Stilla Havet — Brinnande horisont

Patrik Forshage 00:00 9 Oct 2019

Stilla havet missar ingen detalj i sin ambition att placera Brinnande horisont i mitten av 1980-talet. Från omslagsbildens feta persienner - ultramodern skräckfilmsrekvisita och en riktigt cool rumsavdelare, tyckte vi faktiskt för 35 år sedan, kolla vilken MTV-video/IKEA-katalog/diPalma-filmaffisch du vill i arkivet om du inte tror mig - till arrangemangens stråkmaskiner, golvpukor och glitchiga synthbasslingor. 

Deras syntetiska postpunk är perfekt utförd enligt den estetiska ramen, men mest imponerande är texternas träffsäkerhet i den tidens kallakriget-angst. Mörkast är det i den strålningsskadade och glödande postpunkfunkiga Cesiumdroppar, med utgångspunkt i egna upplevelser av en resa alldeles för nära Tjernobyl, men det långtifrån den enda stunden av existensiell ångest här. Musikaliskt mörkast är Pappersknivar som kommer nära originalmästarna Brända Barn men, och lika effektiv är elektroniska Yoko

Hade Brinnande horisont givits ut 1984 hade Sundsvallsfraktionen på den tidens tidning dominerande musiktidning Schlager tveklöst kallat den ”genial” (sådär som de brukade) och utsett den till årets bästa skiva. Riktigt sådana brösttoner väjer nog vi nutida efterföljare ifrån, även om det stundtals faktiskt är frestande. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.