Britterna har helt vuxit ur den tajta hårdrockskostymen som de peakade kommersiellt med och den gotiska postpunkens breda kavajslag har även de tonats ner. Bandets sound bottnar fortfarande i Ian Ashburys djupa Bono-aktiga ton som med en ibland nära Bowie-esque stil griper tag i lyssnaren. Att hans röst har åldrats är oundvikligt – hans dynamiska register är inte vad det en gång var, men hans vokala uttryck är fortfarande säreget poetiskt. Den melodramatiska Birds of Paradise är ljuvlig till hans knarrande sång, och de kan fortfarande göra gitarrdrivna refränger som spåren No Love Lost eller Hinterland bevisar.
Skivbolag:
Artist:
