Stilla Havet — Brinnande horisont

Patrik Forshage 00:00 9 Oct 2019

Stilla havet missar ingen detalj i sin ambition att placera Brinnande horisont i mitten av 1980-talet. Från omslagsbildens feta persienner - ultramodern skräckfilmsrekvisita och en riktigt cool rumsavdelare, tyckte vi faktiskt för 35 år sedan, kolla vilken MTV-video/IKEA-katalog/diPalma-filmaffisch du vill i arkivet om du inte tror mig - till arrangemangens stråkmaskiner, golvpukor och glitchiga synthbasslingor. 

Deras syntetiska postpunk är perfekt utförd enligt den estetiska ramen, men mest imponerande är texternas träffsäkerhet i den tidens kallakriget-angst. Mörkast är det i den strålningsskadade och glödande postpunkfunkiga Cesiumdroppar, med utgångspunkt i egna upplevelser av en resa alldeles för nära Tjernobyl, men det långtifrån den enda stunden av existensiell ångest här. Musikaliskt mörkast är Pappersknivar som kommer nära originalmästarna Brända Barn men, och lika effektiv är elektroniska Yoko

Hade Brinnande horisont givits ut 1984 hade Sundsvallsfraktionen på den tidens tidning dominerande musiktidning Schlager tveklöst kallat den ”genial” (sådär som de brukade) och utsett den till årets bästa skiva. Riktigt sådana brösttoner väjer nog vi nutida efterföljare ifrån, även om det stundtals faktiskt är frestande. 

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).