Efter en blandad diskografi släpper Shy Martin sitt debutalbum. Tidigare har hennes låtar antingen varit all-in-pop – mer upbeat tempo och proddat sound – eller akustiska med sång och gitarr. Men nu med Late night thoughts håller hon sig till det sistnämnda. Less is more.
Samtliga sju spår är typiska tjej-med-gitarr-låtar. Eller tja, någon slags gitarrukulele. Behövs ytterligare en sådan, kan man då fråga sig? Att döma av Phoebe Bridgers eller Lizzy McAlpines framgångar på Tiktok lever efterfrågan på det nakna, sårbara och akustiska vidare hos Gen Z. Men konkurrensen är hög, och för att sticka ut måste allt sitta. Rösten, låten, texten, känslan. Traumat.
Prodden i Late night thoughts är avskalad. Till och med vokalproduktionen, som består av lager med stämmor och dubbar, låter akustisk. Man kan urskilja hennes ord och andetag över varandra. Det låter snarare hackigt än det runda och fylliga, fadade, vi är vana att höra i genren. Jag vet inte om det var tänkt så, men jag diggar det rustika. Speciellt i Got me thinking och Late night thoughts.
På det stora hela lyckas Shy Martin förmedla den smärta texten utlovar. Wait it out sticker ut med raderna “I know you don't remember it now / But i'm here to remind you / Whatever is hurting it's not who you are / It's just worst case scenarios breaking the best of us”. I låten förespråkar Shy Martin någon slags KBT; hon sjunger att man, trots att ord och ältande kan befria i stunden, ska hålla tyst och låta allt skölja över en. Vänta ut det. "Don't have to be anywhere right now / We can just stay here and wait it out”.
Men stundtals känner jag mig skriven på näsan. Då saknar jag gestaltning, metaforer eller bildspråk i stället för raka ord. Grow old together är en av dessa gånger, där refrängorden "Wouldn't it be nice if we could grow old together” är en omskrivning av sånt hon precis sagt i versen.
Skivan för mina tankar till hennes visuals på Spotify. Det låter just som om musiken är skriven i affekt, på en säng med gitarren i knät. I stunden. Men som bäst är hon faktiskt när fler ljud får leta sig in i soundet. Så fort bas, synt eller lite blås går på, och musiken låter sig vara mer genomarbetad än spontan lyfter det. Tydligast blir det i Late night thoughts (som i låten), när det går upp för en hur mycket en simpel trumloop kan göra.
