Sufjan Stevens: vissa kanske förknippar honom med filmen (och fenomenet) Call Me by Your Name, andra tänker på hans superhyllade album Illinois från 2005. Ett släpp som för övrigt var den andra skivan från hans absurt ambitiösa – och övergivna – projekt att skriva ett album för varje delstat i USA. Men nu har Sufjan Stevens senaste skiva The Ascension kommit, ett svulstigt elektroniskt album som gamla lyssnare kommer känna igen sig i.
När Sufjan Stevens släpper nytt är det ofta svårt att veta vad man kan förvänta sig. Hans låtar kan vara vackra lågmälda indiefolkballader eller 25 minuter långa elektroniska epos. Jag kan ibland störa mig på att många indieakter ofta ska övergå till “det elektroniska soundet”, men det funkar helt okej här. The Ascension är ett helt och hållet synthbaserat album med stora svepande ljudvärldar som visserligen är intressanta, men som också känns något daterade. Det låter lite som Björks Vespertine och Thom Yorkes Anima, men samtidigt är melodierna och ackorden typiskt Sufjanska.
Man känner igen sig, Sufjan Stevens sköra och vackra sångröst är fortfarande central i mixen, men jag önskar faktiskt att han lät vissa av ljudexperimenten ta större plats på skivan. Trots det är många låtarna välskrivna, och har man tidigare lyssnat på Sufjan Stevens musik kommer man absolut hitta mycket att tycka om här.
