Det finns inget jag är så trött på som det här. Den krystade eklekticismen, etnoflörtarna och det forcerade genreöverskridandet. Känns det inte naturligt för din musik? Gör det inte. Gör det för allt i världen inte. These New Puritans gör det. Efter ett utsökt konstmusikaliskt inledningsspår övergår det filmiska stämningsbyggandet i en flört med såväl beats och krigstrummor som metal och emo, allt draperat i dramatiska satanistkörer och lakonisk pratsång. Ja, kreativitet och experimenterande kan ha ett egenvärde, men utstuderade genreutflykter som denna ekar fullkomligt tomt. Försöker These New Puritans vara roliga? Konceptuellt gränsöverskridande? Eller menar de faktiskt allvar? Alla avsikter är lika genanta och frånstötande, och resultatet lika olyssningsbart.
