När jag hör namnet Sufjan Stevens tänker jag tveklöst på hans låt Should have known better med det tillhörande, kännetecknande gitarrintrot. För mig känns han sen gammalt igen främst för sin stämningsfulla singer/songwriterpop. Men han har gjort så mycket mer hittills i sin karriär: inte bara medverkat på The Nationals senaste album som släpptes i vår, han har också, med vackra låtarna Visions of Gideon och Mystery of love, bidragit till soundtracket till Oscarsbelönade filmen Call me by your name.
Och nu visar han upp fler strängar på sin lyra med Reflections. Albumet håller sig nämligen inom den klassiska musik-sfären och är enbart pianobaserat. Det skrevs för två pianon och elva dansare och framfördes redan under 2019 av Houston Ballet. Det numera inspelade materialet är producerat av Ryan Streber och framförs tillsammans med pianisterna Timo Andres och Conor Hanick.
Sufjan Stevens, som skrivit musik till dansföreställningar tidigare, berättar hur han i skrivprocessen tänker sig kroppar som rör sig genom rymden och att det är vad som främst influerat musiken. Det är inte helt svårt att föreställa sig. Bilden förverkligas i bland andra Rodinia, som med skiftande dynamik rör sig genom olika sinnesstämningar. Men det utan tvekan finaste stycket är Reflexion där man för första gången på albumet känner igen den Sufjan Stevens man förut bekantat sig med.
Reflections är en uppfriskande påminnelse i den annars så populärkulturella världen många av oss, musikaliskt, ofta befinner oss i. Låtarna i sin helhet berättar en historia där Stevens ordlöst för oss in i olika känslotillstånd. Och nog för att man som låtskrivare måste få röra sig fritt i sitt skapande, men jag föredrar att höra hans röst, texter och gitarrspel.
