Sufjan Stevens – Convocations

Love Carbin 08:27 15 May 2021

Först och främst måste jag säga: detta är en två och en halv timme lång skiva med 50 elektroniska instrumentella syntlåtar utan melodier eller tydliga beats. Nu lär jag ha tappat 99% av alla läsare redan, och det är förståeligt. Props till dig om du fortfarande är kvar! Det är tråkigt att intresset för nyskapande och experimentell musik är så lågt – även om man inte fattar det direkt så är den nyskapande musiken väldigt viktig. Det är bara det att sånna projekt som Sufjan Stevens Convocations förstör ryktet. 

Eller alltså, musiken är helt okej. Stundvis väldigt bra. Men det är faktiskt väldigt pretentiöst att släppa ett album med fem små album i sig, nästan 50 låtar att ta sig igenom och få melodier. Särskilt taskigt är det mot alla oss recensenter. Inspirationen från albumet har Sufjan tagit från sitt experimenterande med ljud, något som ibland lyckas och ibland inte. Första miniskivan Meditations är till exempel ytterst tråkig filmmusik. Kan tipsa om att skippa den. 

Däremot blir kvalitén betydligt högre på andra miniskivan Lamentations där musiken innehåller mer kontraster och rytmer. Här har han lyssnat på tonsättaren/ljudkonstnären Maryanne Amacher (som forskat kring psykoakustik och hur vissa tonkombinationer kan få hjärnan att höra musik som inte existerar, seriöst googla henne!) och Steve Reichs minimalistiska musik gjord av sönderklippta bandinspelningar, såsom den fantastiska It’s gonna rain (1965). Missa inte denna del av albumet om du tycker om spännande nya ljud.

Jag kommer nå textgränsen för min recension om jag beskriver all musik på skivan här, så jag ska försöka undvika det. Det jag kan säga är att skivan innehåller många olika turer och vissa är fruktansvärt långtråkiga, andra är mer givande lyssning. Om du som jag tycker om ljudkonst och modern konstmusik, eller helt enkelt vill pröva något helt nytt, så kan jag ändå rekommendera denna skiva. Den är knappast lika relevant som allt som andra mycket mer spännande artister i detta fält gör (tänker exempelvis Natasha Barrett, Hanna Hartman, eller inspirationen Maryanne Amacher) men som inkörsport hoppas jag verkligen att den fungerar!

 
 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Greentea Peng – MAN MADE

Man Made är en soulskiva som plockar inspiration från hela världen och hela tidsrymden. Det är en eklektisk blandning av soul, psykedelia, hiphop, flyktig jazz och dub med tunga basgångar.

Greentea Peng heter egentligen Aria Wells och är från sydöstra London. Man Made är hennes debutalbum. I grunden är det ett tillbakalutat album, dränkt i tunga grooves och Wells neo-souligt rökiga röst, men det lyfts också upp av livliga trummor och pigga melodislingor.