splinter Cell-fans att mässa "det var bättre förr". För visst är Splinter Cell annorlunda i sitt nya, lite mer strömlinjeformade och framför allt Greengrass-vänliga format. Den fårade agenten Sam Fischer tillskrivs inte längre rollen som rovdjuret som lurar i skuggorna, utan är här den jagade. Alltid utsatt och i numerärt underläge. Det hela vävs samman av ett skenbart övergripande tema om vedergällning. Men berättandet går snabbt vilse i ett nystan av lika svårgreppade som ointressanta konspirationer. Stoyrn har aldrig varit central i Splinter Cell och fungerar i Conviction mest som en förevändning för blodig kurragömmalek.
Mer betydelsefullt är multiplayer-biten, som framför allt bjuder på underhållande co-op med ett stycke klassiskt buddy-spionage (en amerikan och en ryss!).
Sett till klimatet är Splinter Cells utveckling fullt logisk. Ändå kan jag inte hjälpa att bli lite nostalgisk, och längta tillbaka till en tid då Sam Fischer var utan personlig vendetta och iklädd snortajt latexdärkt.
